...

http://mediadrev.motpol.nu - För äkthet och skrik, i skymningen så drömlik.

Detta blir det sista inlägget på den här bloggen på en längre tid, möjligtvis kan det återkomma små korta notiser som inte lämpar sig på andra plattformer. Däremot kommer en övergång till en annan blogg ske och när detta inträffar kommer en ny notis att finnas. Väl mött kamrater.

Han satte sig ned på ett café med ett glas vatten framför sig tittade på sin klocka och såg sig omkring som om han väntade på någon.  Han fnös och riktade sin uppmärksamhet mot sina händer som ifall något gjort honom arg. Han lät sina fingrar gå över varandra och muttrade något om att Darwin var en idiot, för evolutionsteorin är totalt ologiskt i samband med människor. Han höjde åter blicken och fastnade på en överviktig kvinna som just beställt ”fika” för 210 kronor. Samtidigt så kommer ett bekant ansikte in och mannen reser sig för att hälsa, en lätt kram och de båda sätter sig ner mitt emot varandra.

-          Du missade precis en fin demonstration på att mänskligheten saknar någon form av självkontroll. Om det är sant att en grupp är lika stark som den svagaste länken har vi stora problem och då menar jag verkligen stora, inte några ”Åh nej, slut på toapapper”-problem utan snarare något som leder oss mot randen till utrotning. We are fucked.

 

-          Har vi inte gått på den vägen sedan EU bildades och vi satte pengakåta monster vid makten för att sedan byta av dessa mot andra pengakåta monster. Fast de få som verkligen ville förändra något så handlade inte förändringen om något bättre för folket i sig utan snarare om nya synsätt på kön eller etnicitet så att dessa skulle få det bättre. Skrämmande.

 

-          När hade vi inte pengakåta människor vid makten? Man slutar bry sig och om folket faktiskt vinner någon sorts strid så kommer alltid etablissemanget på något sätt att förstöra segern. Kolla på Irland bara, röstade först nej till Lissabonföredraget och vad hände? De får rösta igen för att de röstade ”fel”! Inte nog med det utan nu får de utstå en solid mur av propaganda om hur EU öppnar jobbmöjligheter som skulle få Berlinmuren att verka som ett litet staket utanför ett svenskt fängelse. Men allt för demokratins goda ansikte, inte sant?

 

-          Jag är så djävla trött på allt tjat om demokrati hit och demokrati dit. Hela tiden detta bullshit om att stärka och försvara demokratin eller att allt gott i värden är byggt av och runt demokrati. Jordens vitala delar snurrar inte runt detta begrepp!

 

-          Men se runt dig, ta en titt på alla människor som sitter och sörplar sitt kaffe och äter sin bulle. Visst fan är alla här inne helt dumma i huvudet och vi är inga undantag. Vi blir totalt manipulerade och har ingen egen vilja. Begreppet frihet finns inte i praktiken och de få privilegier vi har fått är utbytte av likgiltighet mot allt som egentligen spelar roll. Se på tjockisen där borta som trycker i sig, totalt likgiltig mot livet och sig själv, klart som fan vi är dekadenta svin som förtjänar de problem vi har.

 

-          Är det vår framtid? Att väga 150kg och käka fyra muffins på lika många minuter? Eller är det att kanske tjata om hur dyrt det är att gå på café men ändå gå? Nej vissa människor lever endast för att man inte får döda dem.

 

-          Detta är för deprimerande, vi drar och tar en pilsner istället.

 

Kvällen avslutades på en sjaskig sylta och båda vännerna gick vingligt hem för att sova och sedan vakna upp likgiltiga och som duktiga samhällsmedsborgare tills nästa gång de tog en fika.

Regnat smattrar sin symfoni mot fönstret och jag tittar sömningt mot klockan och ser att den inte passerat åtta än. Jag vänder och vrider på mig för att på nytt somna om innan alarmet på mobilen som ligger bredvid kommer att ringa om ungefär en timme. Men trots vindens vaggande ljud som blandas med regnet så kan jag inte somna om, bilder, blickar kommer till mina ögon och jag kan tyvärr inte nå drömmarnas land för att förverkliga de bilder som når mig. Istället tvingar jag mig upp, klär på mig utan någon större tanke och går ut för att möta regnets fallande läkning som i någon mån borde öppna en väg in till min själv så att jag åter kan få tänka klart utan att ha en börda på min rygg som det känns som nu.

Och de två A4-sidorna under här försvann.. Blogg.se är fantastiskt.

Jag låg där igen, i min stora mjuka säng nedkrypen under det svarta täcket och smekte mina egna fingrar med min hand för att liksom minnas hennes hand i min. Hon hade gått igen, andra gången det hände och jag hade inte riktigt kraften att göra något annat än att just ligga där. Allt hade gått åt för att låta henne gå, jag ville inte att hon skulle gå, det ville inte hon heller men ändå släppte jag iväg henne. När jag blundade mindes jag hennes vackra ögon som på grund av ljuset hon inte kunde öppna fullt ut. De var och är väldigt vackra, en blandning mellan grå och blå fast mer blå så de ser ut som himlen vid en solnedgång om man kollar längre upp. Jag skrattade tyst för mig själv när jag tänkte mer på henne, hur hon alltid började skratta och hur det smittade av sig. Hon var underbar för mig och sken upp min värld i varje själsligt skratt hon gav ifrån sig fast hon hade något mystiskt i sig som gjorde mig bara mer och mer intresserad. Efter en kraftansträngning orkade jag mig upp, gav en nostalgisk blick på sängen men gick ut i köket för att trösta mig med en hembakad kanelbulle som bakades under mycket skratt för någon timme sedan. Köket var fortvarande stökigt och en suck av trötthet släpptes ut för att med våldsam styrka påbörja disken och vattnet fick sig en omgång. Jag torkade mina händer på handduken och tittade ut, solens strålar mötte min blåögda blick och jag log mot livet för första gången på väldigt länge. Jag gick ut för att få luft och frid för en stund, över allt kände jag samma känsla som omslöt mig innan hon gick. I varje vind som kom och i fåglarnas sång kände jag värmen som omgav mig i min stilla gång. Satte mig vid havet och njöt av det sista av dagen.

Den stora månen lyser upp havet och skänker mig en gnutta ljus i den mörka natten som sakta börjar svalka den så förr heta dagen. Jag blickar ut mot världen som sträcker sig likt en scen och jag ser mig själv som en skådespelare som spelar ut mina roller till den klene massan för att endast passa in, förenkla allt och kunna leva någorlunda ifred. Jag har så många roller att det känns ibland som jag förlorar mitt verkliga jag, men jag spelar inte mina roller för att jag känner att jag inte passar in. Jag vet att jag inte passar in, jag försöker inte göra det utan istället så vill jag bara kunna flyta på livet och vara här och leva i den mån jag kan i dagens samhälle. Jag refererar ofta till en stäppvarg, jag kanske idealiserar bilden av den och framför allt sätter mig själv i den. Kanske är det så att jag vill ha ett namn på vad jag är, den jag är och att denna stäppvarg symboliken ligger nära till hands. För jag kan personifiera mig med begreppet och känner igen mig med dess natur och känsla av utanförskap men även striden om själen och ens eget så kallade samvete. En själ från människa, en från varg som i en evig kamp försöker vinna min kropp, mitt sinne och mig. Ja, så känns det allt för ofta men kanske överdriver jag, fast det känns verkligen inte så.

Jag blundar lite för mig själv och sveper mig med lögnen som kommer över mig likt ett täcke, jag njuter för en stund och låter allt som jag vet är sant att försvinna i tomma intet för att i några minuter, timmar vara fri från kraven och synen på världen. Inte den vackraste eller hjältemodigaste lösningen men den lättaste och behagligaste för tillfället. Nätterna känns långa, dagarna seglar förbi obemärkta och i det tysta som om de försöker dölja sig för mig eller i pinsam tristess bara gå vidare så att något kan hända. Jag drömmer istället för att leva, storslagna drömmar om livet, döden, framtiden. Men på något plan vet jag att det inte kommer bli så som jag vill, för det jag vill är som ett öde rum utan en dörr. Ingen kan nå det men det finns ändå där. Åh jag grämer mig över avsaknaden av ett intelligentare meningsutbyte, jag grämer mig över chansen att beröra människor går förlorad och att jag åldras för vad dag som går utan att göra stordåd. Jag har längtan i mig, kanske kraften med om jag verkligen känner efter i själen att göra något stort, vackert för mig och något som alltid finns kvar i historien. Jag vet det, jag ska bara lista ut vad men tills dess ska jag leva som den jag är, en missantrop. Utfryst, dömd utan rättegång och aldrig chansen till frihet eller kärlek i sig. Nej, borttappad bakom allt hopp och lycka är endast ett förljuget ord som andra får men aldrig jag. Livet? Vad är det till för när även mitt hjärta sviker. Et tu, Brute?

Jag sträcker på mig och ser med torra sorgsna ögon in i elden av helvete som jag skapar ur mitt bröst. En storm lika kraftig väntar på att sätta den i gungnig och jag kan bara vänta och se var den kommer leda mig. Jag ylar mot min vän som ser ned på mig och jag ber den att vaka över det jag håller kärt. Min själ lämnar för en stund kroppen och når friden mellan livet och döden, jag försvinner i morgondimman och blir blöt av daggen som bildas på det gröna gräset som hälsar mig välkommen. En strand blir sakta till hav och ett träd fälls medan man hör näcken spela. Jag dansar i tystnad.

När jag var på väg hem från mitt arbete för några dagar sedan hade jag sällskap med en vän. Vi pratade och kom in lite om våra liv och hon frågade om jag aldrig hade varit kär, vilket jag svarade nej inte direkt och jag tror inte det i alla fall. Hon blev ju självklart chockad då alla människor på över 15år har väl i dagens samhälle varit "kär", därför skulle jag vilja förklara mig och berätta varför svaret egentligen blev nej. Visst har jag haft flickväner genom åren, alla dessa har jag tyckt om och de har varit speciella både för mig och andra, men kär? För att förklara mitt nej måste jag först förklara min syn på kärlek i detta sammanhang, för kär och kärlek som begrepp har en vana att förändra sig i olika sammanhang och samtal och brukar nästan eller aldrig ha samma definition.

Kärlek ser jag inte som kärlek till sin familj, sitt folk eller land. Utan kärlek i det här sammanhanget ses som den i äldre sagor och sägner. Kärlek mellan man och kvinna, den största kärleken enligt vissa, den kärlek som får en att vilja bilda familj och stödja, älska, sörja och alltid finnas där i nöd och lust som bibeln uttrycker sig. Det är denna kärlek möjligtvis dragen till sin spets som min vän menade och jag svarade nej på. För att om de jag har upplevt tills idag kallas för kärlek, så blir jag både besviken och konfundersam över kärleken. Är det inte mer än så? Några månaders tycka om som innebär ansvar för den personen och omvärdering av sina handlingar och att ta till hänsyn på ett helt annat sätt till någon annan än sig själv. Att den just tar slut, som den nu har gjort på olika sätt får mig att egentligen vilja riva upp det där kärleksbegreppet och de ord som jag uttryckte under förhållandet. Var det kärlek? Kanske, ifall det var så är jag djupt besviken och undrar varför det inte var mer och varför det inte höll i sig.

Kärlek är något som man idag använder för lätt, kärlek borde vara något mer och större än vad det är idag. Kärlek ska vara magiskt, inte vardagligt. Att göra kärlek vardagligt innebär bara att vi försöker få vårt innersta att bli lättare "lyckligt" i en värld som gör oss mer avtrubbade. Kärlek är som Gud, det fyller oss fast vi inte vet om det och det finns där fast vi inte kan se det. Finns det inte där så har vi i alla fall skapat ett substitut och ett mål att nå.


Del 1 av Vargakärlek

En saga för så längesedan
om en flicka och varg som brann
en berättelse med lycka och ledan
om en flicka och ulv som varandra fann

Flickan dansade uti gröna skogen
och varg likt en virvel i dansen kom
fast kanske var tiden inte riktigt mogen
men i dansen de lämnade tvivel därom

Till vackra toner av nakna näcken
de tog och gav i vargakärlekens namn
låg omslingrade vid stilla bäcken
och han tog hennes sakta till säker hamn

Mot kvällen under vackra månens sken
de varandra löften om evig trohet gav
och i hennes ögon, ulven såg kärleksscen-
när de släckte sin törst med ändlöst hav

Var sommarnatt blev sakta sommardag
och i mörka skogen de levde än
Under hjärtans dans de var kärleksslav
och de ylade mot månen som lekte med vän

Men värmen blev till svår kyla
och flickans hjärta hitta annan man
Vargen skrek och alla hörde honom yla
så själen frös men hettade och brann

Ulven, ett djur av mörka natten
visade blodig tand och vässad klo
sprang likt tyst som stilla vatten
försökte dämpa plågan och hitta ro

Blattar bråkar avsnitten från youtube. Väldigt intressanta. Rekommenderar starkt avsnitt fem och neråt.

Jag minns sommarnatten som sakta kom och hur vågorna pratade med mig genom varje slag mot sten. Jag minns vinden som smekte min kind i den ljumma nattens värme och längtan efter mer än vad jag kunde ge. Jag minns hur vattnet kändes när mina fötter lekte med dess yta och sakta strök dess mjuka och blöta yttre. En sommarnatt som förvandlades till sommardag framför ögonen på mig och hur jag försökte se det dolda i mystiken som fanns mot mörkret som aldrig blev mörkt. Jag dansade med älvor och spelade med näcken, jag busade med tomtar och jag lekte med trollen som fanns runt mig, runt oss. I mina drömmar och tankar så var jag i sägnernas värld, Sveriges värld, men ack så var jag kvar i verklighetens torftiga miljö när jag sakta slöt upp ögonen igen och insåg, kände stanken av verkligheten som tornade upp sig och satte fyr på mitt fartyg bort från land. Jag delade en flaska vin med drömmarna, och stjärnorna som knappt syntes i ljuset av sommaren var mitt sällskap medan jag låg mot gräset och njöt av allt man kunde se i en sommarnatthimmel som lekte med mina ögon. Månen var ovanligt ljus och blek, som den var sjuk och inte hunnit hämta sig av vilan under dagen men jag njöt ändå av dess sällskap och frågade Herr Måne om mina tankar och funderingar;

- Herr Måne, du som har sett allt och färdas genom dag och natt i detta land och alla andra. Du som ständigt sett människor, djur och världen i tusentals år, har någon någonsin frågat hur du mår och vad du ofta tänker på?

Inte föga förvånande så svarade Herr Måne inte på min fråga utan fortsatte sin färd till himlavalvets mitt och hälsade på stjärnor och himmel medan han sakta gled fram över min uppskattande blick. Istället riktade jag min uppmärksamhet mot vinden som lekte med några trädkronor i min närhet och jag frågade Vinden i en liten ivrigare röst för här hoppades jag verkligen på ett svar;

- Vind, vind, stanna och hör min fråga! Du som blåst på förfäder och ska blåsa på tusentals till, jag undrar om någon någonsin frågat dig ifall du vet vad kärlek är och hoppet som vi inom oss alltid bär?

Men inte nu heller så blev min fråga besvarad och vinden sökte sig nya mål i sin lekfulla färd och det verkade som om jag inte kunde tala med naturen men just när jag skulle vända min blick åter mot himlen så kom vinden tillbaka och lekte med mig. Den rufsade mitt hår och smekte min kind, den fick mig att skratta och snart hördes dess stämma uti nattens vackra vy och den svarade mig som bara en vind kan.

- Du son av Ask och Embla, vågar ställa mig en fråga? Jag är vinden, jag kan få dig till tårar på en sekund och förgöra ditt ynkliga människoliv snabbare ändå.

- Men du store Vind, du kan också smeka min kind och leka med mitt hår! Du som levt så länge, sett så mycket måste också vara otroligt vis så därför vore du lämplig att svara på min fråga!

- Jag ser vad du gör och ditt smicker biter inte på mig, men jag ska ändå svara på din ynkliga fråga för vad svaret är borde ju vilken idiot som helst förstå! Många har skrikit ut till den som lyssnat och frågat vad kärlek är, jag brukar alltid öka i styrka för att visa vad det verkligen är. Kärlek är att kunna leka med havet och få båtarna att gunga, kärlek är att kunna få fåglarna att flyga och trädkronorna att sjunga. Kunna färdas snabbare än ljud och smeka varje grässtrå på en gyllengul äng. Ser du nu människa vad kärlek är så du håller mun med dina dumma frågor.

- Men mäster Vind, jag vill absolut inte förolämpa dig eller verka dum, därför med all respekt jag ändå undrar vad kärlek är. För du talar om kärlek till det du gör medan jag frågar om kärlek till min nästa som vi människor söka efter och få innan vi ruttna och dö. Kärleken till en kvinna som jag älskar och alltid ska, den kärlek som aldrig flagnar eller dör utan lyser likt den klaraste stjärna och stiger som ekan över var våg på ett stormande hav.

Vinden blåste upp till storm och slet och ryckte i mitt hår, den spottade fram ursinnigt sitt svar; "Du enfaldiga människa, vad är skillnaden och tror du verkligen att sådan glöd finns? Du är dummare än havet och naivare än stjärnorna!" Sedan försvann åter vinden och något omtumlat så låg jag ändå kvar där på gräset vid havet och såg ut mot dess vackra skepnad. Vinden gav mig en idé och nu satte jag mitt hopp i havets visdom.

- Hav, du mäktiga hav som har så många liv och släckt minst samma antal. Du borde veta allt om liv och död, om kärlek som gnistrar och alltid brinner som en solnedgång, vacker och eldröd. Så svara mig och ge mig din visdom, vad är kärlek och vad är livet till för?

Även nu så kom inte svaret direkt men snart så började vågorna att stiga och jag var tvungen att flytta längre upp för att undvika vattnet som stänkte mot land. Det vore som den hånade mig och min fråga och inte föga förvånande hade den iaktagit mitt samtal med mäster Vind.

- Du lilla människa, jag är skapad av död så jag känner den väl och du borde inte utmana ödet utan veta din plats i naturen och dess del. Men jag hörde vad Vind sade om mig och därför skall jag också ge dig rätt svar och inte dårens Vind svammel. Kärlek, vi kan väl börja där för det är lättast att svara på. Kärlek är att alltid kunna vaga båtarna som majestätiskt glider fram av mig och hittar okänd hamn. Kärlek är att bli respekterad, igenkänd på land, bli uppskattad och smeka varje sten som ligger på en vacker sandstrand. Kunna om jag vill, blåsa till storm och piska det som kommer i min väg, åh vad jag älskar att gå från stilsam blå till piskande grå! Livet är till för att alltid kunna få vågorna att gå, att alltid få höra ljud mot sten och kunna skänka liv till alla dem som ser mig som världens verkliga scen.

"Men Hav" hann jag bara säga och längre kom jag inte förren vågorna avtog och jag åter var ensam i mina funderingar. Jag funderade över vad Hav hade sagt och insåg att jag aldrig kunde hitta den kärleken eller leva det livet. Jag försvann in i mina djupa tankar och försökte hitta likheter och skillnader i vad Vind och Hav hade sagt. Kärleken enligt båda var det man gjorde, eller gjorde man det man älskade? Fast det gjorde ju bara det som det var skapta till och älskade det av hela sin själ. Så kanske för att finna kärlek och meningen med mitt liv så ska jag hitta det jag är skapt för. Men vad är jag skapt för? Är det att göra karriär eller underkasta mig samhällets vilja och leva det där som jag förr såg som meningslöst och en spiral av tristess? Är jag skapt till att hyckla om sex, moral, sanningen och frihet? Ska jag ljuga, supa och slåss för att kunna älska? Eller hata mitt liv, mina barn och fortsätta drömma om stora ting fast jag blir kvävd av min villa och vart fjärde års val!? Vad är livet till för och vad är kärleken idag? Jag fortsatte mina funderingar och somnade i sommarnattens stilsamma komik.


 

I dagarna kunde man läsa om "segern" för jämställdhet och hur "feministerna" äntligen vann. Det handlar egentligen om det patetiska ämnet att kunna som kvinna, visa brösten när man badar i badhus. Det mest intressanta inom det här ämnet har varit på vilka grunder man vill och inte vill att kvinnorna ska gå barbröstade i badhuset. Ingen av dessa har vad jag har sett fokuserat mer än på de vanliga fraserna likt "Kvinnor och män ska ha lika rättigheter". Däremot har organisationen Bara bröst gjort några smärre intåg i att kvinnor och mäns kroppar uppfattas olika sexuellt och detta är något fel och negativt. Hela tankegången i både för och emot sidan baseras på att kvinnor och män är lika och har kroppar som borde uppfattas som lika i ett modernt samhälle. Resonemangen i sig är väldigt ytliga och har varit lika sedan jag var ung. Det handlar om någon sorts avundsjuka över att män har bröst men inte behöver dölja dessa och därför borde kvinnor inte heller dölja sina. Man tar inte hänsyn i symboliken över kvinnors bröst och vad de betyder och vilka signaler de sänder ut och alltid mer eller mindre har sänt ut.

Kvinnor och män är inte lika, ser inte lika ut och fungerar inte lika, därför borde de först och främst inte behandlas lika. Går man längre än till det fysiska, utseendemässigt och jämför symboliken mellan man och kvinna så förstår man också varför bröst ses som något mer sexuellt hos kvinnan än mannen. Sedan urminnes tider har kvinnan ofta stått som bild för fruktbarheten, hoppet och liv i människans historia med vissa undantag. Det är från kvinnans sköte generationer och åter generationer ska komma och ge nytt liv åt folket, landet, det är också i detta som gör att kvinnor är värda mer än män. Det är inte svårt att se att genom tiderna har de som symboliserat kärlek och fruktbarhet nästan uteslutit varit kvinnor. Afrodite, Venus och Freja är alla högt ärade och representanter för kärleken och sexualiteten inom norden och Europa. Därför är det inte onaturligt att kvinnorna har en större sexuell ställning än mannen. Det är inte heller svårt att förstå varför brösten har en speciell roll för den sexuella synen på kvinnan då det är härifrån vi får vår föda när vi är mindre och det försvar som ska hjälpa oss genom livet. Ett annat roligt fakta är att bland de sekundära könskarakteristika kroppsdelar som skiljer man och kvinna åt så är bröst en sådan. Något som också är värt att tänka på är den revolution man har gjort mot de Abrahamitiska religionerna genom decennierna och liksom 68-vänstern så försöker även dessa att vända på moraliska begrepp och seder där kvinnans sexualitet är en sådan. För i ovannämnda religionerna så har kvinnans bröst en väldigt framträdande roll både sexuellt och inom "livet" dvs födseln med regler hur man ska dölja dessa.

Ser man mer mot nutida fenomen så kan man ta aftonbladets undersökning där mer än 50% av männen (inte föga förvånande) ville att kvinnor skulle kunna bada topless medan det var mindre än 50% av kvinnorna som ville samma sak. Personligen så anser jag att kroppen är helig och man borde ta hand om den, för att visa sina bröst eller mer nakenhet för allmänheten så känns det enligt mig att det förlorar något i värde mot sin partner och inte blir lika speciellt med denne. Och om nu synen på att dölja bröst skulle vara en social konstruktion så blir frågan ifall vi måste riva den och om vi river den ska vi stanna där eller ska vi fortsätta att riva fler klädregler som är sociala konstruktioner. För om man nu vill reagera eller försöka förstöra den sexuella sociala konstruktionen som kvinnan har så torde det även bli så att man borde bada utan bikiniunderdel just för att normalisera eller krossa kvinnan sexuella begrepp. För "kvinnan är inte alltid sexuell".

Personligen anser jag att hela saken i sig är otroligt larvig, jag kan inte förstå att man vill ha rätten att försöka visa upp något som ses sexuellt av samhället och man personligen vet är stötande mot andra människor. Speciellt i ett badhus där det inte fyller någon funktion egentligen förutom att hetsa andra människor och möjligtvis få någon rebellisk 70-tal nostalgisk känsla. Fast 80-talet var fyllt av barbröstade kvinnor överallt, de dog dock däremot ut just på grund av de "sociala konstruktionerna" var starkare än trenden som slog. Skulle man komma till någon sorts slutsats så får man enligt mig gärna bada topless men ha i åtanke att våldtäkter kan ge förmildrande domar ifall man har "utmanande kläder".... Män är svin, Heil kvinnan.

Sommarnatten, lika mystisk som den är vacker. Lika trollbindande som den är magisk. När man spanar ut mot den sakta förvandlingen från ljus till mörker och känner att värmen inte riktigt lämnar landet med solen utan istället stannar kvar på den plats där man befinner sig. Den plats där jag befann mig, var vid havet. Jag såg solen sakta sänka sig över Danmark och försvinna i ett tappert försök att skänka mig och alla andra som såg skådespelet extra ljus och värme. Vackert på ett melakoliskt sätt och kanske ingår det kärlek i tragedi eller tragedi i kärlek. Man måste nog ha en kontrast för att inse hur vackert det egentligen är, kanske en upphöjande effekt i ens vardagliga, trista, meningslösa liv som visar egentligen vad man har i kärlekens och tragedins namn.

Jag kan sucka djupt och försvinna in i fantasin när jag läser en bok eller saga om sägnernas romantik. Ni vet den som är så stark så att man skulle gå in i döden för varandra, för kärleken mellan varandra. Likt Romeo och Julia eller Siegfrid och Brynnhild som alla fyra dog för sin respektive i kärlekens namn. Kanske är det så att äkta kärlek, den kärlek vi sällan eller kanske aldrig ser idag ligger så nära med döden att den helt enkelt inte passar in i vårt bekväma liv. För det som är värt något måste man oftast slåss för och då menar jag inte en extra ledighetsdag på jobbet eller en mindre dag i skolan utan själsliga saker. Känslorna som balanseras nära klimaxen av lycka, sorg, lust och inte värdsliga saker. Rening av själen som Aristotelse ypperligt uttryckte sig med ordet Katarsis kanske man borde använda här.  Fast det skulle kännas främmande att försöka förankra mina tankar i något värdsligt för de hör hemma i drömmarna, där jag för ofta befinner mig.

Det är sommar, det är varmt, solen har gått ner och jag sitter ensam på mitt arbete och bloggar om något som kunde likna kärlekskrank. Visst, jag är kär, men jag är också det tillfälligt och i något jag aldrig kommer få. Livet i sig tror jag inte handlar om kärlek, utan om att slippa lida så mycket för lidande slipper ingen ifrån skillnaden är bara hur mycket man lider. De flesta människorna förtjänar att lida, eller snarare de förtjänar de liv de har fått. Tråkiga, meningslösa och fårliknande kan man se de över allt och jag ryser när jag inser hur detta äcklar mig. Hur människorna och människan i sig äcklar mig för hur svag, idiotisk och totalt dekadent och degenerande vi är. Endast en procent av alla människor förtjänar egentligen att leva, de som bidrar något till våran art och oss "dödliga" människor genom konst, poesi eller annat arbete som påverkar själen, dessa människor, dessa Gudar bland män har visat sig att förtjäna sitt liv. Tyvärr verkar det vara så att deras liv ofta är ett rent helvete av lidande, men jag vet att i deras själar finns styrkan att klara det. Du kan klara det, jag litar på dig.

Jag ska erkänna något, jag ska inte ljuga eller skönmåla sanningen. Jag är förälskad, det är sant jag kanske till och med är kär om den känslan nu verkligen finns. Tyvärr är jag kär i en bild av något jag aldrig kan få eller uppnå, en bild som jag själv har skapat för jag velat se det bästa i någon och något. Det något jag är förälskad i är Sverige, då menar jag inte rättsstaten Sverige utan dess kultur, natur, historia och folk. Men hur kan jag vara förälskad i något som jag aldrig egentligen har upplevt på riktigt? Allt det jag älskar och har varmt om hjärtat har jag aldrig sett storheten av för det var förbi sedan länge dock så har jag ibland känt potentialen som det har och det som varit. När jag sitter vid solnedgången och ser den röda solen sakta sänka sig över havet eller när jag går runt i våra skogar och andas det väsen som bor däri så känner jag den storhet som varit även om den bara är en skugga av sitt forna jag så kallar den på mig och berör mig. Jag känner det i själen, hur allt som har varit och finns där långt gömd bakom busstider, karriär och snabbmatsrestauranger kallar på en och påverkar mig och mina förfäder. Jag kanske är naiv, det är nog sant men jag har lärt mig att mitt liv endast är för stunden medan det som är runt oss lever nästan för alltid. Jag har en ytterst liten del i kosmos därför måste jag också ta vara på denna del och stund så när jag sluter mina ögon kan vara någorlunda nöjd över mitt liv. Man kan känna evigheten i var vind som smeker ens kind, man kan känna historian i var våg som slår mot strand. Evigheten berättar för dig att du endast är för stunden men medan ditt blod, dina ord och din tro varar för evigt och förs vidare med nästa våg och nästa vind.

Den någon jag är förälskad i har jag satt på ett piedestal och höjt över alla Gudar som funnits och finns. Kanske är det inte personen i sig som jag är förälskad i utan dess intelligens och talang, nej det är nog själva intelligensen och talangen som jag hyser kärlek till. För det i sig är ett underverk och om kreativiteten hade haft ett ansikte så hade det haft hennes. Möjligtvis så skulle det kunna vara så att hon är så lik mig (även fast hon är mer intellektuell och skicklig) så är vårt essen det samma och vi är de äkta nattens barn. Vi kan trivas i mörkret men hungrar samtidigt efter ljuset och vi kan sky flocken för att finna stunden där månen lyser. Vi lider, fast vi kanske inte vill erkänna det så lider vi i den här världen där både vår själ och våra tankar är så kontroversiella och vill bryta sig ut ur kroppen för att kunna andas och ta den plats som den rättmätigt förtjänar i kosmos. Den slåss för sin överlevnad och den slåss om kroppen mot moralen och samhällets ideal, den slåss mot den andra själen som vi fick när vi föddes i denna värld. Vi är båda stäppvargar och vi förenas i våra tankar om livet, kosmos och själen. Ja, hon är lik mig, kanske allt för lik och jag känner egentligen någon sorts empati för detta. Jag önskar ingen ett liv av frågeställningar, själslig våndan eller ångesten över hur man är och kommer bli. Men visst hon ser bra ut men attraktionen är nog inte fysisk utan själslig. Det fanns ett stycke som jag egentligen förrens nu inte kunde identifiera mig i som Harrys Stäppvarg av Herman Hesse. Det stycket var när han träffade Hermine som leder honom till meningen med livet. Även om Hermine kan vara en kvinnlig version av Harry så förstår jag nu Harrys blinda tro mer än någonsin för jag är i samma situation även om Hermine är en själslig spegel av Harry så är de samma, de är varandra. Jag kan möjligtvis ha mött min Hermine, fast jag tvekar då jag tror att jag kan ha mött en Hermine dock inte min, inte än. Men det hjälper mig att förstå och acceptera livet, för det är inte graciöst, vackert eller stort. Snarare tvärtom, livet är litet, fult och ett fullblods krig. Kanske handlar det om lidande, man måste bara lida så lite som möjligt.

Jag vill avsluta med en av mina dikter och ett citat av Mikael Wiehe

"Jag trodde att min kärlek var stark och osårbar, men det var bara som jag trodde, det var inte så det var."

Jag blickar ut mot livet
ser hur smått och litet det är
tittar stumt och uppgivet
på den död vi skapar här

Jag känner varje andetag
och en underlig längtan jag får-
över att bli feg och svag
så jag min ångest tvår

Men min själ förvägrar mig rätten
och jag får lida i en evighet
sökt lycka på alla sätten
och fann lögnen så diskret

Men i min själsliga tro
och kraften av mina förfäder
skakar jag av mig min oro
så jag ser kejsarens nya kläder..

Det är maj, solen brinner sakta ut och himlen är röd. Havets slår mot stranden med små kluckande vågor och några fåglar flyger förbi mig medan jag bara stirrar tomt ut mot skådespelet. Någon säger något och jag skrattar utan att le, och vänder mig om för att suga in det sista av dagen som sakta går mot natt. Mörkret kommer allt för sakta, som den trevar och provar sina vingar likt en nykläckt fågel. Tar ett litet steg i taget tills den omsluter allt och alla. Vinden tilltar och vågorna ökar, jag är nu själv men kan fortvarande inte le. Våra liv är som fartyg som driver på stormande hav och kämpar mot vågorna, några har mindre än andra men allt handlar om att kunna flyta och ta varje våg som slår mot ens skrov.  Just nu kan jag se varje våg som går mot mig, byggda av självförakt, ångest och prestationskrav. Känner hur de slår och försöker dra mig ner i djupet av mig själv, i det svarta skummande hav. Men mitt fartyg glider än över sjön och jag inväntar trotsigt det jag är skapad av.


Ligger i dyn av min egen ångest
ser på världen så overkligt ljus
funderar om mörkret i min själ
förbannar dem som aldrig är
och endast uppför sig som en träl

En psalm i natten.

Jag vill känna smaken av helvetet
och lida omänskliga kval
låta regnet falla på min bleka kropp
och aldrig mer ha lyckans hoppfulla val

Jag vill sluta tro på kärlek
och låta mina drömmar långsamt dö
Se min själ brinna och förtvina
och be allt gott i livet adjö

sluta se livets skönhet
och aldrig igen förälska mig i ting
glömma blickar som du gav mig
och känna svekets mörka sting

Jag ber dig, den störste av ondskans Gudar
om frälsning till en tapper kropp
så giv mig färjekarlens nästa tur
och ta ifrån mig allt mitt hopp

Amen.

Det är mörkt men ändå varmt och månljuset letar försiktigt sig in genom fönstret och lyser upp min säng som är i kaos. Kläder ligger bland böcker som skriker efter uppmärksamhet, här blandas de med mina vanliga sängkläder men ändå i någon sorts harmoni. På TV rullar det någon krigsfilm som berättar att våld är bra, men bara om det används för vissa åsikter och jag kan inte riktigt fokusera utan låter min blick gå längs väggen och till taket där skuggor leker med varandra. Jag blundar och torkar sömn från ögonen för än vill jag inte låta mig sjunka ned för att drömma, nej inte än. Istället försjunken i mina tankar blickar jag ut mot verkligheten, även om den inte känns så verklig som den borde göra så är det svårt att inte låta bli att fundera över den. Man ser reaktioner och motreaktioner i världen, som vanligt kanske man borde skriva men ack ändå så ovanligt.

Frihet, ett av världens mest uttjatade ord och använda i propagandasyfte. Tron på frihet, naiviteten och känslan av att bli lurad hör i stor grad ihop och kanske bygger de på varandra. Att genom först och främst att tro på frihet som koncept så skapar vi också själva naiviteten om friheten där en återkommande tanke är "kanske det är den här gången som det verkligen är frihet." Genom denna tanke så blir vi upprepade gånger lurade när vi inser att även detta inte är frihet, vi börjar åter se det igen med demokratin som styrelsefenomen. Trots att demokrati aldrig någonsin har stått för frihet så har den ändå haft den stämpeln i sig och epitet. Dock börjar dess fasad raseras och i England kunde vi nyligen se hur man förbjuder folk med fel åsikter och som kan skapa "hat" genom kontroversiella tankar att besöka landet. Detta tordes inte behövas förklara ingående för att de flesta borde se faran med att förbjuda åsikter och att ha som anledning att skapandet av hat är väldigt diffus och kan egentligen gälla för alla ämnen. Även i EU ser vi hur inskränkande av "friheter" börjar formas både genom internet och länders självstyre, jag har alltid varit kritisk till EU och kommer nog alltid att vara, möjligtvis gör det mig till en dålig människa men jag har aldrig förstått logiken att ge bort sin själ för pengar.

Frihet är den största lögnen som människan någonsin har skapat och trots det så används den legitimt att förtrycka meningsmotståndare till rådande ideal. Frihet är aldrig självstyre av sitt liv eller att tycka och tänka som man vill. Frihet är endast de få privilegium du har fått för att sluta ifrågasätta etablissemanget och dess agenda så att du kan leva ditt liv någorlunda ifred genom deras spelregler. För en dissident är etablissemangets syn på friheten vägen till en själslig död och därför måste denna syn på frihet motarbetas till varje pris. Men tanken och beskrivningarna av frihet tordes uppmuntras även om de i praktiken är omöjliga att infria och därför endast kommer vara en av tusentals illusioner som lever runt oss.

Men här i mörkret är illusioner lockande och lögner verkar lättare än verkligheten fast frihet är och förblir en dröm även inatt när det väl inträffar. Intelligenta samtal har varit en bristvara och avsaknaden av en motpartner med samma intresse och intelligens blir nog den mest realistiska dröm idag. De finns runt omkring en, men livet för en Stäppvarg är byggt av ensamhet och kommer alltid att stärkas av den i någon mån. Räcker ut en hand.