...

Början på en serie om stäppvargen och dess essen.

Natten är mörk och himlen allt för lång, solen syns ingen stans och ljuset är borta. Sporadisk försöker man slamra ihop några ord, lika sporadisk försöker man leva ett liv som egentligen är en spiral mot helvetes käftar. Allt är egentligen så lätt, inte så svårt som man gör det men ändå envisas man med den svårare vägen. Varför? Varför plåga sig själv till den gräns att man egentligen bara vill spricka och lägga sig ned för att aldrig mer stiga upp. Varför gör riskerna oss till mänskliga frågetecken som är rädda för vad andra människor ska tycka och tänka om oss? Kanske borde jag lägga löftet att aldrig mer bry mig, att aldrig mer tänka på det och alltid göra och säga precis vad jag vill när jag vill. Men kanske inte. Men visst precis som alla andra människor så börjar man tänka i banorna "tänk om detta skulle hända" eller fantisera om vad som verkligen skulle hända ifall man gjorde något. Dessa saker är farligt, man blir fast i dom och skapar en alternativ verklighet som man sedan lutar sig tillbaka mot för att just inte må sämre än vad man redan gör och/eller få den spänning och ärlighet man egentligen vill ha.

Men ändå så fastnar man i samma fälla igen och låter ögonblicket bestå, man skriker åt sig själv, känner frustrationen komma närmare och närmare. Helvete utbryter man bryskt innan man låter livet gå vidare. Reagerar vi inte mer än så? Bryr vi oss inte mer om vad vi egentligen vill ha? Vad beror det på?

Plötsligt var han fångad mitt i ett gisslandrama och visste varken ut eller in, skulle han försvara henne eller låta det vara för han tillhörde inte familjen. Han kände ett sting av olycklighet då han inte kunde glädja henne och försatte sig själv som centrum för hennes olycklighet, han kände den svarta ångesten sakta krypa var centimeter närmare i hans kropp och en del av honom ville att den skulle ta över och åter styra i det land som hade grönskat igen. Men ändå ville han inte ge sig för att då måste han erkänna sig besegrad och kanske inse att kärleken inte kan besegra allt, visserligen hade han inte givit det så mycket tid men kvalet att det kanske inte var kärlek fanns där ändå djupt inom honom, han förstod nästan direkt att så inte var fallet och att han älskade henne väldigt djupt. Man kunde nog nästan kalla det en besatthet för han kunde aldrig få nog och den stund som hon inte tog notis om honom kändes som timmar, det var kanske sant det hon sade så ofta innan, han var för snäll.

Hej min vän.

Det var längesedan vi sågs och jag saknar ditt skratt som brukade eka runt mig och dina vackra blå ögon. Jag minns våra samtal de sena nätterna och jag minns allt som sades och vad vi lovade varandra. Jag måste tyvär säga att jag har brutit ett löfte, jag har blivit en människa med rutiner men till mitt försvar så är det inte lätt att försöka bryta dessa rutiner. Vi vaknar varje morgon och får piller så vi håller oss lugna, sedan är det frukost och sen piller igen. Ja som du ser så är min dag noga planerad av någon annan som jag inte känner, som bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag blir behandlad som jag är galen och det är jag kanske, jag minns fortvarande dagen då jag hamnade här, kommer du ihåg den? Vi var tillsammans och diskuterade och sedan kommer polisen och hämtar mig och sätter mig här, man kan inte riktigt förstå det men tydligen är jag en galen man.

Visst ibland kände jag mig som en psykopat med alla regler och principer som samhället prackade på mig och som jag inte hade eller ville ha, då ville jag bara fly och bli en normal person. Bara att fly och se den logiken som jag inte ser för den måste finnas där, alla andra följer den men jag kan fortvarande inte se den. Jag hade ju allt det som man skulle ha, jag fattade inte felet varför jag inte kände mig nöjd, något saknades inom mig. Men nu har jag insett det, på vägen mot att hylla alla livstidsmagasin och försöka skapa sin värld utifrån dom bortsåg man från det som alltid har betytt något sedan urminnes tider, man bortsåg från identitet och gemenskapen som vi måste känna och ha, man bortsåg från det naturliga inom oss som måste få komma ut och vädras för att inte skapa en rotlös människa. Vi glömde allt detta när vi började handla mera och baktala vad vi är och hur vi har blivit det.

Jag börjar inse vad som håller på att hända, vi föraktar oss själva och skämms över det vi är, vi är inte längre stolta över vad vi födds som. Vi försöker bortförklara vad vi är genom skapa sterotyper som inte är sanna, vi använder alla medel vi har såsom tv, tidningar och idoler för att skapa en sorts skuldkänsla över vad man är, vad man har gemensamt med folket. När vi ställer oss bredvid en person med annat ursprung ska vi känna oss undergivna och anse att han är bättre än oss, än mig men det kommer jag aldrig kunna göra. För varför skulle han vara bättre än mig och varför skulle han stå över mig i detta samhälle eller i nästa? Varför skulle han har mer rätt än mig att bestämma vad som ska hända med mig och mitt folk i mitt land och i min stad? Varför ska jag känna mig underlägsen?

Jag har en hungrande känsla inom mig likt att jag har blickat ut i mörkret och förstås det innebörd och sett vår undergång och sedan vänt mig om för att inte möta den utan slåss mot dess styrkor av miljontals hungrande fotsoldater som bara väntar på att sätta sina klor i mig och i dig. Bilder av mig som mindre springande på gröna kullar och ängar omgivna av träd och stennar blandade i träd, vid sådana ställen där naturen ser typisk nordisk ut och jag hyllar det, jag hyllar dessa naturliga konstverk och det är för dem jag slåss. Men varför ska du lyssna på mig då jag sitter inspärrad här, utan makten att kunna förändra något, igår trodde jag att jag såg dig här, att du var den nye killen på sexan. Men det kanske var pillerna som spelade mig ett spratt,

Ingen snö har fallit men det bekymrar inte vår vän Stäppvargen i hans grubbleri i det fria, molnigt och mörkt men inte så kyligt som det borde vara. Hans grubbleri var annorlunda dessa tankar kunde få småbarn att gråta, pilatusryggrader att bråka, han ransakade sig själv och sina demoner. Han försökte förstå vad han var och vad han hade i sig. Han försökte förstå sitt väsen och sin ande, sin själ och se sammankoppling vad detta ska leda till, försöka se helheten i sin egen komplexa personlighet. Ofta är man blind för sig själv men det är också därför han aldrig för varit så hård som han är idag, aldrig varit så dömande som han nu är. Stäppvargen har bestämt sig för att försöka återge vad han är och hur han är.

Dåtiden
Redan sedan liten hade han vetat att han var annorlunda, han spelade redan då ett spel med världen om att passa in och utmanövra sig själv för förmån att vara populär. Han kände olika saker inom sig som han inte riktigt kunde få en känsla av vad dom ville eller vad dom var, han kunde ibland sakna förmågan att känna olika saker som "alla" de andra kunde, men ibland kunde han också få överflöd av dessa känslor och bryta ut i gråt. Nej han visste att något var annorlunda han visste att han var tvungen att spela olika känslor för innerst inne så var han likgiltig, han var huvudmannen och världen var hans scen. Han var spindeln som skapade nät och inget undgick hans lilla värld, han var blott nio år gammal.

Nuet
Boken Stäppvargen av  Herman Hesse öppnade en värld och en förklaring till vad han kände för det var som boken i stor mån handlade om honom. Allt passade perfekt i det han var och förklarade hur han var. Han hade två själar i sin kropp som slogs om honom, han hade en människosjäl och en vargsjäl. Dessa två själar låg i evig strid mot varandra då de hatade varandra. De var varandras motsatser, Ying och Yang men ändå fungerande dom inte med varandra utan endast förstörde för den andre. I början så såg man den förenklade versionen av Stäppvargens essen och de personlighetsförändringar som kunde ske när som helst. Allt han kände inom sig kunde förklaras med hjälp av självargen och hans handlingar med människosjälen. Men ändå var det något som fattades.

Framtiden

Snabbare, snabbare , snabbare! Hans hjärna och hjärta pumpade på honom att komma undan från den plats där skriken kom ifrån. Träd och buskar ven förbi i hans fart och iver att komma från den plats där han nyss varit. Skriken ekade fortvarande inom honom, dessa barbare! Dessa kristna människor som hade kommit i land vid deras båt och våldfört sig på deras mark. Dessa människor som kallade sig själv herrar över honom och hans familj.  Han var en hedning som skulle tuktas så gud skulle ta emot honom i sitt himmelriket där allt var frid och fröjd. Hans far hade vägrat att accepterat dessa människor som ville ta deras land i besittning, han hade drivit ut dom till havs igen. Men ty dom kom tillbaka med mannastyrka som var även övermäktig hans fader, som är eller var en ökänd viking och krigare. Denna man som var en beryktad och respekterad människa i dessa trakter kunde nu vara mördad av dessa främlingar. Ull stannade vid en sten som var täckt av en grönaktig mossa, han flåsade och försökte tänka klart. Vad skulle hans far ha sagt och gjort, han skulle utan tvekan vänt om och stanna för att slåss. Men hade det inte varit för att hans far hade sagt åt Ull att springa så långt bort han bara kunde och inte vända om. Detta måste vara tillräckligt långt bort  för det kändes som han hade sprungit i evigheter.

Kolla runt dig, ser du att allt egentligen är fel? Allt är sjukt allt är helt fel, men jag gråter inte mer. Jag spiller ingen tår, överallt jag ser idioter och mänskliga får. Jag ser människan så sjuk och svag, så förpestad och med en vilja som är vag. Jag dundrar fram genom livet, kollar vänster, kollar höger ser bara döda ögon och tomma ansikten. Rotlösa söndertrasade själar befolkar stadens gator, över hustaken lever friheten bortom världen lyser hoppet, kanske någon dag når man dit. Livet är ett slagfält, styrkor rycker fram du kan antingen fly eller slåss för att leva. Flyr du så flyr du livet, slåss du så möter du döden.

Den meningslösa känslan, det typisk västerländska andefattiga känslan som figurerar likt pesten i vår nutida sfär. Likt dimman den ligger och skymmer sikten och vi kan inte riktigt se klart eller så vill vi inte riktigt se klart och upptäcka den sanning som omger oss. Möjligtvis kanske vi är förblindande av det substitut som vi har skapat för att uppfylla det begär och den tomhet som för fylldes av samhörighet och själslig gemenskap till något större än en själv. Istället så fylls nu detta tomrum av den västerländska meningslösheten och driver oss till undergång, låter oss sjunka längre ner i dyn som vi nu alla befinner oss i. Förgäves trampar några få  för att komma upp, för att bli fria från denna sjunkande förödelse som har oss alla i sina klor. Förgäves letar vi också efter andra saker nu i våra liv då vi känner oss frustrerade av det som erbjuds oss, vi fyller inte alla kvoter och söker efter medel att fylla dessa. 

Jag gick ut i den mörka natten, kunde inte sitta inne längre. Stod inte ut med tanken att spendera timmarna framför en burk som kändes just då lika tom som mörket i denna eviga natt. Mina vita skor bar mig till en väg jag har gått många gånger förr, jag mindes tider och såg bilder när jag var en liten pojke och lekte här med vänner jag nu har förlorat. Jag såg mig så liten, så glad och så levande som barn bara kan vara. Vägen tog mig vidare och molnen på den stora oändliga himlen skingrades och släppte fram stjärnorna och den stora månen som lös på mig där jag stod så ensam utanför ett hem jag hade besökt så många gånger i mitt liv. Det såg nu annorlunda ut och hade fått en ny prägel av den familj som lever där men ändå minns jag den lilla pojke som lekte här. Jag minns hans naiva lilla blick och de stora drömmar som han skulle förverkliga och de förhoppningar han hade på framtiden. Jag undrade vad som hände på vägen, vad hände igentligen på vägen till det då tänkta perfekta livet? Kanske var mina drömmar inte så perfekta som jag då tyckte eller förändrades dessa drömmar med tiden? Överhuvudtaget spelar det ingen roll, jag fortsatte min färd och började se havet torna upp sig. Det välkomnade mig med en bris som gick rakt igenom jackan och önskade att jag var på sydligare bredgrader men trots det fortsatte jag min melodilösa färd och snart nådde jag mitt mål. Jag såg lamporna från andra städer, jag såg lamporna från ett annat land det var vackert men jag fortsatte att gå mot hamnen av cement trots den vackra bild som jag fick här. När jag stod bredvid fyren längst ut på hamen och havet tornade upp framför mig så vände jag det ryggen, jag kollade hem och såg de ljus som min stad gav mig i den mörka natten. Jag såg var hus, vart ställe som lystes upp av de elektroniska ljusen som var placerade var nästan över allt. Snön började sakta falla och ditt ansikte och dina ord kom i mitt sinne. Jag undrade varför snön föll här, här på mig när det var du som ville ha den. Jag blundade och kände snöflingorna falla på mitt ansikte och hur kylan sped sig. Jag tänkte mig bort och såg dig stå där bland snön, du vinkade skrattade och försvann. Jag såg en sista gång mot skådespelet framför mig där snön sakta föll som en julfilm ifrån disney, det sista jag tänkte och frågade var är mitt lyckliga slut?


Vid havet och dess kluckande vågor
såg jag snön sakta falla
drömde mig långt bort
och såg dig, stående bland alla

Jag började med tanken att alltid ha med lugnt och stilla i tredje meningen men släppte det efter ett tag därför har jag skrivit in meningar som ersätts med det för att fylla den viljan i mig.



En fallen soldats sista strid

Jag ber en ensam bön
att få leva i frid
andas lugnt och stilla
som en soldat mellan strid

men mitt essen vägrar lyda
ser min hjälm så blank
mitt vapen är lugnt och stilla
dryper än av blodig stank

Skrik ekar i mina öron
om nåd, om död och liv
det kom lugnt och stilla
som ett hugg från min kniv

Jag såg i hans ögon
livet som försvann
föll lugnt och stilla
mot marken som brann

Jag minns än dess färg
marken som dränkts i blod
fåglar som festade        ( allt så lugnt och stilla )
jag som där dumt stod

Mina ögon kanske inte ser
men drömmar gör det än
svettig jag vaknar        ( låt det bli lugnt och stilla )
saknar dig, min vän

Sittandes nu på min säng
dricker vin för att glömma
mörkret smeker min kropp    (mörkret smeker lugnt och stilla )
vill bara sluta drömma

åkte mot fronten
tillsammans vi drog
Barbarossa dog lugnt och stilla
nu ligger du i en skog

Din dotter frågar ofta
hon minns knappt dig
en soldat av riket            ( du såg ödet lugnt och stilla )
vann hjältedöd i krig

Medan andra skäms i tystnad
min låga brinner klar
vi ses som monster                          ( jag lever lugnt och stilla )
men min tro är allt som finns kvar

Med minnet av dig kamrat
ger styrka och mod
dina ord ekar än                             ( inget är lugnt och stilla )
bland oss som delat ditt blod

Dom bankar på min port
jag gömmer lilla Sarah
tror min tid är kommen              ( möter döden lugnt och stilla )
hör dom tagit med en snara

Vädret är milt och vinden har tystnat, den isande kylan har släppt sitt grepp över världen och små gröna skott som för tidigt börjar leta sig fram genom asfaltens ruttna fasad klämtar för att överleva denna bittra tid. Jag ser småleende detta skådespel och stannar upp på vägen för att andas in det och förundras över världens gång som likt en cirkel rör sig med mitt liv. Jag sluter mina ögon, minns ögonblick av värme och speciellt ett när jag sittandes på en kamrats rum med två av de mest älskade vänner jag någonsin har haft ynnesten att känna. En man och hans flickvän, hon spelandes på en gitarr och sjöng blygt för mig medan han låg bredvid henne och tog in hennes rörelser med sina ögon som en pojke på julafton ser sina presenter. Stunden utstrålade värme och jag kände av den, framför mig låg två personer som symboliserade det jag tror på, det jag älskar och den framtid jag kämpar för. Jag ler mot dom utan att egentligen märka det och sluter mina ögon att rista in detta ögonblick i mitt minne. Jag har funnit en plats och ännu ett skäl att fortsätta min kamp.

Jag vaknar åter till liv och ser var jag är, ser det så kallade moderna huset som numera kallas musikens hus i Uppsala och kollar runt i dess omgivningen upptäcker till min förvåning ett tält på torget  men reflekterar inte nämnvärt över det utan går vidare in mot stan denna mörka kväll. Jag ser folk som skrattar ler och går hem från arbeten, skolor och vänner, jag ser duvor som lyfter för att undvika människans fötter och jag ser domkyrkan resa sig mäktig och mörk framför mig när jag beundra dess arkitektur och förundras över symmetrin och hur vacker den är i mörkret. Jag vet att den inte bara tar luften ur mig när jag står utanför utan även när jag är innanför dess sköna stenväggar och beundrar dess innanmäte och de gravplatser som ligger stilla och tyst. Jag ser gravplatsen för vår landsfader Gustaf Vasa, han ligger där stilla och tyst i denna kyrka och denna stad som har anor långt tillbaka i vår svenska historia och jag undrar om folket i Uppsala vet detta och känner någon sorts av stolthet över det. Jag undrar om de har besökt Uppsala gravhögar, har de sett de runstenar som finns i och runt om staden eller vet de vilka varelser som skall finnas enligt sägnerna i dessa skogar och lurar på dom? Nej Uppsala och dess befolkning är på nedgång i en söndertrasande virvel som dödar vad som jag ser som gott. Identitet, historia, sägner och minnen förlorar sina värden och allt vi kan göra är att hoppas att framtiden är barmhärtig mot oss.  En kula for genom luften, träffade mig och jag for snart hem till södra delarna av mitt land igen.