...

Den poetiska Eddan, länken till dåtid men nyckeln till en framtid. Sånger och dikter om idealen som styrde, om idealen som borde styra. En sagovärld fylld av tro men dock enbart en sagovärld, en värld jag vill leva i. Denna värld är ändå inte en värld utan en romantiserad utopi, där det jag värdesätter lever och frodas istället som idag bespottas och göms. Men ändå inte en utopi då det "onda" fortvarande finns och lever där, det "onda" som inte göms undan utan accepteras i den mån att vi vet om det men även bekämpar det. Den poetiska Eddan fyller mig med dess historia och inspirerar till egna dikter, till egna tankar och väcker demoner i min själ. Den får mig att hungra efter en förändring, yla så historiens doft åter lyfts för att sänka sig över mig, ge mig glimtar av det förgångna och fylla mig med den stolthet över mitt ursprung som vi alla borde ha.

Den poetiska Eddan stärker mig, får mig att hoppas på det jag vill uppnå i mitt liv. På det jag vill ha i denna stund och för en kortare framtid, den får mig att aldrig sluta kämpa kvittar vilka tankar som rör sig i mitt huvud. Den poetiska Eddan är min tröst när jag vet att vägen till mig är långt bort just nu när personen är på den andra vägen, den som går från mig. Men trots att Eddan får mig att känna någon form av inre harmoni så känner jag ensamheten. Jag är ensamheten, för i ensamheten så lever det jag tror på. Det kan låtas sorgligt men ni förstår att ensamheten är ett behov, jag behöver de stunder för att klara av den press från samhället som finns här. Man kan jämföra mitt liv som en bussresa mitt i natten, busschauffören symboliserar de grupper som styr samhället och bussen är samhället. Jag pressar mig så långt bakåt jag kan för att i mitt huvud jag kanske fortvarande kan fly, men jag misslyckas fatalt och det närmsta jag kommer utgången är när bussen stannar för att ta in fler "passagerare" och vidga sig men trots att dörrarna öppnar sig kan jag inte komma ut. Allt jag kan hoppas på är att bussen blir så full att vi, passagerarna kan stoppa den inifrån eller att bussen får slut på sitt bränsle i sin ständigt expanderande värld.
Snälla, stoppa bussen innan den skenar utan bränsle.

Boken ligger nu bredvid sängen på stolen, jag står i mitten av rummet och ser på sängen. Jag vill inte sova, jag vill inte drömma och jag ber innerligt om en drömlös natt. Jag minns fortvarande min senaste dröm, slumrade till soffan och såg dig. Utmanande, frestande men ändå nekande, jag sögs till dig och spelade ditt spel. Lät allt ske, blev till en skådespelare och glömde bort mina repliker på den stora dagen. Nej, jag nekar sängen för jag nekar dig, jag nekar dig för att jag vet att just nu tänker du inte på mig. Men jag vet djupt inom mig så kan jag inte neka dig, djupt inom mig så kommer jag aldrig att neka dig. Fan, jag vill inte drömma, men ändå är det allt jag vill.