Livet i ett nötskal.
Det hemska lätet från väckarklockan som påminner mig om att jag har vaknat ännu en dag, snabbt stäng av oljudet så jag kan lägga kudden över huvudet och förbanna att morgon fanns. Men mina tankar går som missiler genom kudden och träffar min förnuvarande tomma hjärna. Livet är som en repris av en dålig såpa, allt skit upplever man gång på gång men det som är bra vara aldrig länge, kanske beror detta på att jag är som jag är eller på att världen snurrar i motsatt håll mot mitt. Var dag ska man gå upp och var dag ska man lägga sig, detta kan man aldrig strunta i för att för eller senare måste du göra detta för att orka med ännu en dag fylld av klichér och tristess. Kanske lika bra att bara somna om och glömma alla plikter man har, tanken är lika lockande var gång man vaknar fast man skjuter bort den för att på något moralisk plan så måste man gå upp och utföra sitt "liv". Fan vad jag hatar moral, allt blir bara mer komplicerat på grund av detta jävla snack om moral hit och moral dit. Om man ända ska leva för att dö varför då inte försöka strunta i detta hittepå som kallas moral och verkligen leva, att verkligen göra det du vill göra och skita i allt annat. Men likt förbannat så lyssnar jag själv inte på den rösten inom mig som skriker ut "DU VILL INTE DETTA, SKIT I DET DIN JÄVLA IDIOT!" utan jag strävar mot den, varför? Det har jag frågat mig själv många gånger, och svaren ligger lika öde som en sönderknullad kondom i öknen. Att leva som du lär är det svåraste har jag hört, men om man lär att leva för att dö hur lever man själv då? Lever man för att bevara saker till eftermälet? Hur gör man det var dag? Eller är den livslång process som påskyndas av din eget dödsdatum. Va fan, nu skiter jag i det här in i duschen för att rensa bort alla tankar, försöka i alla fall.
I mitt huvud ekar nu att första intrycket är allt, så ett par jeans en röd t-shirt och en fin tröja för att göra ett så gott intryck som möjligt på den nya mannen i mitt liv, min chef. På med musiken för att egentligen kunna orka med sig själv i denna helvetesfärd mot förödmjukelsen och människans sida som verkar allt för ofta gå hand i hand. Framme med cyckeln nu ska man bara vänta på bussen och dessa få minuter som känns som timmar när pulsen ligger i 180 och musiken som skrånar soundtracks från Moulin Rouge trycker upp stämningen likt ett stolpiller i super size som trycks upp lika varsamt som en gammal rostig SAAB rullar i uppförsbacke. Bussen är här och snabbt på för att kunna sitta ned och få i alla falll tio minuter i ro, men likt förbannat är bussen full och jag får klämma mig in bredvid en tjock tant som skulle ha sprungit för att göra både samhället och henne själv en tjänst istället för att ta bussen. Men nu är läget som det är och jag räknar hållplatserna tills jag ska gå av, tryck på den röda slitna knappen och bussen saktar ned för att släppa av mig. Jag känner alla blickar mot mig när jag går av då jag är den ände, jag vänder mig om och ler för att säga SO LONG SUCKERS eller något liknande för att visa att jag är fri och ni måste sitta där och lukta på odören den tjocka tanten ger ifrån sig. Jahapp då är det bara en liten promenad som skiljer mig från allvaret och när jag går där så ser jag och känner verkligen hur lång raksträckan är innan jag ska svänga in till huset där min mänsklighet ska slå nya rekord. Det känns som på film, en fängelsefilm och just denna scen är en "dead man walking" scen och jag är således på väg mot min spruta som ska släcka livet lika snabbt som jag uppfattade det.
Ett djupt andetag sen två hårda knackar på dörren, tro det eller ej men jag är en av de få som tror att man kan avgöra en människa på knackningen och varför skulle det vara mer fel än annat? Jag hör fotstogen från huset och backar för att ta in hela denna ny värld i ett andetag, dörren öppnas och jag kollar på en man, handen åker fram lik en reflex och jag presenterar mig. Jag vet inte varför jag ler, jag vet inte varför jag låter så självsäker, mannen drar iväg ett ganska lamt skämt och jag känner att jag drar på munnen och avger ett skratt. Vem är jag? Vad händer med mig, varför håller jag på och tar på en mask för att ställa mig in och rent ut sagt "asslicka" så otroligt mycket att jag skulle kunna spegla mig i hans röv? Jag har inte en aning men det jag vet är att min mänskliga sida leder mig just nu i livet och vargen i mig skriker och ylar, aldrig att den accepterar detta. När Stäppvargen väll kommer fram så borde jag frukta mig då den kommer att ta hämnd från detta svek och förödmjukelse som drabbar mina sinnen. Jag får en plats och uppgifter, jag arbetar och säger inte mycket timmarna går och mina tankar drar iväg mest av allt tänker jag på en person och detta gör att timmarna går lite fortare. När jag sitter där och dagdrömmer så kommer en hund som tydligen heter Ludde och rafsar mig i benet, han verkar tycka om mig eller mina skinkmackor i ryggsäcken i vilket fall som helst så bryr jag mig inte för lite sällskap är alltid trevligt. Äntligen är det dags att sluta och jag packar ihop mina saker och åker hem.
Äntligen hemma och jag lägger mig ner i sängen tar av mina byxor och mina tröjor för att ta täcket över mig och bara somna in och försöka glömma mänskligheten. Jag vaknar och blir glad då jag har samtalar med rätt person, men senare så är jag lika frustrerad som jag är galen och det vill säga mycket. Jag glor mer på telefonen och undrar ifall jag ska ringa än vad jag tittar på TV:n och undrar hur dessa såpor hänger ihop. Till slut blir min rastlöshet allt för stor och jag vankar av och fram i rummet för att endast komma fram till att jag inte ringer då det är fortvarande mänskligheten som styr mig istället för Stäppvargen och således är feghet ett av mina epitet. Jag lägger istället min tillit i hoppet och senare så förbannar jag denna fälla som jag alltid går i då jag vill få någonting för min egen vinning. Självklart så sviker hoppet mig och jag blir besviken på min egen mänsklighet och känner ett stort moln av vemod över mig då i denna timma jag är trött och jag har varit trött länge men har väntat. Hoppet är det sista som överger än sägs det men enligt mig så borde det vara det första för då skulle allt vara så mycket lättare. Oftast så lever jag faktiskt som jag lär i detta fall då jag alltid förväntar mig det värsta förutom i de tillfällen då jag låter mig själv dras iväg och låter mig känna någon form av lycka och en kanske något mer. Jag förbannar mina svagheter men jag acceptera dom och klagar inte då jag försöker strunta i dom och växa, men som vanligt så växer jag inte lika så bra att stänger ner skiten och somna för att snart igen vakna av väckarklockan som ringer sina förbannade toner. Men ändå är jag glad då något i mig värms av någon.
Livet i ett nötskal.
I mitt huvud ekar nu att första intrycket är allt, så ett par jeans en röd t-shirt och en fin tröja för att göra ett så gott intryck som möjligt på den nya mannen i mitt liv, min chef. På med musiken för att egentligen kunna orka med sig själv i denna helvetesfärd mot förödmjukelsen och människans sida som verkar allt för ofta gå hand i hand. Framme med cyckeln nu ska man bara vänta på bussen och dessa få minuter som känns som timmar när pulsen ligger i 180 och musiken som skrånar soundtracks från Moulin Rouge trycker upp stämningen likt ett stolpiller i super size som trycks upp lika varsamt som en gammal rostig SAAB rullar i uppförsbacke. Bussen är här och snabbt på för att kunna sitta ned och få i alla falll tio minuter i ro, men likt förbannat är bussen full och jag får klämma mig in bredvid en tjock tant som skulle ha sprungit för att göra både samhället och henne själv en tjänst istället för att ta bussen. Men nu är läget som det är och jag räknar hållplatserna tills jag ska gå av, tryck på den röda slitna knappen och bussen saktar ned för att släppa av mig. Jag känner alla blickar mot mig när jag går av då jag är den ände, jag vänder mig om och ler för att säga SO LONG SUCKERS eller något liknande för att visa att jag är fri och ni måste sitta där och lukta på odören den tjocka tanten ger ifrån sig. Jahapp då är det bara en liten promenad som skiljer mig från allvaret och när jag går där så ser jag och känner verkligen hur lång raksträckan är innan jag ska svänga in till huset där min mänsklighet ska slå nya rekord. Det känns som på film, en fängelsefilm och just denna scen är en "dead man walking" scen och jag är således på väg mot min spruta som ska släcka livet lika snabbt som jag uppfattade det.
Ett djupt andetag sen två hårda knackar på dörren, tro det eller ej men jag är en av de få som tror att man kan avgöra en människa på knackningen och varför skulle det vara mer fel än annat? Jag hör fotstogen från huset och backar för att ta in hela denna ny värld i ett andetag, dörren öppnas och jag kollar på en man, handen åker fram lik en reflex och jag presenterar mig. Jag vet inte varför jag ler, jag vet inte varför jag låter så självsäker, mannen drar iväg ett ganska lamt skämt och jag känner att jag drar på munnen och avger ett skratt. Vem är jag? Vad händer med mig, varför håller jag på och tar på en mask för att ställa mig in och rent ut sagt "asslicka" så otroligt mycket att jag skulle kunna spegla mig i hans röv? Jag har inte en aning men det jag vet är att min mänskliga sida leder mig just nu i livet och vargen i mig skriker och ylar, aldrig att den accepterar detta. När Stäppvargen väll kommer fram så borde jag frukta mig då den kommer att ta hämnd från detta svek och förödmjukelse som drabbar mina sinnen. Jag får en plats och uppgifter, jag arbetar och säger inte mycket timmarna går och mina tankar drar iväg mest av allt tänker jag på en person och detta gör att timmarna går lite fortare. När jag sitter där och dagdrömmer så kommer en hund som tydligen heter Ludde och rafsar mig i benet, han verkar tycka om mig eller mina skinkmackor i ryggsäcken i vilket fall som helst så bryr jag mig inte för lite sällskap är alltid trevligt. Äntligen är det dags att sluta och jag packar ihop mina saker och åker hem.
Äntligen hemma och jag lägger mig ner i sängen tar av mina byxor och mina tröjor för att ta täcket över mig och bara somna in och försöka glömma mänskligheten. Jag vaknar och blir glad då jag har samtalar med rätt person, men senare så är jag lika frustrerad som jag är galen och det vill säga mycket. Jag glor mer på telefonen och undrar ifall jag ska ringa än vad jag tittar på TV:n och undrar hur dessa såpor hänger ihop. Till slut blir min rastlöshet allt för stor och jag vankar av och fram i rummet för att endast komma fram till att jag inte ringer då det är fortvarande mänskligheten som styr mig istället för Stäppvargen och således är feghet ett av mina epitet. Jag lägger istället min tillit i hoppet och senare så förbannar jag denna fälla som jag alltid går i då jag vill få någonting för min egen vinning. Självklart så sviker hoppet mig och jag blir besviken på min egen mänsklighet och känner ett stort moln av vemod över mig då i denna timma jag är trött och jag har varit trött länge men har väntat. Hoppet är det sista som överger än sägs det men enligt mig så borde det vara det första för då skulle allt vara så mycket lättare. Oftast så lever jag faktiskt som jag lär i detta fall då jag alltid förväntar mig det värsta förutom i de tillfällen då jag låter mig själv dras iväg och låter mig känna någon form av lycka och en kanske något mer. Jag förbannar mina svagheter men jag acceptera dom och klagar inte då jag försöker strunta i dom och växa, men som vanligt så växer jag inte lika så bra att stänger ner skiten och somna för att snart igen vakna av väckarklockan som ringer sina förbannade toner. Men ändå är jag glad då något i mig värms av någon.
Livet i ett nötskal.
I dare you!
Kommentarer
Trackback
