Det var en lång väg hem för vår Stäppvarg.

Vår unge Stäppvarg står mot avgrunden, tror att de lätta och beprövade alternativen kan ge honom smärtlindrande mot hans hopplöshet och ångest. Han tar sin flask jäger med sig på sin nattliga promenad, dricker djupa klunkar för att lindra den smärta som är inom honom, dricker djupa klunkar för att glömma blot en sekund av ångesten och hopplösheten som sliter i hans själ. Denna beprövade metod ger så klart endast lindring tillfälligt, det vet Stäppvargen då han också vet att hopplösheten kommer aldrig lämna honom ej heller kommer ångesten att kunna kvävas och således söker han den kortfattiga lösningen, en lösning som innebär tillfälliga glömska. Han vet att imorgon när han vaknar så kommer han att känna samma sak inom sig, han kommer känna att det han kämpar för, håller av och vill av hela sitt hjärta är långt från realistiskt och mycket långt från genomförbart. Men det är inte det han försöker uppnå, han försöker inte uppnå en långsiktig lösning på sina demoner utan han försöker skapa sig själv en drömlös sömn för det är i drömmarna han får åter inblick i det han försöker glömma i verkliga livet. I drömmarna så hemsöker det han hatar, det han vill och det han älskar för att påminna honom att känslan av smärta ej kommer glömma honom eller lämna hans själ. För det han hatar ser han var sekund i det vakna tillståndet, det han vill är långt borta men ändå retsamt nära för att åter locka och få honom att älska. Men det han älskar av hela sitt hjärta är i hans fantasi, med alltid börjar i meningen "tänk om...", men verkligen är aldrig tänk om och således tynger detta honom och ger ej den fristad som han så ofta behöver.

Regnet börjar sakta regnar över vår sorgsama figur som lik den mörkerskugga drar framåt över det ödelandskap som bildas av kvällen och himlen som öppnar sig med regn. Lika grå som hans inre är omgivningen och de tankar som far runt i hans huvud, lika tapper som hans färd är de historier om hjältar från gamla tider. Han vandrar inte för att han vill vandra, han vandrar för att han måste vandra. Ni förstår var steg han tar ju längre bort från den värld han kommer, var syn på den obebygda naturen är en vinst för hans inre. Den natur där berg,dalar, skogar och sjöar frodas och växer utan vår hand som uppfödare. I detta paradis har hans fantasi lagt sig för att vila och ge honom något sorts hopp för att kunna åter möta dagar av samhällets baksidor.

Han kommer fram till stranden där havet börjar, några av träden har fortvarande löv, men det är inte det som fångar hans uppmärksamhet utan ljusen på ön som lyser upp dess existens i det gråa vädrets vardag. Han känner ett hugg mot bröstet och sätter sig ned på knä, kollar upp i himlen ser regnet falla i ögonen och skriker ut hans ångest, skriker ut den meningslöshet och förälskelse han bär inom sig. Han börjar slå i den hårda marken som är täkt av gräs, han slår, slår, slår och åter slår så hans knogar börjar blöda. I början gör det ont men efter en kort stund i det raseri han befinner sig i slår ut hans smärttröskel och han fortsätter att slå den hårda marken som vinterns födelse har frusit. Han slutar slå och lägger sig på rygg för att i förakt kolla upp mot himlen där hans gudar vilar i sina hem. Han sätter sig upp och har knäna mot hakan, han viskar tyst för sig själv
- Gamla tidens gudar vart befinner ni er? Har ni svikit oss? Kanske svek vi er först men nu har ni tagit bort er hand från oss och lämnat oss åt vårt öde men det är er hand vi behöver för att bemästra och förgöra vårt öde. Ni har lämnat oss i det sätt som föder förakt och detta förakt som ni nu skapar är det som era ideal går emot. Ni går emot era egna ideal. Gamla tidens gudar vart befinner ni er? Har ni svikit oss?

Det var en lång väg hem för vår Stäppvarg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0