...

Två timmar sömn och fyra alvedon senare så filosoferar vår unge Herr Stäppvarg, i mörkret sitter han där datorn är den enda ljuspunkten, andetag blandat med knapptryckandet från tangentbordet är de få tysta ljud som tillåts komma fram. Hans rum är kallt och ånga kommer från hans mun när han andas eller mimar ord som skulle passa in i hans mästerverk, dikter skrivs och filosofiska tankar värderas och bryts sönder för att sedan åter byggas upp i en annan form, i hans form. Rader skrivs och meningar bildas, papper och åter papper fylls men de går inte att hitta någonstans förutom i hans huvud, i hans tankar. Någonstans bredvid sig har han en flaska, han tar djupa klunkar och blundar för att få in smaken han njuter trots att det endast är vatten i bägaren. Han tänker på sin nutid och värderar historien för att försöka sia om sin framtid, han tar hjälp av de historiska erfarenheter som finns bland honom för att bygga vidare på det liv han har skapat från askan av en utbrunnen eld. Men glöden slocknade aldrig och nu är han där, blåser sakta på glöden för att åter få igång en eld inom sig, han kollar ut genom fönstret och ser mörkret, låter sig omslutas av det och blir det. Han gömmer sig i skuggan och tillrättvisar sin plats där, han ser sin generation sakta men säkert förgås och han ser sin framtid slås om intet. Han ser sin spegelbild och tappar fattningen, ihåliga ögonen, torr mun och ett ansiktsuttryck som symboliserar en slagen man. Han kommer ihåg igår, han kommer ihåg tårarna och varför han grät, det var ej för att han var ledsen, det var ej för att han var glad utan han grät för han ville gråta. Han grät för han ville se, men han var blind, han svor eden till Gudarna och eden besvarades, gråten var tecknet och eden ska hållas. Han svor eden, han tillhör ej längre sig själv, utan han svor eden. Allt började med ett telefonsamtal.