Dikterat brev från en galning
Hej min vän.
Det var längesedan vi sågs och jag saknar ditt skratt som brukade eka runt mig och dina vackra blå ögon. Jag minns våra samtal de sena nätterna och jag minns allt som sades och vad vi lovade varandra. Jag måste tyvär säga att jag har brutit ett löfte, jag har blivit en människa med rutiner men till mitt försvar så är det inte lätt att försöka bryta dessa rutiner. Vi vaknar varje morgon och får piller så vi håller oss lugna, sedan är det frukost och sen piller igen. Ja som du ser så är min dag noga planerad av någon annan som jag inte känner, som bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag blir behandlad som jag är galen och det är jag kanske, jag minns fortvarande dagen då jag hamnade här, kommer du ihåg den? Vi var tillsammans och diskuterade och sedan kommer polisen och hämtar mig och sätter mig här, man kan inte riktigt förstå det men tydligen är jag en galen man.
Visst ibland kände jag mig som en psykopat med alla regler och principer som samhället prackade på mig och som jag inte hade eller ville ha, då ville jag bara fly och bli en normal person. Bara att fly och se den logiken som jag inte ser för den måste finnas där, alla andra följer den men jag kan fortvarande inte se den. Jag hade ju allt det som man skulle ha, jag fattade inte felet varför jag inte kände mig nöjd, något saknades inom mig. Men nu har jag insett det, på vägen mot att hylla alla livstidsmagasin och försöka skapa sin värld utifrån dom bortsåg man från det som alltid har betytt något sedan urminnes tider, man bortsåg från identitet och gemenskapen som vi måste känna och ha, man bortsåg från det naturliga inom oss som måste få komma ut och vädras för att inte skapa en rotlös människa. Vi glömde allt detta när vi började handla mera och baktala vad vi är och hur vi har blivit det.
Jag börjar inse vad som håller på att hända, vi föraktar oss själva och skämms över det vi är, vi är inte längre stolta över vad vi födds som. Vi försöker bortförklara vad vi är genom skapa sterotyper som inte är sanna, vi använder alla medel vi har såsom tv, tidningar och idoler för att skapa en sorts skuldkänsla över vad man är, vad man har gemensamt med folket. När vi ställer oss bredvid en person med annat ursprung ska vi känna oss undergivna och anse att han är bättre än oss, än mig men det kommer jag aldrig kunna göra. För varför skulle han vara bättre än mig och varför skulle han stå över mig i detta samhälle eller i nästa? Varför skulle han har mer rätt än mig att bestämma vad som ska hända med mig och mitt folk i mitt land och i min stad? Varför ska jag känna mig underlägsen?
Jag har en hungrande känsla inom mig likt att jag har blickat ut i mörkret och förstås det innebörd och sett vår undergång och sedan vänt mig om för att inte möta den utan slåss mot dess styrkor av miljontals hungrande fotsoldater som bara väntar på att sätta sina klor i mig och i dig. Bilder av mig som mindre springande på gröna kullar och ängar omgivna av träd och stennar blandade i träd, vid sådana ställen där naturen ser typisk nordisk ut och jag hyllar det, jag hyllar dessa naturliga konstverk och det är för dem jag slåss. Men varför ska du lyssna på mig då jag sitter inspärrad här, utan makten att kunna förändra något, igår trodde jag att jag såg dig här, att du var den nye killen på sexan. Men det kanske var pillerna som spelade mig ett spratt,
Det var längesedan vi sågs och jag saknar ditt skratt som brukade eka runt mig och dina vackra blå ögon. Jag minns våra samtal de sena nätterna och jag minns allt som sades och vad vi lovade varandra. Jag måste tyvär säga att jag har brutit ett löfte, jag har blivit en människa med rutiner men till mitt försvar så är det inte lätt att försöka bryta dessa rutiner. Vi vaknar varje morgon och får piller så vi håller oss lugna, sedan är det frukost och sen piller igen. Ja som du ser så är min dag noga planerad av någon annan som jag inte känner, som bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag blir behandlad som jag är galen och det är jag kanske, jag minns fortvarande dagen då jag hamnade här, kommer du ihåg den? Vi var tillsammans och diskuterade och sedan kommer polisen och hämtar mig och sätter mig här, man kan inte riktigt förstå det men tydligen är jag en galen man.
Visst ibland kände jag mig som en psykopat med alla regler och principer som samhället prackade på mig och som jag inte hade eller ville ha, då ville jag bara fly och bli en normal person. Bara att fly och se den logiken som jag inte ser för den måste finnas där, alla andra följer den men jag kan fortvarande inte se den. Jag hade ju allt det som man skulle ha, jag fattade inte felet varför jag inte kände mig nöjd, något saknades inom mig. Men nu har jag insett det, på vägen mot att hylla alla livstidsmagasin och försöka skapa sin värld utifrån dom bortsåg man från det som alltid har betytt något sedan urminnes tider, man bortsåg från identitet och gemenskapen som vi måste känna och ha, man bortsåg från det naturliga inom oss som måste få komma ut och vädras för att inte skapa en rotlös människa. Vi glömde allt detta när vi började handla mera och baktala vad vi är och hur vi har blivit det.
Jag börjar inse vad som håller på att hända, vi föraktar oss själva och skämms över det vi är, vi är inte längre stolta över vad vi födds som. Vi försöker bortförklara vad vi är genom skapa sterotyper som inte är sanna, vi använder alla medel vi har såsom tv, tidningar och idoler för att skapa en sorts skuldkänsla över vad man är, vad man har gemensamt med folket. När vi ställer oss bredvid en person med annat ursprung ska vi känna oss undergivna och anse att han är bättre än oss, än mig men det kommer jag aldrig kunna göra. För varför skulle han vara bättre än mig och varför skulle han stå över mig i detta samhälle eller i nästa? Varför skulle han har mer rätt än mig att bestämma vad som ska hända med mig och mitt folk i mitt land och i min stad? Varför ska jag känna mig underlägsen?
Jag har en hungrande känsla inom mig likt att jag har blickat ut i mörkret och förstås det innebörd och sett vår undergång och sedan vänt mig om för att inte möta den utan slåss mot dess styrkor av miljontals hungrande fotsoldater som bara väntar på att sätta sina klor i mig och i dig. Bilder av mig som mindre springande på gröna kullar och ängar omgivna av träd och stennar blandade i träd, vid sådana ställen där naturen ser typisk nordisk ut och jag hyllar det, jag hyllar dessa naturliga konstverk och det är för dem jag slåss. Men varför ska du lyssna på mig då jag sitter inspärrad här, utan makten att kunna förändra något, igår trodde jag att jag såg dig här, att du var den nye killen på sexan. Men det kanske var pillerna som spelade mig ett spratt,
Kommentarer
Trackback
