...

Jag kollar ut genom fönstret och ser enbart skog medan tåget fortsätter sin våldsamma färd framåt. Bredvid mig sitter en äldre dam och läser ur sin deckare för att låta tiden gå och på andra sidan förbi den lilla gången så sitter en medelålders kvinna och stickar på vad som ser ut att bli en halsduk. Jag ler lite för mig själv då det börjar bli fel tid på året för att bära halsdukar men jag vänder mig om igen och fastnar i mina tankar om livet, världen och ingenting. Jag stannar vid ett ämne bland annat för det fascinerar mig och ibland även har inspirerat mig även om det har varit avsaknaden av det, jag stannar vid kärlek. Jag tänker på mina egna kontakter med kärleken och visst kan jag nog säga att jag älskar, jag älskar min familj, mina närmsta vänner, mig själv, mitt folk och min historia. Kanske är jag nog mer speciell i de två sistnämnda sakerna då det verkar vara en sinande kärlek.

Men om man fortsätter till den mer så kallade "vanligare" benämningen på kärlek till sin partner så behöver man egentligen inte gå långt att se att denna kärlek skulle vara den störste. Vi har sett det i Shakespeares Romeo och Julia, Nibelungens Siegfrid och Brynnhild och många fler berättelser. Jag själv har mött kärleken genom mitt ungdomliga liv och när jag tänker tillbaka så vill jag gärna komma till sammanfattningen att jag har mött olika typer av kärlek och vissa eller någon kanske inte ens är värd att kallas kärlek men det som har varit signifikant för alla är att samma känsla har varit i min kropp och ett lyckligt rus fanns inom mig. Visserligen har jag älskat av olika skäl och det är här som olika typer av kärlek har kommit. Jag har älskat av egoistiska skäl, för att känna mig själv älskad. Jag har älskat av sexuella skäl för att begäret har varit för starkt och jag har älskat av själens skäl, för att nå en intelligent njutning. Men jag funderar och undrar djupt om jag någonsin har älskat för kärlekens skäl, kanske har jag, kanske inte.

Medan jag avslutar mina tankar om kärlek befinner jag mig inte längre på ett tåg, jag är istället ensam i ett mörkt vardagsrum där de små ljusen som var tända sakta börja brinna ut och de brinner tappert må jag skriva. Jag för min blick vidare till fönstret och tittar ut mot ett mörkt Stockholm och funderar och drömmer om framtiden. Jag älskar, ja jag älskar...

I grunden är vi nog alla rätt lika, vi vill nog alla samma sak att uppnå den lycka som så ofta beskrivs i fabler och andra historier. Ni vet, den lycka utan några gränser som stannar för evigt och alltid finns där och påminner om att inget ont finns längre. Men att inse att det är bara är en fix idé kanske är det hemskaste man kan göra mot sig själv och sin tro för att förstöra tanken på något så gott och som ger en hopp i mörka tider borde vara förödande men ändå så är detta steg ett nödvändigt kliv för att förstå sig själv och bilda sig ett liv utan normer och gränser som låser in en i olycka och själslig död. Men vad vet jag, jag är som du och skriker ut mitt hat och min ilska, jag stänger in det i mig och ser på med tomma ögon på en tom värld som omges av gråtoniga varelser. Men ändå så finns det något i mig som viskar ömt som en ljummen sommarvind att även här i finns det skönhet och skönheten kommer från mig och kanske av mig. I gråhet ser man färgen så mycket klarare....

- Sluta skriv nu, kom och se på livet med mig.
- Livet? Kallar du detta liv? Här sitter vi i en grå tristess och kallar detta gråaktiga skådespel ett liv, nej det liv som enbart finns runt oss är stjärnornas färd och det ljus som de skickar oss. Det liv som når oss är vindens sus och dess beröring mot våra nakna kroppar. Liv? Ja liv, vi är omgivna av liv utan att märka det men våra så kallade liv? Nej det är inget liv.
- Förlåt mig åh du store filosof, kom och dela denna gråaktiva tristess med mig och håll käften så jag kan höra naturen som kallar runt oss. Du trycker alltid ner dig i de problem som du inte kan göra någon åt och skänker tankar åt saker som ingen annan tänker på. Alla hatar inte dig..
- Tankarna som jag tänker är en del av mig, kanske hör dom i hop med kärleken till något som flämtar för sin överlevnad och jag är en seende man i en blind värld. Ack, hat, jo hat mot mig finns i massor..
- Du är svår att inte tycka om och jag hatar dig inte.

(kvinnan kysser hans kind och går)

- Du har inte försökt tillräckligt...

Med en djup suck möter han världen och den bara himlen som visar stjärnornas ljus och känslor mot oss, tillsammans med de kluckande vågorna skapas harmoni och lugnar själen. Men en själ lät sig inte lugnas, en själ lät sig inte få ro, en själ satt kvar och han fällde en tår i sin egen självömklighet som han visste att han var tvungen att förvandla till idylisk idealist, han visste i sin bitterhet att den siste revolutionären må känna att allt har gjorts...

Juss Björling föddes den femte februari 1911 men blev registrerad den andra februari av någon konstig anledning och firade sin födelsedag den andre. Han var en svensk tenor och en av de största om inte den största tenoren som svensk musik har producerat någonsin. Hans genombrott lovordades av alla kritiker och blev världskänd och än idag så är han känd inom de kretsar. Då av sin patriotiska natur som låg väldigt rätt i tiden gjorde så han idag inte har blivit så känd som han borde vara, många känner inte ens till Jussi och hans sång. Därför kommer detta inlägg att visa Sveriges störste tenor genom tiderna och minnas honom för hans sånger berör än folk och även jag får erkänna att tårar är inte långt borta. Jussi vila i frid.


 

Jag är en fattig man, jag äger inte mycket och inget värt att visa. jag har inga värdefulla saker och inte något stort banksaldo, jag kanske saknar det som man ska ha i en modern värld och kanske men bara kanske så saknar jag det som ska skapa lycka. Men istället för överflöd av just saker (för det är endast saker som kan ersättas) så har jag något annat, jag har en tro som genomsyrar hela min fysiska och psykiska kropp. Jag har ungdomens passionerade glöd i mina ord och jag har den naiva blicken av hopp och tanken att seger går alltid att nå. Jag har mina demoner som jag lär mig att leva med och trots att jag är fattig så känner jag mig rik av livet. Ett liv som kanske inte gör mig lycklig men ett liv som gör så att en dag, förhoppningsvis en dag långt bort så kan jag dö i frid med mig själv och mina ideal. Kanske ska man inte gå runt att tänka på döden, utan på livet men utan döden skulle det inte finnas något liv därför är döden en vital del i tänkandet om livet. För i denna tanke om just döden och slutet av sin värld här så skapas också tankar och begär om vad man ska göra i sitt liv och vad man måste göra under sitt liv.

Jag föddes inte som en misantrop, jag föddes inte som en dissident utan jag skapades till detta jag nu är och kanske borde jag tacka det jag kämpar emot som skapade mig tillräckligt klarsynt för att se dess ruttna fasad och pestsmittade ord. Men jag väljer att inte göra det för till min natur är jag inte en revolutionär utan jag blev tvingad till detta levandsöde att kämpa, leva och kanske dö för min tro om att detta land åter kan resa sig i de spillror som finns idag, likt en fågel Fenix födas ur sin aska och växa sig åter stor och mäktig för det folk som har en rättmätig plats här. Möjligtvis en vacker dröm och kanske någon gång en vacker fabel, men det är mitt liv, mitt hopp och min kamp. Min död, den kommer inte bli vacker, den kommer bli blodig och smärtsam, det är den väg jag har valt att gå.

Snart faller daggen utanför mitt fönster och fåglar flyger förföriskt över solskenet som sträcker sig över himlen men än är det långt dit och just nu är jag belägrad, omgiven av mörker och under min huva så ler jag mot livet och döden. Jag ler en döendes mans leende och inbjuder till en plågsam färd ty jag är smärtan personifierad och döden han skrämmer mig ej. Jag ska med mitt liv betala färjkarlen att föra mig till min rättmätiga plats och få min krona av taggar och min mantel av synd. I detta så ger jag upp det största av allt, jag har redan givit upp det och skänkt mitt liv till hennes förfogande och jag nu tillhör en annan. Trots att jag har vandrat på henne i tjugo år så kommer jag kanske aldrig få se hennes rätta ansikte utan endast en skugga av hennes forna jag men hon har snärt mig vid sitt folk och jag är hennes och mitt liv tillhör henne. Jag lever ej för mig själv, det har jag nog aldrig gjort. Mitt liv tillhör mitt folk, mitt land och ödet. Min död är förutbestämd men mitt liv är icke det.