...

Plötsligt var han fångad mitt i ett gisslandrama och visste varken ut eller in, skulle han försvara henne eller låta det vara för han tillhörde inte familjen. Han kände ett sting av olycklighet då han inte kunde glädja henne och försatte sig själv som centrum för hennes olycklighet, han kände den svarta ångesten sakta krypa var centimeter närmare i hans kropp och en del av honom ville att den skulle ta över och åter styra i det land som hade grönskat igen. Men ändå ville han inte ge sig för att då måste han erkänna sig besegrad och kanske inse att kärleken inte kan besegra allt, visserligen hade han inte givit det så mycket tid men kvalet att det kanske inte var kärlek fanns där ändå djupt inom honom, han förstod nästan direkt att så inte var fallet och att han älskade henne väldigt djupt. Man kunde nog nästan kalla det en besatthet för han kunde aldrig få nog och den stund som hon inte tog notis om honom kändes som timmar, det var kanske sant det hon sade så ofta innan, han var för snäll.