Stäppvargen.
I Herman Hesses novell Stäppvargen (Der Steppenwolf) kommer man först kontakt med uttrycket Stäppvarg och det är också i denna bok som nyckeln till att förstå själva stäppvargens essen ligger. Den som personifierar en stä ppvarg i boken är Harry, en äldre herre som anser sig ha en kropp som är bebodd av två själar, en varg och en människa som slåss om att styra hans handlingar och hans liv. I denna strid så kan man försöka se att Stäppvargen försöker vandra i mitten mellan det onda (dvs. vargen) och det goda (dvs. människan) för att skapa en balans i sitt liv och mellan dessa två krafter som försöke r vinna hans sinne och hans liv. I buddhismen skulle man kanske kalla det mittens väg, vägen som Buddha provade för att nå nirvana och lyckades. Det är denna väg som Stäppvargen försöker vandra men gång på gång misslyckas antingen på grund av vargen eller människan inom honom. Dock handlar det inte om vare sig gott eller ont utan detta handlar snarare om djurets natur kontra tänkandes natur, det vill säga impuls mot eftertänksamhet. Där djuret står för det man vill göra, drömmer om att göra, måhända är det att döda, stjäla, älska eller något annat impulsivt som vi känner och tänker på var dag. Människan står för eftertänksamheten, det blyga och mer ”normala” av oss som anser att det inte är okej att döda, stjäla et cetera på grund av rädslan att göra just fel och bli bestraffad efter detta. Det är denna väg, kompromissens väg mellan vad Freud skulle säga detet och överjaget som en Stäppvarg inte kan tygla utan ramlar alltid över någon sida på grund av att jaget inte kan komma fram till en lösning mellan deras krav och således måste Stäppvargen välja en sida. Kanske är en Stäppvarg en person med avsaknaden av jaget och har således inget som medlar mellan det drifterna i djuret och de sociala normer som människan har.
Men en sak som är sant är att en Stäppvarg är en tänkande varelse, en allt för tänkande varelse och ofta intelligent. Det är också här i Stäppvargens olycka ligger i, för blot en dummare person skulle inte inse det liv en Stäppvarg levde och inte heller förstå vad som var felet utan leva i okunnighet om sitt problem och kanske inte ens ha problemet. Det är i denna intelligens 
både hans lycka och olycka ligger för han ser världen i ett riktigare sken än vad gemene man gör, man kan säga att i Platons grotta så skulle en Stäppvarg vara den som har gjort sig fri och försöker övertala de andra som är kvar i grottan och dyrkar skuggbilderna som de ser som sitt liv att bryta sig fria och se världen, deras värld för vad den verkligen är, en bluff. Det är också här lidandet ligger, för människan i Stäppvargen försöker få honom att vara kvar i denna grotta och tvinga honom att följa skuggbilderna och acceptera dessa som den riktiga världen medan vargen i honom försöker istället tvinga honom ut, i vad den tror är frihet men istället bara leder till olycka och elände. Detta innebär inte att vargen har per automatik rätt och är det sanna jaget, snarare så innebär det att vargen har mer att vinna på att släppas fri och inte tyglas av människans normer och de samhällsideal som omger oss, hade den vunnit mer på att stanna så hade vargen försökt stanna och dyrka skuggbilderna. Men olyckan ligger i kampen mellan dessa, kampen mot ensamheten och utstöttheten för att man endast ser sanningen om livet, ett liv som blir till ett oting genom kampen om kroppen. Liksom i alla människors liv så går en Stäppvarg genom olika steg och förståelse för det liv man lever, dock i en Stäppvargs steg och förståelse ligger övergången mer dold och det kan krävas drastiska åtgärder för att en Stäppvarg ska nå nästa steg på grund av det självförakt en Stäppvarg ofta känner på grund av att man inte passar in i samhället och anser att det endast är ens eget fel. Man föraktar inte bara sig själv utan höjer sig ofta över andra och ser sin olycka som störst och såldes missunnar andras människors behov av att känna sig upptäckta vilket kan bidra till en del av utanförskapen som en Stäppvarg känner.
Men är denna självömkan och själförakt befogat, finns det verkligen en anledning för en Stäppvarg att hata sig själv och samtidigt tycka synd om sig själv? Ja anledningar finns för livet är ett lidande och en Stäppvarg lider på grund av dess dissidens mot samhället och andra människor, men det är genom detta lidande som också en Stäppvarg kan finna lycka, ty man måste först förstå att allt är ett lidande och lyckans plats i livet endast är kortvarig och försvinner lika snabbt som den kommer för att sedan ta vara på lyckan och väga den mot allt det onda man känner och få en motvikt för att hitta balansen. Man måste fokusera både på det som man anser är dåligt och bra i livet för att kunna förstå det och se det i sitt sanna jag. Man måste kunna skratta åt sin olycka för att få någon lycka. Detta var del ett i en serie som jag hoppas ska behandla uttrycket Stäppvarg.
Mvh
Ps. Har gjort om i arkivet så äldre inlägg har på något mystiskt sätt hamnat överst. Ds.
Du är utmanad. kolla min blogg för info :)
