...

Ibland känns det som jag bara vill ge upp och sjunka in i skuggorna som jag bara vill ska omsluta mig. I dessa ögonblick vill jag bara skrika ut all frustration och ångest inom mig, men jag kan inte ens prata från hjärtat i dessa stunder. Jag önskar att jag kunde komma ut ur dessa perioder och få en anledning till släppa mina svarta tanka men jag ser inga anledningar och vägen framför mig är mörk, kall och en storm nalkas. Där för en gångs skull jag kommer att inneha huvudrollen och resten av världen kommer att se på när jag möter mina demoner inför min kamp om livet. Frågan är inte om jag kommer att överleva eller ej, utan om jag kommer att hitta den värmande känslan som jag endast får vid vissa stunder när jag är med dig. Jag är en vredens poet, jag diktar i raseri utav den önskan att jag aldrig kan få dig, upplyfta dig eller genomtränga dig. Detta skrämmer mig mer än något annat på vår jord. När jag vet att jag aldrig kommer att kunna använda min gåva och mitt underverk där jag veta att jag kan behaga dig
och din kropp kan svara på min, jag kan inte sluta drömma om detta då det har inte inträffat att du kan göra det tillbaka. Där vi känner varandra hur vi kommer att reagera på varje rörelse. Det är som en katt och råtta lek där jag är råttan och du leker med mitt förstånd. Efter varje bit jag tar ju närmare kommer jag dig och du mig, till slut kommer jag att vara i ditt våld och jag kommer aldrig mer att vilja vara fri.

Nu ökar vågorna och skeppet som ska symbolisera mig får en allt svårare kamp, sakta men säkert dras jag ner i Njordhr´s hemska riket och där finns inte en återvändo, bort från dig detta kommer att förgöra mig.