...

Natten är mörk och himlen allt för lång, solen syns ingen stans och ljuset är borta. Sporadisk försöker man slamra ihop några ord, lika sporadisk försöker man leva ett liv som egentligen är en spiral mot helvetes käftar. Allt är egentligen så lätt, inte så svårt som man gör det men ändå envisas man med den svårare vägen. Varför? Varför plåga sig själv till den gräns att man egentligen bara vill spricka och lägga sig ned för att aldrig mer stiga upp. Varför gör riskerna oss till mänskliga frågetecken som är rädda för vad andra människor ska tycka och tänka om oss? Kanske borde jag lägga löftet att aldrig mer bry mig, att aldrig mer tänka på det och alltid göra och säga precis vad jag vill när jag vill. Men kanske inte. Men visst precis som alla andra människor så börjar man tänka i banorna "tänk om detta skulle hända" eller fantisera om vad som verkligen skulle hända ifall man gjorde något. Dessa saker är farligt, man blir fast i dom och skapar en alternativ verklighet som man sedan lutar sig tillbaka mot för att just inte må sämre än vad man redan gör och/eller få den spänning och ärlighet man egentligen vill ha.

Men ändå så fastnar man i samma fälla igen och låter ögonblicket bestå, man skriker åt sig själv, känner frustrationen komma närmare och närmare. Helvete utbryter man bryskt innan man låter livet gå vidare. Reagerar vi inte mer än så? Bryr vi oss inte mer om vad vi egentligen vill ha? Vad beror det på?