...

I dagarna kunde man läsa om "segern" för jämställdhet och hur "feministerna" äntligen vann. Det handlar egentligen om det patetiska ämnet att kunna som kvinna, visa brösten när man badar i badhus. Det mest intressanta inom det här ämnet har varit på vilka grunder man vill och inte vill att kvinnorna ska gå barbröstade i badhuset. Ingen av dessa har vad jag har sett fokuserat mer än på de vanliga fraserna likt "Kvinnor och män ska ha lika rättigheter". Däremot har organisationen Bara bröst gjort några smärre intåg i att kvinnor och mäns kroppar uppfattas olika sexuellt och detta är något fel och negativt. Hela tankegången i både för och emot sidan baseras på att kvinnor och män är lika och har kroppar som borde uppfattas som lika i ett modernt samhälle. Resonemangen i sig är väldigt ytliga och har varit lika sedan jag var ung. Det handlar om någon sorts avundsjuka över att män har bröst men inte behöver dölja dessa och därför borde kvinnor inte heller dölja sina. Man tar inte hänsyn i symboliken över kvinnors bröst och vad de betyder och vilka signaler de sänder ut och alltid mer eller mindre har sänt ut.

Kvinnor och män är inte lika, ser inte lika ut och fungerar inte lika, därför borde de först och främst inte behandlas lika. Går man längre än till det fysiska, utseendemässigt och jämför symboliken mellan man och kvinna så förstår man också varför bröst ses som något mer sexuellt hos kvinnan än mannen. Sedan urminnes tider har kvinnan ofta stått som bild för fruktbarheten, hoppet och liv i människans historia med vissa undantag. Det är från kvinnans sköte generationer och åter generationer ska komma och ge nytt liv åt folket, landet, det är också i detta som gör att kvinnor är värda mer än män. Det är inte svårt att se att genom tiderna har de som symboliserat kärlek och fruktbarhet nästan uteslutit varit kvinnor. Afrodite, Venus och Freja är alla högt ärade och representanter för kärleken och sexualiteten inom norden och Europa. Därför är det inte onaturligt att kvinnorna har en större sexuell ställning än mannen. Det är inte heller svårt att förstå varför brösten har en speciell roll för den sexuella synen på kvinnan då det är härifrån vi får vår föda när vi är mindre och det försvar som ska hjälpa oss genom livet. Ett annat roligt fakta är att bland de sekundära könskarakteristika kroppsdelar som skiljer man och kvinna åt så är bröst en sådan. Något som också är värt att tänka på är den revolution man har gjort mot de Abrahamitiska religionerna genom decennierna och liksom 68-vänstern så försöker även dessa att vända på moraliska begrepp och seder där kvinnans sexualitet är en sådan. För i ovannämnda religionerna så har kvinnans bröst en väldigt framträdande roll både sexuellt och inom "livet" dvs födseln med regler hur man ska dölja dessa.

Ser man mer mot nutida fenomen så kan man ta aftonbladets undersökning där mer än 50% av männen (inte föga förvånande) ville att kvinnor skulle kunna bada topless medan det var mindre än 50% av kvinnorna som ville samma sak. Personligen så anser jag att kroppen är helig och man borde ta hand om den, för att visa sina bröst eller mer nakenhet för allmänheten så känns det enligt mig att det förlorar något i värde mot sin partner och inte blir lika speciellt med denne. Och om nu synen på att dölja bröst skulle vara en social konstruktion så blir frågan ifall vi måste riva den och om vi river den ska vi stanna där eller ska vi fortsätta att riva fler klädregler som är sociala konstruktioner. För om man nu vill reagera eller försöka förstöra den sexuella sociala konstruktionen som kvinnan har så torde det även bli så att man borde bada utan bikiniunderdel just för att normalisera eller krossa kvinnan sexuella begrepp. För "kvinnan är inte alltid sexuell".

Personligen anser jag att hela saken i sig är otroligt larvig, jag kan inte förstå att man vill ha rätten att försöka visa upp något som ses sexuellt av samhället och man personligen vet är stötande mot andra människor. Speciellt i ett badhus där det inte fyller någon funktion egentligen förutom att hetsa andra människor och möjligtvis få någon rebellisk 70-tal nostalgisk känsla. Fast 80-talet var fyllt av barbröstade kvinnor överallt, de dog dock däremot ut just på grund av de "sociala konstruktionerna" var starkare än trenden som slog. Skulle man komma till någon sorts slutsats så får man enligt mig gärna bada topless men ha i åtanke att våldtäkter kan ge förmildrande domar ifall man har "utmanande kläder".... Män är svin, Heil kvinnan.

Sommarnatten, lika mystisk som den är vacker. Lika trollbindande som den är magisk. När man spanar ut mot den sakta förvandlingen från ljus till mörker och känner att värmen inte riktigt lämnar landet med solen utan istället stannar kvar på den plats där man befinner sig. Den plats där jag befann mig, var vid havet. Jag såg solen sakta sänka sig över Danmark och försvinna i ett tappert försök att skänka mig och alla andra som såg skådespelet extra ljus och värme. Vackert på ett melakoliskt sätt och kanske ingår det kärlek i tragedi eller tragedi i kärlek. Man måste nog ha en kontrast för att inse hur vackert det egentligen är, kanske en upphöjande effekt i ens vardagliga, trista, meningslösa liv som visar egentligen vad man har i kärlekens och tragedins namn.

Jag kan sucka djupt och försvinna in i fantasin när jag läser en bok eller saga om sägnernas romantik. Ni vet den som är så stark så att man skulle gå in i döden för varandra, för kärleken mellan varandra. Likt Romeo och Julia eller Siegfrid och Brynnhild som alla fyra dog för sin respektive i kärlekens namn. Kanske är det så att äkta kärlek, den kärlek vi sällan eller kanske aldrig ser idag ligger så nära med döden att den helt enkelt inte passar in i vårt bekväma liv. För det som är värt något måste man oftast slåss för och då menar jag inte en extra ledighetsdag på jobbet eller en mindre dag i skolan utan själsliga saker. Känslorna som balanseras nära klimaxen av lycka, sorg, lust och inte värdsliga saker. Rening av själen som Aristotelse ypperligt uttryckte sig med ordet Katarsis kanske man borde använda här.  Fast det skulle kännas främmande att försöka förankra mina tankar i något värdsligt för de hör hemma i drömmarna, där jag för ofta befinner mig.

Det är sommar, det är varmt, solen har gått ner och jag sitter ensam på mitt arbete och bloggar om något som kunde likna kärlekskrank. Visst, jag är kär, men jag är också det tillfälligt och i något jag aldrig kommer få. Livet i sig tror jag inte handlar om kärlek, utan om att slippa lida så mycket för lidande slipper ingen ifrån skillnaden är bara hur mycket man lider. De flesta människorna förtjänar att lida, eller snarare de förtjänar de liv de har fått. Tråkiga, meningslösa och fårliknande kan man se de över allt och jag ryser när jag inser hur detta äcklar mig. Hur människorna och människan i sig äcklar mig för hur svag, idiotisk och totalt dekadent och degenerande vi är. Endast en procent av alla människor förtjänar egentligen att leva, de som bidrar något till våran art och oss "dödliga" människor genom konst, poesi eller annat arbete som påverkar själen, dessa människor, dessa Gudar bland män har visat sig att förtjäna sitt liv. Tyvärr verkar det vara så att deras liv ofta är ett rent helvete av lidande, men jag vet att i deras själar finns styrkan att klara det. Du kan klara det, jag litar på dig.

Jag ska erkänna något, jag ska inte ljuga eller skönmåla sanningen. Jag är förälskad, det är sant jag kanske till och med är kär om den känslan nu verkligen finns. Tyvärr är jag kär i en bild av något jag aldrig kan få eller uppnå, en bild som jag själv har skapat för jag velat se det bästa i någon och något. Det något jag är förälskad i är Sverige, då menar jag inte rättsstaten Sverige utan dess kultur, natur, historia och folk. Men hur kan jag vara förälskad i något som jag aldrig egentligen har upplevt på riktigt? Allt det jag älskar och har varmt om hjärtat har jag aldrig sett storheten av för det var förbi sedan länge dock så har jag ibland känt potentialen som det har och det som varit. När jag sitter vid solnedgången och ser den röda solen sakta sänka sig över havet eller när jag går runt i våra skogar och andas det väsen som bor däri så känner jag den storhet som varit även om den bara är en skugga av sitt forna jag så kallar den på mig och berör mig. Jag känner det i själen, hur allt som har varit och finns där långt gömd bakom busstider, karriär och snabbmatsrestauranger kallar på en och påverkar mig och mina förfäder. Jag kanske är naiv, det är nog sant men jag har lärt mig att mitt liv endast är för stunden medan det som är runt oss lever nästan för alltid. Jag har en ytterst liten del i kosmos därför måste jag också ta vara på denna del och stund så när jag sluter mina ögon kan vara någorlunda nöjd över mitt liv. Man kan känna evigheten i var vind som smeker ens kind, man kan känna historian i var våg som slår mot strand. Evigheten berättar för dig att du endast är för stunden men medan ditt blod, dina ord och din tro varar för evigt och förs vidare med nästa våg och nästa vind.

Den någon jag är förälskad i har jag satt på ett piedestal och höjt över alla Gudar som funnits och finns. Kanske är det inte personen i sig som jag är förälskad i utan dess intelligens och talang, nej det är nog själva intelligensen och talangen som jag hyser kärlek till. För det i sig är ett underverk och om kreativiteten hade haft ett ansikte så hade det haft hennes. Möjligtvis så skulle det kunna vara så att hon är så lik mig (även fast hon är mer intellektuell och skicklig) så är vårt essen det samma och vi är de äkta nattens barn. Vi kan trivas i mörkret men hungrar samtidigt efter ljuset och vi kan sky flocken för att finna stunden där månen lyser. Vi lider, fast vi kanske inte vill erkänna det så lider vi i den här världen där både vår själ och våra tankar är så kontroversiella och vill bryta sig ut ur kroppen för att kunna andas och ta den plats som den rättmätigt förtjänar i kosmos. Den slåss för sin överlevnad och den slåss om kroppen mot moralen och samhällets ideal, den slåss mot den andra själen som vi fick när vi föddes i denna värld. Vi är båda stäppvargar och vi förenas i våra tankar om livet, kosmos och själen. Ja, hon är lik mig, kanske allt för lik och jag känner egentligen någon sorts empati för detta. Jag önskar ingen ett liv av frågeställningar, själslig våndan eller ångesten över hur man är och kommer bli. Men visst hon ser bra ut men attraktionen är nog inte fysisk utan själslig. Det fanns ett stycke som jag egentligen förrens nu inte kunde identifiera mig i som Harrys Stäppvarg av Herman Hesse. Det stycket var när han träffade Hermine som leder honom till meningen med livet. Även om Hermine kan vara en kvinnlig version av Harry så förstår jag nu Harrys blinda tro mer än någonsin för jag är i samma situation även om Hermine är en själslig spegel av Harry så är de samma, de är varandra. Jag kan möjligtvis ha mött min Hermine, fast jag tvekar då jag tror att jag kan ha mött en Hermine dock inte min, inte än. Men det hjälper mig att förstå och acceptera livet, för det är inte graciöst, vackert eller stort. Snarare tvärtom, livet är litet, fult och ett fullblods krig. Kanske handlar det om lidande, man måste bara lida så lite som möjligt.

Jag vill avsluta med en av mina dikter och ett citat av Mikael Wiehe

"Jag trodde att min kärlek var stark och osårbar, men det var bara som jag trodde, det var inte så det var."

Jag blickar ut mot livet
ser hur smått och litet det är
tittar stumt och uppgivet
på den död vi skapar här

Jag känner varje andetag
och en underlig längtan jag får-
över att bli feg och svag
så jag min ångest tvår

Men min själ förvägrar mig rätten
och jag får lida i en evighet
sökt lycka på alla sätten
och fann lögnen så diskret

Men i min själsliga tro
och kraften av mina förfäder
skakar jag av mig min oro
så jag ser kejsarens nya kläder..