Fä dör, fränder dö,
Molnen flyger fram längs den gråa himlen och världen känns gråskalig, allt känns grått och inga färger finns att finna varken på träden eller gräset som inte för allt för länge sedan lyste i vackert grönt. Men när havet tornar upp sig vid horisonten tar molnen slut och ett rosaaktigt ljus lyser upp den vackra himlen och landet på motsatt sida. Ljuset leker med vattenytan och speglar den rosa färgen som ger energi i den gråa tristessen. Lampor börjar synas och det rosa skenet avtar för att mörkret gör sitt intåg medan solen sakta sänker sig över landet vid andra sidan. Detta land skulle lika gärna kunna vara en annan värld, eller just bara ett land. Det spelade ingen roll, inget spelade någon roll. Det kändes som tiden hade stannat, ingen vind som smekte trädens kronor och det enda som egentligen hördes var vågornas slag mot de blöta stenarna som skapade en rytm i detta tidslösa stadium. En fågel flög över himlen och störde den bisarra tystnaden och det verkade som mer än jag väcktes ur denna dvala då även andra ljud nådde mina öron som vittnade om en hund någonstans i närheten.
Nu lyste lamporna starkare än innan och jag såg de blinkande ljusen från andra städer, hur himlen sken av dessa städer och stjärnorna gömde sig mer i ljuset än att vissa sitt vackra jag i den mörka kvällen. Månen var där men gömdes i det berg av moln som sakta drog in över landet som lade sig likt ett stort täcke över himlen och natten var nu över jorden. I mitten av detta skådespeleri stod jag, en ung man med vidöppna ögon för att ta in alla intryck som världen gav mig. Jag kände en fulländning och en sinnesfrid, detta måste vara ragnarök. En strid av två sidor kämpande mot undergång, skapandet av en sorts sfär likt stormens öga där allt är i harmoni. Är jag på väg mot undergång där jag slukas av världen och försvinner, är detta nirvana som möter mig, är känslan inom mig sinnesfrid eller känslolös och vad är skillnaden?
Spelar det egentligen någon roll med vad som händer mig och vad som lever inom mig? Nej antagligen inte, spelar det någon roll hur jag dör och varför? Nej det gör det inte, det som spelar roll är hur jag lever och levde mitt liv ty döden är lika för alla men livet skiljer sig och handlingarna sätter värdet på dig och ditt liv. Det är som den vise trollkarlen en gång sade
” Fä dör, fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet aldrig dör för envar,
som ett gott har vunnit.
Fä dör, fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.”
Nej nu skiter jag i detta puss.
Är de män och kvinnor i tingsrätten som frigav den gärningsman som våldtog en flicka genom våld fast hon sade nej och detta bekräftade även mannen, är dessa nöjda med sitt liv?
Eller är ca de 25 stycken invandrarungdomarna som misshandlade en 21åring kvinna så hon nästan dog nöjda med sitt liv, kan de leva med sitt val att misshandla en "svennehora"?
Antagligen inte, den nya värld som vi lever i struntar i den lilla människans heder, vi struntar i vedergällning för trots allt det är ju samhällets fel och inte människornas. Systematiken är enkel, vi har inget personligt ansvar för allt som händer runt omkring oss, vi har inte ett personligt val att råna banken, misshandla flickan eller våldta en okänd person. Det är samhället som tvingar oss till extrema handlingar, vi har ju ingen personligt ansvar för våra handlingar, eller?
Men vi är ju alla fria människor i demokratins namn. Tron på friheten, att få göra vad vi vill, när vi vill inom lagens gränser och allt för ofta även utanför dessa gränser är stark. Är jag då mot friheten, valmöjligheterna för oss? Nej det är jag inte men jag tycker det är beklagligt att ordet frihet egentligen är det ord som används då det tappar sin innebörd i dessa sammanhang. Frihet översätts bäst på ryska till privilegium, alltså det man har tillåtelse att göra och privilegiumet i detta fall ges av staten. Så då blir egentligen definitionen av frihet det staten tillåter en att göra och jag anser att denna stämmer mera in på det vi har idag och haft under flera år. Ni kankse undrar mitt förhållande till att detta privilegium ska ges ut av staten och hur det ska ges ut. Jag kan väl berätta att jag vill ha en stat, denna ska äga det väsentliga såsom polis,post et cetera men inte mera då man ska ha en främjande arbetspolitik för arbetarna och inte företagen och ett fritt samhälle så långt som är möjligt och betryggande enligt mig.
Nej nu skiter jag i detta puss.
