Jag vänder mig inte om.
Kylan slog emot mitt ansikte när jag klev ut genom dörren. Jag satte i mina hörlurar och på med vantarna, nu var det dags för ännu en färd genom prövningar för att sedan sätta sig flåsande som efter en misslyckad sexakt. Lars Winnerbäck inleder min ensamma färd med låten Du gamla fria nord. Jag håller takten till hans toner och blir frustrerad över att det går så sakta, jag ökar takten för att både plåga mig själv och pressa mig själv. För jag vet att smärta är verkligt men resultat är självförverkligande. När jag ser den gråsvarta asfalten under mina fötter och kollar framåt för att i min skalle räkna ner och intala mig själv att det är inte långt kvar tills jag kan stanna, tills jag kan andas och få känna den frihet som man bara känner efter en lång stund smärta. Jag ser småhus vid vägarna ner mot havet och gamla minnen väcks till livet, jag ser grusplanen till höger om mig och i mitt huvud så kommer det upp bilder på mig och mitt gamla fotbollslag som tränar för att åter vara "fit" till säsongen. Jag kollar till vänster och det svider till lite extra i bröstet då det var här, min första "kärlek" levde innan hon flyttade till en annan stad. Hon krossade mitt förtroende för lycka under en lång tid då den dagen då hon lekte med en annan. Minnen i mitt huvud, i mitt bröst blandas med andra tankar med framtidstankar om livet och mig. Jag kollar uppåt och ser månen det är fullmåne, det får mig att öka takten då i mitt sinne får jag för mig att gudarna kollar mig. Även om gudarna kollar eller inte kollar när jag plågar mig själv i syfte att bli mer mänsklig så kommer den andra sidan, den andra själen i mig fram. Vargen är nu framme och han får mig att öka takten ännu mer, han får mig att inse för mig själv att i allt mitt grubbleri så är det till ingen nytta då jag är dömd. Efter min död kommer ingen att minnas mig, och de få som minns kommer också att dö och således så minns vi inte varandra. Allt jag har kämpa för och alla mina ideal kommer att försvinna med mig, jag vet detta, vargen vet detta och nu vet ni detta.
Framför mig nu ser jag en lång och väldigt oändlig grässplan där jag har tillbringat en stor del av mitt liv, för att spela fotboll och inse en dag att jag aldrig kommer bli den spelare som jag ville när jag var liten. Jag kollar längre bort med blicken och ser en träläktare, den väcker starka minnen då här delade jag en stund i lycka och exstas med min andra kärlek i livet. Men nu har jag också lämnat henne och det smärtar mig lite att förlora den förståelse och närhet vi hade. Men jag vet att jag gjorde rätt för att hon en dag ska bli lycklig så måste hon lösgöra sig från mig. Och det verkar redan har visat sig effektivt men jag vet att hon återigen kommer hoppa i något som är en lögn ty det hon älskar mer än kärleken till en människa är närheten till en vän. Hon kommer aldrig att kunna leva själv då ensamheten skrämmer henne, hon kommer att sätta förstora krav på honom och alltid att försöka vara vid hans sida då hon inte förstå det behov efter ensamhet som vissa människor har.
Havet och där borta ett annat land men mitt imellan en ö som tonar upp sig omgiven av hav som är lik blå som den vackra sommarhimlen i en kort tids skugga. Solen som tonar ner sig bakom det okända landet och himlen som visar upp oanade färger i regnbågens alla kombinationer påminner mig om hur vackert livet kan vara. Jag är nu framme vid mitt mål och flåsande pustar jag ut på knä men påminner mig om att jag är långt ifrån klar för idag och går mot lekplatsen för att sitta där i gungan och bara ta in ögonblicket när solens sista strålar lämna vårt land och mig för att sedan omslutas av ett mörker som är så fatalt att den lockar ut de mest äcklande parasiter vi har i vårt samhälle. När jag sitter där och funderar och imponerars av naturens kraft över mitt konstnärliga sinne så ser jag en man med en valp som går förbi och leker. Jag ler och skrattar för mig själv men just i det ögonblicket händer något fantastiskt, valpen springer fram till mig och börjar nafsa mig i bena. Jag klappar den och sätter mig på huk för att leka lite med den då börjar den slicka mig i hela ansiktet och mannen kommer fram Han skrattar åt oss och säger att valpen verkar gilla mig. Jag instämmer och skrattar själv, en liten stund senare så springer valpen ifrån oss och mannen säger hejdå. Tänk om vårt samhälle hade varit så här, där man kunde hälsa på vem som helst i en vänskaplig ton och där ingen är rädd för någon annan. Jag inser att jag drömmer för detta kommer inte ske under humanisternas tid ej heller under min.
Jag ser två unga tjejer fotografera sig själva med havet som bakgrund det får mig att åter titta mot solens nedgång som är på sina sista minuter. Jag ser hur färgerna leker som dom hade ett eget liv och jag ser hur mitt land verkar vara helt ovetande vad som händer mot det och dess folk. Jag ser på havet med samma färg som mina sorgsna ögon och jag ser knappt några vågor på dess blanka yta. Jag känner bitterheten inom mig och hatet som väller upp mot alla dem som kämpar för att förnedra vårt land och dess folk. Jag vänder mig mot månen för tröst men allt som hörs är låten från min MP3,
Jag blir arg, då jag förstår nu att kanske allt jag kämpar för kommer aldrig att inträffa men jag förstår också den vikt av att om jag dör utan att kämpa för det som jag tror på och om jag dör i vetskapen att jag inte har gjort allt jag kan så kommer jag att hata mig själv och mitt liv. Jag kommer inte att dö som en man i lycka, likt Oden jag vet vad som skall hända med mig men rider ändå ut i strid för att möta döden då det finns större saker än mig själv. Jag är en länk i en kedja och jorden kommer alltid att snurra kvittar vad som händer med mig. Bitterheten i mig ligger som ett moln över en stjärnklar himmel, jag slutför mitt träningspass och påbörjar färden hem. Jag ökar takten konstant för att glömma mina tankar för att glömma mina begär. Och just då uppstår något som inte händer många människor. Jag kommer i ett totaltystnad både runt mig och i mitt huvud. Allt är tyst och inga känslor kommer fram, jag är varken glad eller ledsen jag är likgiltig och jag känner inget. Detta stadie har många namn på olika språk men jag kommer inte att kalla det för något annat än total likgiltighet mot allting i hela världen och denna känsla håller jag inom mig i ett tag för att sedan komma fram till mitt mål och åter höra mina tankar och njuta av min smärta. Jag går in genom den port som släppte lös mig mot världen. Jag vänder mig inte om.
Framför mig nu ser jag en lång och väldigt oändlig grässplan där jag har tillbringat en stor del av mitt liv, för att spela fotboll och inse en dag att jag aldrig kommer bli den spelare som jag ville när jag var liten. Jag kollar längre bort med blicken och ser en träläktare, den väcker starka minnen då här delade jag en stund i lycka och exstas med min andra kärlek i livet. Men nu har jag också lämnat henne och det smärtar mig lite att förlora den förståelse och närhet vi hade. Men jag vet att jag gjorde rätt för att hon en dag ska bli lycklig så måste hon lösgöra sig från mig. Och det verkar redan har visat sig effektivt men jag vet att hon återigen kommer hoppa i något som är en lögn ty det hon älskar mer än kärleken till en människa är närheten till en vän. Hon kommer aldrig att kunna leva själv då ensamheten skrämmer henne, hon kommer att sätta förstora krav på honom och alltid att försöka vara vid hans sida då hon inte förstå det behov efter ensamhet som vissa människor har.
Havet och där borta ett annat land men mitt imellan en ö som tonar upp sig omgiven av hav som är lik blå som den vackra sommarhimlen i en kort tids skugga. Solen som tonar ner sig bakom det okända landet och himlen som visar upp oanade färger i regnbågens alla kombinationer påminner mig om hur vackert livet kan vara. Jag är nu framme vid mitt mål och flåsande pustar jag ut på knä men påminner mig om att jag är långt ifrån klar för idag och går mot lekplatsen för att sitta där i gungan och bara ta in ögonblicket när solens sista strålar lämna vårt land och mig för att sedan omslutas av ett mörker som är så fatalt att den lockar ut de mest äcklande parasiter vi har i vårt samhälle. När jag sitter där och funderar och imponerars av naturens kraft över mitt konstnärliga sinne så ser jag en man med en valp som går förbi och leker. Jag ler och skrattar för mig själv men just i det ögonblicket händer något fantastiskt, valpen springer fram till mig och börjar nafsa mig i bena. Jag klappar den och sätter mig på huk för att leka lite med den då börjar den slicka mig i hela ansiktet och mannen kommer fram Han skrattar åt oss och säger att valpen verkar gilla mig. Jag instämmer och skrattar själv, en liten stund senare så springer valpen ifrån oss och mannen säger hejdå. Tänk om vårt samhälle hade varit så här, där man kunde hälsa på vem som helst i en vänskaplig ton och där ingen är rädd för någon annan. Jag inser att jag drömmer för detta kommer inte ske under humanisternas tid ej heller under min.
Jag ser två unga tjejer fotografera sig själva med havet som bakgrund det får mig att åter titta mot solens nedgång som är på sina sista minuter. Jag ser hur färgerna leker som dom hade ett eget liv och jag ser hur mitt land verkar vara helt ovetande vad som händer mot det och dess folk. Jag ser på havet med samma färg som mina sorgsna ögon och jag ser knappt några vågor på dess blanka yta. Jag känner bitterheten inom mig och hatet som väller upp mot alla dem som kämpar för att förnedra vårt land och dess folk. Jag vänder mig mot månen för tröst men allt som hörs är låten från min MP3,
Du ser dig själv i en grav,
bara nakna andetag
saknar luften andedräkt?
Har alltid varit lika svag.
Ser din sorg du flyr din eld
blundar kallt men ser endå
från hjältars röst hörs ingenting
varför är det alltid så?
Ingenting är som förut,
ingen början inget slut
du söker svar fast du redan vet
den väg du går tar dig aldrig ut
flyr den värld som bara ler
åt den som tar men aldrig ger
tårar döljs i anletsdrag
falskt som det som sker
Hel - Den feges lögn
bara nakna andetag
saknar luften andedräkt?
Har alltid varit lika svag.
Ser din sorg du flyr din eld
blundar kallt men ser endå
från hjältars röst hörs ingenting
varför är det alltid så?
Ingenting är som förut,
ingen början inget slut
du söker svar fast du redan vet
den väg du går tar dig aldrig ut
flyr den värld som bara ler
åt den som tar men aldrig ger
tårar döljs i anletsdrag
falskt som det som sker
Hel - Den feges lögn
Jag blir arg, då jag förstår nu att kanske allt jag kämpar för kommer aldrig att inträffa men jag förstår också den vikt av att om jag dör utan att kämpa för det som jag tror på och om jag dör i vetskapen att jag inte har gjort allt jag kan så kommer jag att hata mig själv och mitt liv. Jag kommer inte att dö som en man i lycka, likt Oden jag vet vad som skall hända med mig men rider ändå ut i strid för att möta döden då det finns större saker än mig själv. Jag är en länk i en kedja och jorden kommer alltid att snurra kvittar vad som händer med mig. Bitterheten i mig ligger som ett moln över en stjärnklar himmel, jag slutför mitt träningspass och påbörjar färden hem. Jag ökar takten konstant för att glömma mina tankar för att glömma mina begär. Och just då uppstår något som inte händer många människor. Jag kommer i ett totaltystnad både runt mig och i mitt huvud. Allt är tyst och inga känslor kommer fram, jag är varken glad eller ledsen jag är likgiltig och jag känner inget. Detta stadie har många namn på olika språk men jag kommer inte att kalla det för något annat än total likgiltighet mot allting i hela världen och denna känsla håller jag inom mig i ett tag för att sedan komma fram till mitt mål och åter höra mina tankar och njuta av min smärta. Jag går in genom den port som släppte lös mig mot världen. Jag vänder mig inte om.
Kommentarer
Trackback
