En självplågares dikterade brev

Över allt ser vi det, vi känner det mest, människor eller händelser som påverkar oss och formar oss till det vi är och kommer att bli. Var händelse i ditt liv kan förändra dig drastiskt, du kan gå från rädd till modig, från olycklig till glad och så vidare. Sedan finns det människor som kan göra detsamma, förebilder och idoler kan man kalla dom men även avskräckande exempel. Vi kanske ser upp till någon nära vän som vi beundrar innerligt i smyg och vill vara som, vi tänker att även vi vill vara så smart, rolig, snygg, smal, modig et cetera och förbannar oss själva över att vi inte är det. Vi anser att det är fel på oss själva som inte är så där, underbart perfekt och helt enkelt jävligt defekt, vi glömmer våra egna bra egenskaper och säregenheter som någon annan beundrar och vill ha. Vi glömmer oss själva i ett rus av självförakt då vi endast ser på de ideal vi vill ha eller skönhetsfel vi inte vill ha. Vi koncentrerar oss mer på vad andra personer har än vad vi själva har och vi följer förnimmelsen av detta sjuka samhälle som uppmuntrar oss att ta efter just de som vi aldrig kan bli.

Vi försöker att bli som de på TV som verkar vara lyckliga och ha "all that", snygga kroppar gott med pengar och mycket fritid. Vi tror att detta gör oss lycklig, vi tror att detta är det som gör livet värt att leva och eftersträvar de plastiga kropparna och de stora festerna eller att vara i centrum. Vi förnekar det vida kända och tror att i denna dumburk där vi matas av bilder av dom som "lyckas", de som pallar lite mer, reser lite mer och har fest för lite fler. Vad hände med att vara nöjd med sig själv och försöka utvecklas från det man har? Vad hände med att inte förändras för andras skull utan ens egen och vart försvann det saliga och heliga som vi alla hade inom oss?

Men vi diskuterar inte överhuvudtaget utan accepterar de rådande samhälls sanningarna utan att fråga våra egna ideal och styrande tankar, vi accepterar så som det är och vi fortsätter att utveckla denna förpestade samhällsvariation av missnöje riktad mot oss själva.Vi fortsätter att förakta våra kroppar, kön, arbete och drömmar. Vi slutar gå våra egna vägar då samhället har redan en plan för dig och du ska följa den annars föraktar man dig och spottar på dig, ingen vågar stå på sig utan följer lydigt som duktiga vilseledda får man är. Men någon gång i vårt liv stannar vi upp och höjer huvudet och ser över den dimma som vi lever och undrar vart allt gick fel och rädslan väcks inom oss och vi börjar inse att vi är allt åt helvete, men vi fortsätter ändå gå där i leden för att reagera orkar vi inte längre utan nu har man accepterat sitt öde att dö som en tjänare åt samhället.

Men jag är inte så mycket bättre själv, jag är också inlåst i den bur som alla andra och har kastat iväg nyckeln för att inte ha möjligheten att kunna komma ut och inse att allt man har gjort är förgörande för det man lever för, att allt man gör är förödande för framtiden. Men jag försöker, jag försöker verkligen att finna styrkan att var dag kunna stå upp rakryggad och möta hemskheterna med öppna ögon och aldrig vika mig utan leva likt en autonom vid sidan av allt, i skapandet av det egna som man försöker ersätta det elaka. Här tar jag stöd av allt jag kan, mitt inre, mina tankar och mina nära och kära som är bakom mig likt en kudde för att dämpa mitt fall ifall någon gång jag faller från världen, nu på senare tid har enskilda personer framträdigt mer än andra och skapat ett sort eurofori som en skyddande bubbla.

Trots att jag är en idiot en envis åsna och helt totalt pantad i huvudet så gör jag mina val av en inre känsla som berättar för mig att det känns just rätt, detta här är rätt och jag väljer det för jag vill att det ska vara rätt. Trots att risken för att bli sårad är stor så låter jag konsekventerna vara i skymundan för det jag vill uppnå, är det värt det? Ja, jag tror det och jag kommer alltid att fortsätta tro det tills den dag då jag kanske vaknar upp ur min blåögdhet och inser att hopplösheten vrider mig mer än lyckan som du skänker mig. Även om det inte blir som jag tänker så har jag ändå valt det på grund av min inre känsla som skriker åt mig att detta är rätt för mig och att ifall jag inte väljer det så kommer jag i senare delar av mitt liv att ångra detta beslut och tänka tillbaka och undra hur allt skulle vara då.
    Jag ska inte ljuga, det kommer antagligen stunder i mitt liv där jag inte kommer att orka och känna kylan som sprider mig i kroppen men detta är konsekventerna av det val jag har valt och det är mitt kast att få stå i den kyliga skuggan som skapas av den tillfälliga lyckan, tro mig det är värt det för jag vet att var gång ljuden ekar i mina öron så inser jag att allt är värt det. Kanske har jag inte rätt till det jag vill veta eller ha, kanske borde jag inte acceptera allt det som jag gör eller kanske är jag för snäll och en självplågare utan dess like men det kvittar om jag var en självplågare, idiot, envis så skulle mitt val ändå vara det samma ifall jag följde min ine röst. Det finns inga test, bara en lång väntat på att stigen ska öppna sig till en väg från skuggan till det öppna landskapet. Så det är dags att öppna dina fina blåa ögon och se världen från hur jag ser det och inser att du är värd all den plåga jag kan komma att känna...

Smärtan den tär i mig, jag ljuger om jag säger att jag inte är kär i dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0