En skuggvarelser är ute i världen
En skuggvarelser är ute i världen och visar upp sin mörkerbild, men man märker honom inte, folket är för vana för att blunda för hans gestalt och inte känna hans närvaro. Man kunde tro att han är mörkrets furste, man kunde tro att han är den ondaste människan på jorden men så är inte fallet utan han är blott en människa som är sann mot sig själv. En människa som sällan låter sig spelas in i moraliska återvändsgränder och som ser längre och djupare i saker än vad som är tillåtet. Men man lägger inte märke till hans essen utan endast det leende han bär, hans romerska näsa visar vägen till hans själ och hans gråblå ögon visar inte endast hans tankar utan även en spegelbild av betraktaren. I hans huvud går tankar på helvarv och det finns inte många som egentligen förstår dom eller inser vad det egentligen är för tankar och vad dom betyder för honom.
Han ser sig själv som en väldigt komplex människa och försöker egentligen infinna sig i samhället så gott det går men misslyckas fatalt var gång och inser i sitt hjärta att han kommer aldrig kunna passa in och vill det inte heller. Men ändå så fortsätter han att sträva efter jordiska begär och känslor, han vill känna lycka, glädje, harmoni och kärlek. Varpå dessa känslor känner han väldigt sällan men kanske kan framtiden ändra på det. Han strävar efter det som är typiskt mänskligt och de känslor som symbolerar de lyckade människorna. Men han inser ibland att dessa lyckade människor inte innehar de egenskaper han strävar efter då dessa människor är lyckade i samhället av konstiga saker som såpor eller något liknande, inte på grund av egenskaper som mod, intelligense eller ett gott hjärta. Nej det var ett ruttet samhälle och han förstod sig inte på det, han ville inte och vågade inte se sanningen att detta som dom nu hyllar kommer nästa generation eller generationen efter det att hata och skylla på oss för det som har hänt.
Ett hånskratt bryter ut från ingenstans och kommer från hans leende mun, han skrattar åt sin bitterhet, sin ångest och sin längtan efter det han aldrig kommer bli. Han sätter sig på en bänk och lägger det ena benet över det andra och lutar sig tillbaka han tänker och minns sommaren, de ord som byttes, de dikter han skrev och de tankar han ristade i sin själ. De har för evigt satt ett spår i hans hjärta och ligger dolda i hans minne för att endast komma fram i små sällsynta stunder, han minns den kunskapstörst han hade och som fortvarande finns kvar men mättats av lite då andra saker krävde hans uppmärksamhet. Nu satt djävulen på sin tron och den onde var han, moralens väktare darrar för hans röst och den humanistiska massan kräver hans död. Han hade en dold talang att irritera folk och läsa dom som en öppen bok. Han kunde folk med rutter i sig att se spader, han kunde knäcka pilatusryggrader med sina ord, då hans ord vägde tyngre än andras och skapade en sorts kejserlig glans som var inbyggt i en lögn. Han hittade svagheter när han gömde sina egna, han var Akilles utan häl och han var den hjälplösa pojken som var en träl. Han var sin egen motsats och det insåg han i sommar, det finns i hans minne.
Minnen från dåtid blandas med minnen från nutid, han tänker på en Fladdermus och en Groda, han minns deras röster och deras skratt, han minns deras påverkade kroppar av den nya drogen julmust. Han minns de känslor de framanade åt honom och fick han att le i någon sort av humorglädje. Han minns deras äventyr och hur lyckliga de verkade. En sorts tidlös epok i hans minne som kommer att stanna i hans minne, en sorts kort utopi mellan två människor där han, den tredje fick se hur livet kan vara. Han tackar dom och han minns dom. Han minns en Fladdermus och en Groda.
Men minnen skapar också en fråga, en undran över vad en inspiratör och profet tog vägen. Vart är du Autonom, jag vill bli inspirerad.
Han ser sig själv som en väldigt komplex människa och försöker egentligen infinna sig i samhället så gott det går men misslyckas fatalt var gång och inser i sitt hjärta att han kommer aldrig kunna passa in och vill det inte heller. Men ändå så fortsätter han att sträva efter jordiska begär och känslor, han vill känna lycka, glädje, harmoni och kärlek. Varpå dessa känslor känner han väldigt sällan men kanske kan framtiden ändra på det. Han strävar efter det som är typiskt mänskligt och de känslor som symbolerar de lyckade människorna. Men han inser ibland att dessa lyckade människor inte innehar de egenskaper han strävar efter då dessa människor är lyckade i samhället av konstiga saker som såpor eller något liknande, inte på grund av egenskaper som mod, intelligense eller ett gott hjärta. Nej det var ett ruttet samhälle och han förstod sig inte på det, han ville inte och vågade inte se sanningen att detta som dom nu hyllar kommer nästa generation eller generationen efter det att hata och skylla på oss för det som har hänt.
Ett hånskratt bryter ut från ingenstans och kommer från hans leende mun, han skrattar åt sin bitterhet, sin ångest och sin längtan efter det han aldrig kommer bli. Han sätter sig på en bänk och lägger det ena benet över det andra och lutar sig tillbaka han tänker och minns sommaren, de ord som byttes, de dikter han skrev och de tankar han ristade i sin själ. De har för evigt satt ett spår i hans hjärta och ligger dolda i hans minne för att endast komma fram i små sällsynta stunder, han minns den kunskapstörst han hade och som fortvarande finns kvar men mättats av lite då andra saker krävde hans uppmärksamhet. Nu satt djävulen på sin tron och den onde var han, moralens väktare darrar för hans röst och den humanistiska massan kräver hans död. Han hade en dold talang att irritera folk och läsa dom som en öppen bok. Han kunde folk med rutter i sig att se spader, han kunde knäcka pilatusryggrader med sina ord, då hans ord vägde tyngre än andras och skapade en sorts kejserlig glans som var inbyggt i en lögn. Han hittade svagheter när han gömde sina egna, han var Akilles utan häl och han var den hjälplösa pojken som var en träl. Han var sin egen motsats och det insåg han i sommar, det finns i hans minne.
Minnen från dåtid blandas med minnen från nutid, han tänker på en Fladdermus och en Groda, han minns deras röster och deras skratt, han minns deras påverkade kroppar av den nya drogen julmust. Han minns de känslor de framanade åt honom och fick han att le i någon sort av humorglädje. Han minns deras äventyr och hur lyckliga de verkade. En sorts tidlös epok i hans minne som kommer att stanna i hans minne, en sorts kort utopi mellan två människor där han, den tredje fick se hur livet kan vara. Han tackar dom och han minns dom. Han minns en Fladdermus och en Groda.
Men minnen skapar också en fråga, en undran över vad en inspiratör och profet tog vägen. Vart är du Autonom, jag vill bli inspirerad.
Kommentarer
Trackback
