...

I ensamhetens tysta vrå sitter jag med en trånande längtan, sittandes med ordens fallande innebörd och sakta undrar om det finns en brinnande flämtan. Rastlösheten växer djupt och jorden snurrar runt, mänsklig dumhet blandas med strunt och någon skiner som månen. Mörkret omger vår värld och skapar minnen till de ensamma människor som väljer att andas den förpestade luftens ljuva doft, men ack då de som sitter inne ovetande om det vetande som springer runt. Druvornas sista droppe, plockas av en gammal man, avnjuts sedan av någon kotte som säger att du är grann. Bitande slitande, smekande förförisk lockas du i hans gap, njutande motbjudande flockas du kring hans hak. En sista vals i en sista dans, ett sista ord i första versen skapar drömmar kring den gula bärsen. Låt den skändande natten tillföra de sista skratten som ekar bland de allvetandes bord. Låt han som sade sina tankar glömma alla som bankar på hans port där rädsla bor. Låt människan flockas och idioterna bockas så att de sista som blir kvar är de finaste vi har. Låt nu wagners stycke sakta tyna bort och påbörja ditt eget som gynnar din flock, låt bli idioti och lathet för att du är en bild av skönhet.