Omoraliskt sex

I nattens mörker sitter jag vid det ensamma ljus som brinner brevid mig. Mörkret omsluter mig likt havets vågor omsluter stranden. Men det finns en skillnad mellan mig och stranden, den får vila ifrån havets plågande vågor och får andas ut. Mitt mörker sitter djupt rotad inom mig och väntar på varje chans att få komma ut, att få ta över mig. Detta mörker är inget jag längre frukat då jag har lärt mig att leva med det, inte hantera det dock utan jag vet när det kommer och tar över mig. Detta är min förbannelse och min välsignelse, att känna ett totalt mörker inom min världsbild som alltid kommer att finnas där för att jag har sett och ser sanningen. Den sanning att det finns ingen sanning utan bara verkligheter. Och där måste jag göra det valet som faller de flesta naturligt och omedvetet - att välja en verklighet.  Då mina vänner jag är inte rädd utan min ångest gör så att paniken ofta bubblar fram inom mig och vill komma ut men istället så omvandlas den till en vrede som skulle få den bäste bärsärken att tänka sig för både en och två gånger innan han gick mot mig. Detta gör mig till det jag inte vill vara men så ofta associerar till  - en Stäppvarg.

Kylan kommer över mig och allt känns som en iskall storm som har blivit gjord av flera år av dekadens, jag står där på toppen av berget och låter vindarnas kraft träffa mig i ansikte. Faktumet är att jag egentligen står på gatan och det är sommar, men just nu är jag en ensam varelse som inte ens är mänsklig till sinnet. De andra kanske kan se mig som en människa men undviker mina blickar, min närvaro och mig. Detta angår mig inte det minsta då även jag vet att jag står utanför deras samhälle, deras liv och deras vardag. Jag är den varelse som lever utanför allt och är innesluten i mitt eget missmod där jag är den som söker svar på de saker ingen av de stora filosoferna eller tänkarna har kommit fram till något som egentligen fungerar. Jag är den som ser ner på de andra människorna för att de har inte öppnat ögonen för världen eller livet. Jag vet hemligheterna dessa människor grubblar på och detta gör mig till en annorlunda varelse, en utstött varelse. Kain hade detta märke och även jag har det, jag delar samma börda som världens första mördare men jag har aldrig mördat. Själva tanken på mord gör mig inte rädd den skrämmer inte mig, jag vet att om jag måste ta det klivet skulle jag inte tveka, utan det är tyngden av det vetandet som ingen annan vet eller vill se som skapar märket på mig. Detta vetande skapar en kraft som alla i min närhet känner av och undviker mig för, detta okända skrämmer dessa ovetande varelser och skapar en sorts balans i mitt sinne och en börda, inte en börda som man bär inom sig utan en börda som gör ont i mig. Varje steg jag tar är ett steg mot ett helvete i plågor , eller ett paradis mot världen om ni så vill. Jag är en stäppvarg, jag är en människa som kan se sanningen detta gör mig till en varelse utan flock och för mig vill jag aldrig heller vara inom denna flock utom i mitt undermedvetna som suktar efter känslan att ha den gemenskap ni kan få. Men dessa två styrkor möter sig inom mig och sakta förgör mig. Jag är lidelsen och lidelsen är en stäppvarg.

Ljuset brevid mig har nu fallit i mörker och likt mitt sinne det har brunnit ut. Att jag nu försöker med största möda och fina strofer skriva det sista får mig att känna mig meningslös och liten. De frågor som var människa ser ut att bära på kommer inom mig. Kärlek, sex, karriär. Alla dessa förpestade ord som mitt vokabulär vill smitta ifrån. Men ack jag låter mina sinnen förminna sig om dessa ämnen en stund och mina tankar skenar iväg.

Kärlek?
När ska jag få uppleva det? När ska det jag älskar visa sig för mig och inom mig.

Sex?
När ska det sluta kännas som en meningslös cirkel att bara ha sex för njutningens skull och inget annat. Varför inte testa för det omoraliska skull en stund?

Karriär?
Ska jag satsa på en karriär och bli en lakej runt det blinda samhälles folk? Ska jag verkligen offra allt jag ser i min klarsynhet för inget som kommer att bestå?

Jag suckar djupt och åter igen sitter jag här. Jag känner mig sviken, aldrig för har min längd känns så liten som i detta ögonblick. Jag är besviken både på mig och andra, jag suktar efter andra. Det omoraliska inom mig skriker och berättar att jag borde få prova de vingar som kanske strör på i kärlekens spår eller enbart i det omoraliska sexet. Vad vet jag mer än att blott jag lever nu och det som betyder något är det som kommer att vara kvar. Därför lägger jag min penna och ska gå ut i månljuset för att lägga mig ner och sova. Men ej min sista sömn utan min första i det nya skenet.

Kommentarer
Postat av: Anonym

men orka läsa..

2007-09-16 @ 03:35:28
Postat av: Mediadrev

Synd att du inte tänker med hjärnan istället för könet.

2007-09-16 @ 14:47:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0