Beskrivning.
Regnets små droppar låter nästintill inget mot fönstret, men vår Stäppvarg uppfattar varenda ljud och tar omsorgsfullt in det och gör det till hans eget. Gråheten i vår gode vän Stäppvargens sinne släpper ej sitt grepp och ljuset som han för såg så nära börjar sakta tyna bort. Men han vet , ja ack han vet att detta är livets gång, nej inte livets utan hans gång. Att i denna gråhet kunna få fram sitt liv, ett liv där han ska kunna vara någorlunda lycklig. Han ler bittert för sig själv och det ser ut som han är glad, men år av händelser som har härdat honom som människa som har tvingat honom att vara med om saker ingen skall behöva bli utsatt för. Att han i denna gång definerade sig själv som människa är på grund av att han är delvis detta men också en stäppvarg. Två i en men bara en som kan vinna, hans lott och öde. Men det är också i detta hans glädje kan komma, för att vänner får han lätt då de blir fascinerade av honom. Men ack så stötts dom bort när Stäppvargen eller människan kommer fram och visar den sida dom för ej såg.
Regnet har upphört och Stäppvargen lämnar sitt hem bakom sig, när han går mot ytterdörren vänder han sig om vid varje dörr och tänker de saker som han vill ge var och en av de han kallar vänner. De liv som de så förtjänar, de saker som han inte kan ge. Likt en ylning inom honom som smärtar i bröstet av denna plötsliga känsla som kommer mot honom då han inser sin betydelselöshet i denna tid som kallas nu. Han tar ett djupt andetag och går nu bort från korridoren ut mot ytterdörren men först stannar han en stund för att se de tecken som kan finnas på den andra sidan. Men likt musiken i hans öra som spelar upp låten "Nothing else matter" så inser han också sin blåögdhet och därför fortsätter sin färd mot de gränsland där han möter is,eld och vatten i en och samma stund. Men ack dessa prövningar som man kan kalla livets prövningar har ingen inverkan på vår Stäppvarg då det var sekel sedan han insåg sina begränsningar inom livet och således hittade de prövningar som var menade för honom.
Hans tankar följer med på färden och berätta om främmande tider och tider som kommer att hända. Han stannar vid vissa ord och meningar som kommer upp men inget som är värt att nämna här då han kringgår de saker som han verkligen vill veta. Varför? Vissa skulle säga feghet andra kanske dumhet men båda stämmer. Då han är för en av de få första gångerna rädd men vad har han att frukta? Denna man, denna Stäppvarg har inget liv, har inga ägodelar han är en skuggbild inom samhället där hans riktiga jag lever utanför det. Men ändå fruktar han saker, det är inte ensamheten för den är hans vän utan för lyckan som han så ofta inte råkar ut för men när det händer drar med honom i höga doser och gör honom till en komplet människa där Stäppvargen är bortom skuggornas rike. Men så ofta så faller han när han når den punkt som är så hög att månen känns inom armslångt avstånd och fallet i sig brukar medföra svåra fall av nostalgiska tankar, romantiska strofer och förskönade känslor. Han känner att detta fall är nära men så många gånger för så ler han och visar sina känslor inåt där hans två själar får slåss om att ta över men ty utåt så ler han och försöker intala sin omgivning att han ej är i förödelsens sår.
Regnet har upphört och Stäppvargen lämnar sitt hem bakom sig, när han går mot ytterdörren vänder han sig om vid varje dörr och tänker de saker som han vill ge var och en av de han kallar vänner. De liv som de så förtjänar, de saker som han inte kan ge. Likt en ylning inom honom som smärtar i bröstet av denna plötsliga känsla som kommer mot honom då han inser sin betydelselöshet i denna tid som kallas nu. Han tar ett djupt andetag och går nu bort från korridoren ut mot ytterdörren men först stannar han en stund för att se de tecken som kan finnas på den andra sidan. Men likt musiken i hans öra som spelar upp låten "Nothing else matter" så inser han också sin blåögdhet och därför fortsätter sin färd mot de gränsland där han möter is,eld och vatten i en och samma stund. Men ack dessa prövningar som man kan kalla livets prövningar har ingen inverkan på vår Stäppvarg då det var sekel sedan han insåg sina begränsningar inom livet och således hittade de prövningar som var menade för honom.
Hans tankar följer med på färden och berätta om främmande tider och tider som kommer att hända. Han stannar vid vissa ord och meningar som kommer upp men inget som är värt att nämna här då han kringgår de saker som han verkligen vill veta. Varför? Vissa skulle säga feghet andra kanske dumhet men båda stämmer. Då han är för en av de få första gångerna rädd men vad har han att frukta? Denna man, denna Stäppvarg har inget liv, har inga ägodelar han är en skuggbild inom samhället där hans riktiga jag lever utanför det. Men ändå fruktar han saker, det är inte ensamheten för den är hans vän utan för lyckan som han så ofta inte råkar ut för men när det händer drar med honom i höga doser och gör honom till en komplet människa där Stäppvargen är bortom skuggornas rike. Men så ofta så faller han när han når den punkt som är så hög att månen känns inom armslångt avstånd och fallet i sig brukar medföra svåra fall av nostalgiska tankar, romantiska strofer och förskönade känslor. Han känner att detta fall är nära men så många gånger för så ler han och visar sina känslor inåt där hans två själar får slåss om att ta över men ty utåt så ler han och försöker intala sin omgivning att han ej är i förödelsens sår.
Kommentarer
Trackback
