...

När skymningen har nått topparna på träden utanför och mörker skänker fristad åt de som ej vill synas så ser man ibland dessa två människor, den ena är en man och den andre är en kvinna. I skydd av mörker och udda stigar så slipper de bli upptäckta, dessa spelar ett spel inte bara mot sig själva utan mot världen där dom delar en hemlighet som kan så lätt släppas ut och göra förödelse vart de drar fram.

Och vi är i denna stund nu när denna man och kvinna går vid de udda vägarna och samtalar i mörkret för att slippa bli upptäckta. De håller varandra i handen och man kan tro att det är förälskade men de vet de ej själva förutom i djupet av deras hjärtan där de tystar detta för att slippa bli sårade, kanske inte av varandra utan av de själva. De går på vägen och låter inget komma förbi deras tankar eller samtal för detta är deras tid, deras ensamma tid med varandra mot alla andra. Som åskådare jag är så skulle jag säga att båda är blyga men kvinnan kanske lite mer blyg, mannen vet vad han vill ha men även fast han inte säger det i ord så känns det som kvinnan vet vad han vill ha, fast vad hon själv vill ha verkar svårare då hon är smått förvirrad i hennes känslor för allt just nu och låter sig kanske bara ryckas med eller vill bara ryckas med ett tag för att sedan återgå till det "normala" livet.

Dom går på vägen och samtalar, ämnena har ingen gräns mannen ler och skrattar ofta fast han inte alltid är så lycklig utan han försöker ta vara på tiden med henne, hon är mer sammanbiten och han når inte riktigt in i hennes känslor men det kvittar för stunden då han vill bara vara med henne nu, sen kan resten komma vid ett senare tillfälle. Fast han kan inte låta bli att släppa tanken om vad hon tänker, han är kanske ett kontrollgalning men han vill bara väll, han vill bara att hon ska vara lycklig i första hand då han tycker om henne men han vet också att hon låter mer ofta än honom andras lycka gå före sin egen. Han vill säga så många saker till henne men han har inte modet han vågar inte ta risken att kunna såra henne och sig själv på samma gång.

Han ser på henne, han tycker hon är vacker. Hennes bruna hår glänser i månens och gatlampornas sken, hennes ögon lyser upp hans ansikte och han kan inte låta bli att le var gång han ser på henne. Hennes hand känns så rätt i hans och han växer med henne, han vågar berätta saker ingen annan vet om honom. Mitt där ute i nattens mörka vrå går dessa två människor som håller en hemlighet som kan vara vacker ifall dessa moraliska och etiska hinder inte fanns ivägen. Där ute går två människor som inte kan tillåtas att vara tillsammans öppet utan måste smyga med sin hemlighet och utforska varandra i smyg. Detta är inte en ärlig chans men dock en chans som mannen är villig att ta. Vad kvinnan vill vet varken jag eller mannen då hon är en person som är svår att avläsa och om hon verkligen vill ha sina tankar för sig själv så kommer ingen åt dom.

De kommer fram till en park, mannen lägger ut sin jacka och dom sätter sig. De håller om varandra och fortsätter sina samtal, kvinnan lägger sin tyngd mot mannens bröst och lyssnar på hans hjärtslag, mannen tysnar direkt då han blev lite överraskad men glad av detta. Det är ingen pinsam tysnad som drabbar dom utan en gemensam tystnad, en tystnad i samförstånd och i harmoni.

- Jag letar inte efter ett fast förhållande säger kvinnan och kollar på mannen i ögonen.
- Det är inte något jag kan påverka nu men jag kommer alltid att vara där kvittar vad vi väljer, säger mannen.

Kvinnan nickar och återigen lägger sig mot hans bröst, tankarna far iväg i honom och drar iväg honom till kvalets stad där ångesten byggs upp inom honom men ack en blick mot denna kvinna som ligger vid hans bröst får honom att glömma allt som har med kval och ångest att göra. Han ler och de går hem, deras hemlighe väll bevarad och en ny upplevelse att minnas.

Vid nästa mörker så håll utkik efter dessa två, fråga dom inte vart de är på väg utan du vet att dom vill inte låta sig förstöras i denna stund. Håll utkik min vän och försök att förmå dom att lyssna på deras hjärtan.