...

Fyll mig med visdom.

Hur ska man tolka begreppet Gud?

 I alla tider har det alltid funnits något upphöjt, något att tillbe och dyrka.  Under århundrade har detta ändrats ibland marginellt och i andra tider ganska gravt. Vi i norden har själv fått varit med om ändringar i religionerna, vad vi vet så har vi haft asar att tillbe som sedan blev kristendomens Gud och dennes son Jesus. Vi har gått från katolicism till protestantisk kristendom och nu idag till att endast tro ”på något större”, allt under loppet av si så där tusen år.  Något som ändå har stannat kvar även i övergångarna är vår vilja att personifiera Gud och Gudar till något fysiskt trots att dessa beskrivs så abstrakt även i den forna seden (asatro). Vi, människan har en förmåga att vilja kunna ”ta” på saker och begripa dess essens trots att i vissa fall det är en omöjlig uppgift för att bibehålla den kärna och kunskap som sänds ut. I denna strävan så försvinner ofta vitala bitar i att förstå vad saker och ting egentligen betyder och att kunna greppa helheten.

Jag anser att begreppet Gud och Gudar har blivit allt mer personifierat från årtionde till årtionde med hjälp av dessa nya teknologiska ”underverk” och sökande efter det så kallade ultimata dvs. sanningen om de abrahamitiska religionernas Gud vara eller icke vara. Att försöka personifiera Gud och Gudar är en farlig väg att gå, för vi måste inse att Gud(ar) är inte något ensamt utan omger allting och var ting och bara genom denna insikt kan vi acceptera oss själva och den värld vi lever i. När man ber någon att tänka på Gud, då ser vi oftast en man framför oss som bor i himlen, samma sak om vi ber någon att tänka på Asagudarna. I detta ligger första felet, i denna betraktelse så förnimmer vi våran egen tro i förmån för just en personifiering och för att skapa något vi kan återknyta till. Vi glömmer bort en viktig del nämligen att Gudarna omger just allt och även en själv, vi människan är en manifestation på detta men som vi glömmer. Vi måste se Gudarna mer som arketyper i vår kropp och vårt innersta, Gudarna är vårt blod och vår själ. Vi är byggda på dessa krafter och lever med dessa runt oss, Gudarna är naturen och kosmos över oss. Vi är Gudarna och Gudarna är oss.

Gudarna inom den gamla seden, fiktiva?

I dagens moderna samhälle lär vi ut att Gudarna under den gamla seden var fysiska krafter och som den moderna människa vi är så kan vi inte riktigt förstå hur man kunde tro på något sådant då en fysisk kraft är för oss en annan människa. Därför avfärdar också gemene man denna religion som något nonsens och något ålderdomligt som inte passar in i dagens moderna samhälle. Här har man dock endast rätt i att den inte passar in i dagens egoistiska och matrealistiska samhälle, utan denna religion kräver något mer av var man och kvinna, denna religion kräver att du vill utveckla dig själv och din omgivning. Det är på grund av denna syn som man anser att Den gamla sedens Gudar är endast fiktiva.

Men den gamla sedens Gudar är inte fiktiva, de finns i ditt blod, i naturen och i kosmos. De finns inom dig och är det du är. De är kärleken du känner, modet du får och tankarna som kommer till dig. De är styrkan i dina slag och hatet som du omges av, du personifierar alla Gudar genom att leva och andas, du är en källa i vilket Gudarnas krafter forsar. Men glöm aldrig att det är du som måste låta kraften strömma genom dig så att den kan omvändas till känslor och handlingar. Det är endast du som kan tillåt deras krafter att forsa i dig och komma ut till jorden genom dina handlingar och din tro. Därför är Gudarna inte fiktiva utan är fult levande inom dig och är ärketyper av oss och vårt blod. De lever och frodas både som symboler och fysiska varelser!

De är fysiska krafter på så viss att de lever i naturen och är naturen och i kosmos, de är våra planeter och de mystiska krafter som finns. De är solen, månen och atmosfären som omger oss.  Ett exempel är Tor som är vårt folks beskyddare och hans styrka manifesteras i planeten Jupiter (romerska namnet för Tor, himlens gud) som skyddar vår planet genom sin dragningskraft så att vi inte krossas av meteoriter, låter inte detta väldigt likt det skyddet Tor gav mot jättar? Den gamla sedens Gudar fanns och finns runt om oss, vi måste bara försöka se bortom våra egna näsor för att upptäcka dem.

Varför blotar man?

Ordet blot menas i norden att ära, man ärar Gudarna genom offer. Genom att ära Gudarna så ärar man också sig själv, sina förfäder och sin avkomma för att i dessa rinner samma blod och det blod som symboliserar Gudarna. Man blotar för att stärka något inom sig, blotar du till Tyr så vill du starka den symbolik han har dvs. modet. Du blotar för att göra dig själv modigare och gör detta genom att koncentrera dig själv genom Tyr. Blotar man t.ex. Oden om råd med sin visdom så måste du våga lita på din kropp om att svaret kommer och svaret kommer inom dig, bara du kan känna svaret för svaret rinner med den vishet som årtusenden har gett dig genom det blod du har. Detta gäller för var och en till de du blotar och blotet i sig visar respekten mot tidigare generationer för att du ber om deras vishet och kraft men samtidigt även mot de framtida generationerna då du försöker hitta lösningar så att du själv kan växa och bringa visdomen vidare. 

Så blotet handlar inte egentligen om att vädja till Gudar, utan man kan även blota till framgångsrika medmänniskor som vi kanske ser som förebilder. Då blotar vi för den egenskap som vi anser att de symboliserar. Freja sade till Hyndla att hon kunde blota till Tor för att han ska vara uppriktigt mot Hyndla vilket visar att även Gudarna blotade till varandra för att starka de egenskaper de symboliserade och för att hjälpa någon annan med dessa egenskaper.

”Hyndlas sång

4. Till Tor skall jag blota

och bedja därom,

att han alltid mot dig vill

uppriktig vara;

dock ej gärna han har att göra

med jättars brudar.”

Så blotet i sig symbolisera vördnad och ära för dåtiden, nutiden och framtiden genom att hänge sig själv till något större och lyssna på de saker som finns inom en och man har fått med sig genom generationer av liv och död. Därför blotar man.

Döden och livet i samklang med Gudarna?

Livet idag figurerar ofta linjärt, det går alltid framåt kan man säga. Men i denna linje förlorar också det som hände förr sin titel och makt, denna linje skapar en ödesbestämd väg för alla att vandra då livet är rakt och förutbestämt. Man kan säga att livet är, men så anser man inte inom den gamla seden utan ”livet är icke utan bygges” (Vikingatidens Livssyn – Arne Waerlands) vilket menas att livet är nu och du skapar livet medans du lever. I vissa mån kan man tycka till en första anblick att livet är förbestämt i den gamla seden då berättelsen om när Oden rider ut mot sin död och Ragnarök trots att han visste han skulle just dö. I detta tillfälle glömmer vi ofta att Oden hade ett val, han hade valet att förändra denna syn men vägrade att göra det utan istället red han mot sin säkra död. Detta speglar egentligen den gamla sedens syn på döden att det är bara ett stadie som man passerar för att sedan komma vidare i världen. I motsats till nuet där vi ofta frågar varandra vad som kommer att ske framåt i tiden så avgjorde dessa människor själv den saken och skapade framtiden. Man frågar också ofta om man det finns något efter döden vilket i den gamla seden skulle vara en konstig fråga. Den rätta frågan att ställa borde istället vara ”vill vi leva efter döden?”. Man ifrågasatte aldrig själva livet efter döden utan man ifrågasatte sin egen vilja till liv efter döden, ty fanns det ingen vilja kom man till Hels rike, fanns det däremot en vilja så möttes man i Valhall eller i något av de andra rikena. Vilja på liv gav kraften till liv.

I detta Valhall kom man till Gudar och satt vid deras bord, drack av deras mjöd och åt av deras mat. Detta symboliserar också tänkandet på livet, det symboliserar den kraft som människorna såg hos sig själva. Man var medkämpar och medskapare till både döden och livet med Gudarna inte under dem och här i kom den positiva syn på livet och döden. Livet och döden är inte linjärt, utan en cirkel där dåtiden, nutiden och framtiden hör ihop och går runt med byggandet av själva världen och du står aldrig ensam så väl som i livet eller som i döden utan dina förfäder finns alltid med dig i ditt blod och din avkomma kommer att dela detta blod med dig. Man fruktade aldrig heller döden (vilket i sig kan vara ett bevis på att man aldrig fruktade livet) för man visste att det spelade ingen roll utan det som spelade roll var det man gjorde innan man dog, och i detta så kunde man också skapa sin egen odödlighet. Detta uttrycks bäst med två verser från den höges sång.

”76. Fä dör,

fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men eftermålet

aldrig dör

för envar, som ett gott har vunnit.

77. Fä dör,

fränder för

även själv skiljes du hädan,

men ett vet jag,

som aldrig dör,

domen över död man.”

Här visas det att man kanske fysiskt dör men man lever kvar i minnet av andra, minnet av sin ätt. Detta skapade en känsla av styrka i själva livet och man strävade att uppnå detta ”gott”, istället som idag där vi endast söker saker som inte tillfredställer den vi är eller det vi borde arbeta för, det långvariga i världen dvs. Gudarnas kosmiska värden. Men det handlar också om att acceptera att man ska ”vika hädan” och att alla kommer att göra det, din ätt, din vän, din fiende och även du ska dö. Detta är något vi aldrig kommer att kunna ändra på ty döden sluter cirkeln precis som midgårdsormen sluter världen. Genom att acceptera detta så kan vi lägga bort den rädsla över döden och inse att livet är icke det bygges.

Mvh