...

I ensamheten lever jag och frodas, där i mörkret i hörnet brevid möglet jag växer. Jag delar ej ljuset som ni människor gör utan jag delar mörkret med de varelser som ni aldrig ser. Utanför mitt fönster ser jag en grupp ungdomar på cycklar, de är högljudda och jag blir mer och mer irriterrade Stäppvargen i mig kräver att jag ska gå fram och ryta till för att försvara mitt terretorium. Men människan försöker lugna mig och påpeka att detta är bara tillfället att dom försvinner snart. En hård kamp bryter ut i min kropp där vargen och människan mötts vem som går segrande ut vet jag inte själv då den fortsätter. Jag vill ha smärtan då smärtan är verklig, jag vill känna den smärta som jag kan utsätta mig för , bara för att jag vill känna mig verklig. Det är därför jag gör mig klar för än en gång en runda på 8km, det är därför jag gör mig klar för en smärta som ska gäcka mig och till slut besegra mig. Jag ber dig Hel, vänd inte ditt ansikte bort från mig utan kom till mig och ge mig smärta men ack den slutgiltiga smärtan utan en plåga som är värre! Jag ber dig låt mig leva men ge mig en smärta som är så stor att kroppen känns manglad och att kroppen säger ifrån. Hel jag ber dig vid havet, jag ber dig vid land och jag ber dig i min själv. Smärtan ska jag få känna!

Det hemska lätet från väckarklockan som påminner mig om att jag har vaknat ännu en dag, snabbt stäng av oljudet så jag kan lägga kudden över huvudet och förbanna att morgon fanns. Men mina tankar går som missiler genom kudden och träffar min förnuvarande tomma hjärna. Livet är som en repris av en dålig såpa, allt skit upplever man gång på gång men det som är bra vara aldrig länge, kanske beror detta på att jag är som jag är eller på att världen snurrar i motsatt håll mot mitt. Var dag ska man gå upp och var dag ska man lägga sig, detta kan man aldrig strunta i för att för eller senare måste du göra detta för att orka med ännu en dag fylld av klichér och tristess. Kanske lika bra att bara somna om och glömma alla plikter man har, tanken är lika lockande var gång man vaknar fast man skjuter bort den för att på något moralisk plan så måste man gå upp och utföra sitt "liv". Fan vad jag hatar moral, allt blir bara mer komplicerat på grund av detta jävla snack om moral hit och moral dit. Om man ända ska leva för att dö varför då inte försöka strunta i detta hittepå som kallas moral och verkligen leva, att verkligen göra det du vill göra och skita i allt annat. Men likt förbannat så lyssnar jag själv inte på den rösten inom mig som skriker ut "DU VILL INTE DETTA, SKIT I DET DIN JÄVLA IDIOT!" utan jag strävar mot den, varför? Det har jag frågat mig själv många gånger, och svaren ligger lika öde som en sönderknullad kondom i öknen. Att leva som du lär är det svåraste har jag hört, men om man lär att leva för att dö hur lever man själv då? Lever man för att bevara saker till eftermälet? Hur gör man det var dag? Eller är den livslång process som påskyndas av din eget dödsdatum. Va fan, nu skiter jag i det här in i duschen för att rensa bort alla tankar, försöka i alla fall.

I mitt huvud ekar nu att första intrycket är allt, så ett par jeans en röd t-shirt och en fin tröja för att göra ett så gott intryck som möjligt på den nya mannen i mitt liv, min chef. På med musiken för att egentligen kunna orka med sig själv i denna helvetesfärd mot förödmjukelsen och människans sida som verkar allt för ofta gå hand i hand. Framme med cyckeln nu ska man bara vänta på bussen och dessa få minuter som känns som timmar när pulsen ligger i 180 och musiken som skrånar soundtracks från Moulin Rouge trycker upp stämningen likt ett stolpiller i super size som trycks upp lika varsamt som en gammal rostig SAAB rullar i uppförsbacke. Bussen är här och snabbt på för att kunna sitta ned och få i alla falll tio minuter i ro, men likt förbannat är bussen full och jag får klämma mig in bredvid en tjock tant som skulle ha sprungit för att göra både samhället och henne själv en tjänst istället för att ta bussen. Men nu är läget som det är och jag räknar hållplatserna tills jag ska gå av, tryck på den röda slitna knappen och bussen saktar ned för att släppa av mig. Jag känner alla blickar mot mig när jag går av då jag är den ände, jag vänder mig om och ler för att säga SO LONG SUCKERS eller något liknande för att visa att jag är fri och ni måste sitta där och lukta på odören den tjocka tanten ger ifrån sig. Jahapp då är det bara en liten promenad som skiljer mig från allvaret och när jag går där så ser jag och känner verkligen hur lång raksträckan är innan jag ska svänga in till huset där min mänsklighet ska slå nya rekord. Det känns som på film, en fängelsefilm och just denna scen är en "dead man walking" scen och jag är således på väg mot min spruta som ska släcka livet lika snabbt som jag uppfattade det.

Ett djupt andetag sen två hårda knackar på dörren, tro det eller ej men jag är en av de få som tror att man kan avgöra en människa på knackningen och varför skulle det vara mer fel än annat? Jag hör fotstogen från huset och backar för att ta in hela denna ny värld i ett andetag, dörren öppnas och jag kollar på en man, handen åker fram lik en reflex och jag presenterar mig. Jag vet inte varför jag ler, jag vet inte varför jag låter så självsäker, mannen drar iväg ett ganska lamt skämt och jag känner att jag drar på munnen och avger ett skratt. Vem är jag? Vad händer med mig, varför håller jag på och tar på en mask för att ställa mig in och rent ut sagt "asslicka" så otroligt mycket att jag skulle kunna spegla mig i hans röv? Jag har inte en aning men det jag vet är att min mänskliga sida leder mig just nu i livet och vargen i mig skriker och ylar, aldrig att den accepterar detta. När Stäppvargen väll kommer fram så borde jag frukta mig då den kommer att ta hämnd från detta svek och förödmjukelse som drabbar mina sinnen. Jag får en plats och uppgifter, jag arbetar och säger inte mycket timmarna går och mina tankar drar iväg mest av allt tänker jag på en person och detta gör att timmarna går lite fortare. När jag sitter där och dagdrömmer så kommer en hund som tydligen heter Ludde och rafsar mig i benet, han verkar tycka om mig eller mina skinkmackor i ryggsäcken i vilket fall som helst så bryr jag mig inte för lite sällskap är alltid trevligt. Äntligen är det dags att sluta och jag packar ihop mina saker och åker hem.

Äntligen hemma och jag lägger mig ner i sängen tar av mina byxor och mina tröjor för att ta täcket över mig och bara somna in och försöka glömma mänskligheten. Jag vaknar och blir glad då jag har samtalar med rätt person, men senare så är jag lika frustrerad som jag är galen och det vill säga mycket. Jag glor mer på telefonen och undrar ifall jag ska ringa än vad jag tittar på TV:n och undrar hur dessa såpor hänger ihop. Till slut blir min rastlöshet allt för stor och jag vankar av och fram i rummet för att endast komma fram till att jag inte ringer då det är fortvarande mänskligheten som styr mig istället för Stäppvargen och således är feghet ett av mina epitet. Jag lägger istället min tillit i hoppet och senare så förbannar jag denna fälla som jag alltid går i då jag vill få någonting för min egen vinning. Självklart så sviker hoppet mig och jag blir besviken på min egen mänsklighet och känner ett stort moln av vemod över mig då i denna timma jag är trött och jag har varit trött länge men har väntat. Hoppet är det sista som överger än sägs det men enligt mig så borde det vara det första för då skulle allt vara så mycket lättare. Oftast så lever jag faktiskt som jag lär i detta fall då jag alltid förväntar mig det värsta förutom i de tillfällen då jag låter mig själv dras iväg och låter mig känna någon form av lycka och en kanske något mer. Jag förbannar mina svagheter men jag acceptera dom och klagar inte då jag försöker strunta i dom och växa, men som vanligt så växer jag inte lika så bra att stänger ner skiten och somna för att snart igen vakna av väckarklockan som ringer sina förbannade toner. Men ändå är jag glad då något i mig värms av någon.

Livet i ett nötskal.

Det är längesedan jag minns att mina fingrar var så svaga eller min hjärna så tom på idéer som är värda att kallas idéer. Något nytt att skriva kan jag inte komma på men att citera ett gammal inlägg som passar perfekt in på det som känns blir så här.

"Jag var glad och kände mig som ett barn igår, men nu. Ja nu känner jag mig lika vuxen som jag är, nu känner jag mig lika arg på mig själv för att jag övergav mina ideal och hoppades, hoppades på något bättre. Hoppades på något jag inte tror på. Men likt den oskrivna regel som gäller för stäppvargar så misslyckas vi fatalt när vi försöker vara mänskliga, sociala.

Alltid när vi försöker vara som alla andra så misslyckas vi för vi är inte som alla andra. Men varje chans vi får att vara som alla andra tar vi och tror i vår blåögdhet att vi kan leva annorlunda än för, men likt förbannat så misslyckas vi var jävla gång. Detta är en förbannelse som vi aldrig kommer ifrån kvittar hur medvetna vi är. Det är också därför som jag sitter här och väntar, men vad väntar jag på? Hoppet! Att kunna känna de saker alla andra känner, det hopp som jag tror att denna person kan frälsa mig från. Men ack vad gör denna person för skillnad på den innan? Eller den som kommer att komma sen?

Detta är som en ond spiral detta är min last som gör så att jag förstör mig själv genom mig själv. Att alltid tro att jag kommer kunna vara någon annan, kunna tillhöra de skrattande skara som står och samtalar vid skenet av en gatlykta. Men jag kommer aldrig att vara dom, jag kommer alltid att vara dömd till ensamhet. Men hyckleriets skådespel är att jag vill det, jag vill vara själv men jag vill också känna det ni känner. Dessa saker som kärlek , rädsla eller något annat underbart som jag så ofta aldrig kommer känna, utan bara längta efter."

När skymningen har nått topparna på träden utanför och mörker skänker fristad åt de som ej vill synas så ser man ibland dessa två människor, den ena är en man och den andre är en kvinna. I skydd av mörker och udda stigar så slipper de bli upptäckta, dessa spelar ett spel inte bara mot sig själva utan mot världen där dom delar en hemlighet som kan så lätt släppas ut och göra förödelse vart de drar fram.

Och vi är i denna stund nu när denna man och kvinna går vid de udda vägarna och samtalar i mörkret för att slippa bli upptäckta. De håller varandra i handen och man kan tro att det är förälskade men de vet de ej själva förutom i djupet av deras hjärtan där de tystar detta för att slippa bli sårade, kanske inte av varandra utan av de själva. De går på vägen och låter inget komma förbi deras tankar eller samtal för detta är deras tid, deras ensamma tid med varandra mot alla andra. Som åskådare jag är så skulle jag säga att båda är blyga men kvinnan kanske lite mer blyg, mannen vet vad han vill ha men även fast han inte säger det i ord så känns det som kvinnan vet vad han vill ha, fast vad hon själv vill ha verkar svårare då hon är smått förvirrad i hennes känslor för allt just nu och låter sig kanske bara ryckas med eller vill bara ryckas med ett tag för att sedan återgå till det "normala" livet.

Dom går på vägen och samtalar, ämnena har ingen gräns mannen ler och skrattar ofta fast han inte alltid är så lycklig utan han försöker ta vara på tiden med henne, hon är mer sammanbiten och han når inte riktigt in i hennes känslor men det kvittar för stunden då han vill bara vara med henne nu, sen kan resten komma vid ett senare tillfälle. Fast han kan inte låta bli att släppa tanken om vad hon tänker, han är kanske ett kontrollgalning men han vill bara väll, han vill bara att hon ska vara lycklig i första hand då han tycker om henne men han vet också att hon låter mer ofta än honom andras lycka gå före sin egen. Han vill säga så många saker till henne men han har inte modet han vågar inte ta risken att kunna såra henne och sig själv på samma gång.

Han ser på henne, han tycker hon är vacker. Hennes bruna hår glänser i månens och gatlampornas sken, hennes ögon lyser upp hans ansikte och han kan inte låta bli att le var gång han ser på henne. Hennes hand känns så rätt i hans och han växer med henne, han vågar berätta saker ingen annan vet om honom. Mitt där ute i nattens mörka vrå går dessa två människor som håller en hemlighet som kan vara vacker ifall dessa moraliska och etiska hinder inte fanns ivägen. Där ute går två människor som inte kan tillåtas att vara tillsammans öppet utan måste smyga med sin hemlighet och utforska varandra i smyg. Detta är inte en ärlig chans men dock en chans som mannen är villig att ta. Vad kvinnan vill vet varken jag eller mannen då hon är en person som är svår att avläsa och om hon verkligen vill ha sina tankar för sig själv så kommer ingen åt dom.

De kommer fram till en park, mannen lägger ut sin jacka och dom sätter sig. De håller om varandra och fortsätter sina samtal, kvinnan lägger sin tyngd mot mannens bröst och lyssnar på hans hjärtslag, mannen tysnar direkt då han blev lite överraskad men glad av detta. Det är ingen pinsam tysnad som drabbar dom utan en gemensam tystnad, en tystnad i samförstånd och i harmoni.

- Jag letar inte efter ett fast förhållande säger kvinnan och kollar på mannen i ögonen.
- Det är inte något jag kan påverka nu men jag kommer alltid att vara där kvittar vad vi väljer, säger mannen.

Kvinnan nickar och återigen lägger sig mot hans bröst, tankarna far iväg i honom och drar iväg honom till kvalets stad där ångesten byggs upp inom honom men ack en blick mot denna kvinna som ligger vid hans bröst får honom att glömma allt som har med kval och ångest att göra. Han ler och de går hem, deras hemlighe väll bevarad och en ny upplevelse att minnas.

Vid nästa mörker så håll utkik efter dessa två, fråga dom inte vart de är på väg utan du vet att dom vill inte låta sig förstöras i denna stund. Håll utkik min vän och försök att förmå dom att lyssna på deras hjärtan.

Regnets små droppar låter nästintill inget mot fönstret, men vår Stäppvarg uppfattar varenda ljud och tar omsorgsfullt in det och gör det till hans eget. Gråheten i vår gode vän Stäppvargens sinne släpper ej sitt grepp och ljuset som han för såg så nära börjar sakta tyna bort. Men han vet , ja ack han vet att detta är livets gång, nej inte livets utan hans gång. Att i denna gråhet kunna få fram sitt liv, ett liv där han ska kunna vara någorlunda lycklig. Han ler bittert för sig själv och det ser ut som han är glad, men år av händelser som har härdat honom som människa som har tvingat honom att vara med om saker ingen skall behöva bli utsatt för. Att han i denna gång definerade sig själv som människa är på grund av att han är delvis detta men också en stäppvarg. Två i en men bara en som kan vinna, hans lott och öde. Men det är också i detta hans glädje kan komma, för att vänner får han lätt då de blir fascinerade av honom. Men ack så stötts dom bort när Stäppvargen eller människan kommer fram och visar den sida dom för ej såg.

Regnet har upphört och Stäppvargen lämnar sitt hem bakom sig, när han går mot ytterdörren vänder han sig om vid varje dörr och tänker de saker som han vill ge var och en av de han kallar vänner. De liv som de så förtjänar, de saker som han inte kan ge. Likt en ylning inom honom som smärtar i bröstet av denna plötsliga känsla som kommer mot honom då han inser sin betydelselöshet i denna tid som kallas nu. Han tar ett djupt andetag och går nu bort från korridoren ut mot ytterdörren men först stannar han en stund för att se de tecken som kan finnas på den andra sidan.  Men likt musiken i hans öra som spelar upp låten "Nothing else matter" så inser han också sin blåögdhet och därför fortsätter sin färd mot de gränsland där han möter is,eld och vatten i en och samma stund. Men ack dessa prövningar som man kan kalla livets prövningar har ingen inverkan på vår Stäppvarg då det var sekel sedan han insåg sina begränsningar inom livet och således hittade de prövningar som var menade för honom.

Hans tankar följer med på färden och berätta om främmande tider och tider som kommer att hända. Han stannar vid vissa ord och meningar som kommer upp men inget som är värt att nämna här då han kringgår de saker som han verkligen vill veta. Varför? Vissa skulle säga feghet andra kanske dumhet men båda stämmer. Då han är för en av de få första gångerna rädd men vad har han att frukta? Denna man, denna Stäppvarg har inget liv, har inga ägodelar han är en skuggbild inom samhället där hans riktiga jag lever utanför det. Men ändå fruktar han saker, det är inte ensamheten för den är hans vän utan för lyckan som han så ofta inte råkar ut för men när det händer drar med honom i höga doser och gör honom till en komplet människa där Stäppvargen är bortom skuggornas rike. Men så ofta så faller han när han når den punkt som är så hög att månen känns inom armslångt avstånd och fallet i sig brukar medföra svåra fall av nostalgiska tankar, romantiska strofer och förskönade känslor. Han känner att detta fall är nära men så många gånger för så ler han och visar sina känslor inåt där hans två själar får slåss om att ta över men ty utåt så ler han och försöker intala sin omgivning att han ej är i förödelsens sår.

I nattens mörker sitter jag vid det ensamma ljus som brinner brevid mig. Mörkret omsluter mig likt havets vågor omsluter stranden. Men det finns en skillnad mellan mig och stranden, den får vila ifrån havets plågande vågor och får andas ut. Mitt mörker sitter djupt rotad inom mig och väntar på varje chans att få komma ut, att få ta över mig. Detta mörker är inget jag längre frukat då jag har lärt mig att leva med det, inte hantera det dock utan jag vet när det kommer och tar över mig. Detta är min förbannelse och min välsignelse, att känna ett totalt mörker inom min världsbild som alltid kommer att finnas där för att jag har sett och ser sanningen. Den sanning att det finns ingen sanning utan bara verkligheter. Och där måste jag göra det valet som faller de flesta naturligt och omedvetet - att välja en verklighet.  Då mina vänner jag är inte rädd utan min ångest gör så att paniken ofta bubblar fram inom mig och vill komma ut men istället så omvandlas den till en vrede som skulle få den bäste bärsärken att tänka sig för både en och två gånger innan han gick mot mig. Detta gör mig till det jag inte vill vara men så ofta associerar till  - en Stäppvarg.

Kylan kommer över mig och allt känns som en iskall storm som har blivit gjord av flera år av dekadens, jag står där på toppen av berget och låter vindarnas kraft träffa mig i ansikte. Faktumet är att jag egentligen står på gatan och det är sommar, men just nu är jag en ensam varelse som inte ens är mänsklig till sinnet. De andra kanske kan se mig som en människa men undviker mina blickar, min närvaro och mig. Detta angår mig inte det minsta då även jag vet att jag står utanför deras samhälle, deras liv och deras vardag. Jag är den varelse som lever utanför allt och är innesluten i mitt eget missmod där jag är den som söker svar på de saker ingen av de stora filosoferna eller tänkarna har kommit fram till något som egentligen fungerar. Jag är den som ser ner på de andra människorna för att de har inte öppnat ögonen för världen eller livet. Jag vet hemligheterna dessa människor grubblar på och detta gör mig till en annorlunda varelse, en utstött varelse. Kain hade detta märke och även jag har det, jag delar samma börda som världens första mördare men jag har aldrig mördat. Själva tanken på mord gör mig inte rädd den skrämmer inte mig, jag vet att om jag måste ta det klivet skulle jag inte tveka, utan det är tyngden av det vetandet som ingen annan vet eller vill se som skapar märket på mig. Detta vetande skapar en kraft som alla i min närhet känner av och undviker mig för, detta okända skrämmer dessa ovetande varelser och skapar en sorts balans i mitt sinne och en börda, inte en börda som man bär inom sig utan en börda som gör ont i mig. Varje steg jag tar är ett steg mot ett helvete i plågor , eller ett paradis mot världen om ni så vill. Jag är en stäppvarg, jag är en människa som kan se sanningen detta gör mig till en varelse utan flock och för mig vill jag aldrig heller vara inom denna flock utom i mitt undermedvetna som suktar efter känslan att ha den gemenskap ni kan få. Men dessa två styrkor möter sig inom mig och sakta förgör mig. Jag är lidelsen och lidelsen är en stäppvarg.

Ljuset brevid mig har nu fallit i mörker och likt mitt sinne det har brunnit ut. Att jag nu försöker med största möda och fina strofer skriva det sista får mig att känna mig meningslös och liten. De frågor som var människa ser ut att bära på kommer inom mig. Kärlek, sex, karriär. Alla dessa förpestade ord som mitt vokabulär vill smitta ifrån. Men ack jag låter mina sinnen förminna sig om dessa ämnen en stund och mina tankar skenar iväg.

Kärlek?
När ska jag få uppleva det? När ska det jag älskar visa sig för mig och inom mig.

Sex?
När ska det sluta kännas som en meningslös cirkel att bara ha sex för njutningens skull och inget annat. Varför inte testa för det omoraliska skull en stund?

Karriär?
Ska jag satsa på en karriär och bli en lakej runt det blinda samhälles folk? Ska jag verkligen offra allt jag ser i min klarsynhet för inget som kommer att bestå?

Jag suckar djupt och åter igen sitter jag här. Jag känner mig sviken, aldrig för har min längd känns så liten som i detta ögonblick. Jag är besviken både på mig och andra, jag suktar efter andra. Det omoraliska inom mig skriker och berättar att jag borde få prova de vingar som kanske strör på i kärlekens spår eller enbart i det omoraliska sexet. Vad vet jag mer än att blott jag lever nu och det som betyder något är det som kommer att vara kvar. Därför lägger jag min penna och ska gå ut i månljuset för att lägga mig ner och sova. Men ej min sista sömn utan min första i det nya skenet.

De båda advokaterna tar sin plats inuti vår vän Stäppvargens kropp, domaren och juryn är där för att se detta skådespeleri, men kommer dom att fria eller döma? Denna tid som nu drabbar vår Stäppvarg är en tid av ångest, förväntan och drömmar. Han kommer att slitas åt båda håll, han kommer att känna både lycka och sorg. Han kommer att rida på sina drömmar och se dom falla, han kommer att nå en mänsklighet som han aldrig för har varit i närheten av. Han kommer att vara kär, det är detta denna strid handlar om ; Kärlek. Där advokaterna är hans samvete eller förnuft, domaren är hans hjärna och juryn hans hjärta. Låt skådespelet börja!

Domaren:
Vi har samlats här idag för att se och ta ställning hurvida vi ska acceptera denna känsla som vissa kallar kärlek.
På försvarande sidan kommer advokaten att försvara kärleken och varför vi ska låta denna känsla vinna.
Åklagaren kommer att försöka visa för er (juryn) varför kärlek ej hör hemma i denna kropp.
Börja!

Åklagaren:
Kära jury, vi har samlats här idag för att bli vilseled av något man hör i sagor, något man ser i serier och något alla suktar efter. Vi har alla hört historier om kärlek, om längtan efter den rätta. Jag ska inte ljuga för er, utan även jag har suktat efter detta och längtat. Men som så många före mig har förstått så finns det ingen kärlek, utan vi alla väljer den vi ska "älska" och hålla av. Missförstå mig inte , det man kallar kärlek är något vackert och oskattbart men kan också föra en i fördärvet! Detta "kärlek" är något man kan välja, och jag måste tala klarspråk denna flicka som denna man här (pekar mot försvars advokaten) antyder att "vi" är kära i är inte en passande kvinna. Denna kvinna kan locka , denna kvinna kan förvrida Stäppvargens skalle och göra honom till en människa eller något ännu värre, en skugga av vad han är.

Försvars Advokaten:
Kära jury, En vis man sade för längesedan "Att leva utan att älska är ej att leva ett verkligt liv." Så varför ska vi vägra vår kära Stäppvarg att leva? Varför ska VI låta honom bära en börda av att aldrig ha levt ett liv fullt ut? Vad vår kära Åklagare här försöker att intala sig själv och er, är att kärlek inte finns. Att kärlek är trams, men svara mig då Oh du motsägelsefulla Åklagare varför vi alltid vill det bästa för oss själva men varför vi skulle välja en flicka som är dålig för oss om vi nu väljer att vara kär i vem vi vill. Alltså så väljer vi inte vem vi blir kär i, utan detta drabbar något vi inte förstår, något som är högre än oss. Kärlek är livsviktigt för oss människor, redan som små barn måste vi bli älskade för att kunna växa och utvecklas. samma sak är det med kärlek. vi behöver det för att överleva men också för att lära oss livet. Så varför inte låta vår älskade Stäppvarg att lära sig livet, att kasta sig ut i kärlekens hav!
Där han får ro hur han vill och kanske detta kan göra honom lycklig och fullborda hans öde som vi alla här inne kämpar för.

Åklagaren:
Nu när vi är inne på citat om kärlek så säger ett annat så här "Gud förblindar många, kärleken förblindar alla." Och nu är även Försvars advokaten förblindad av "kärlekens kraft" därför måste vi, de som fortvarande kan se klart, styra oss mot det som är bäst för alla. Han (pekar mot advokaten) vill att vi ska kasta oss ut mot okänd mark för att "leva", jag säger låt oss ta stegen sakta så att vi slipper "leva" i någon minut för att sedan falla till marken och bli som en skugga. Som vi alla vet här inne är att vi inte alltid vet det som är bäst för oss, det är också därför vi sitter här idag. För att komma fram till vad som är bäst för oss och Stäppvargen, detta är inget lätt beslut att ta men det måste tas. Jag kan hålla med om att känslan som man får av "kärlek" är livsviktig då denna känsla är ett begär. Men som så många andra begär kan VI styra dom, och bestämma över dessa. Vi kan bestämma när vi ska bli hungriga då kroppen har en klocka inom sig, därför kan vi också bestämma när och vem vi ska bli kär i. Om kärlek är livet varför finns då så många andra saker att ta i tanken? Vi kan känna en massa olika känslor och begär, varför är inte dessa livet? Jag står fast vid att denna kvinna kommer att göra honom olycklig, kanske inte i början men senare och vem ska då ta emot honom när han faller? Vad spelar hans lycka då för roll? "Ödet står den djärve bi" heter det, så varför ska vi inte vara djärva och låta henne gå?

Försvars Advokaten:
Har vi inte alla någon gång önskat att vi vore ensamma från världen och bara vara för sig själv en liten stund, att vara så kallad förblindad från allt vi ser runt oss? Jag har haft de tankar många gånger under mitt liv, och jag tror inte ni är olik mig. Så varför måste vi se världens alla plågor? Varför måste VI vara de som ska få känna världens vrede? Varför inte förblinda oss med kärlek!? Varför inte leva vårt liv immun mot allt som skapar olycka inom oss? Denna väg kallas Kärlek, denna väg går rakt från ett hjärta till ett annat. Så varför ska vi inte ta det beslut som är bäst för vår lycka, och förvisar vår olycka. Jag säger våga älska så vågar du leva. Att våga öppna sig för någon annan är som att öppna sig själv för världen, att våga älska någon annan är som att våga älska livet. Det finns många fler saker som bidrar till livet men idag så är det kärlek som står målat på tavlan, inte hunger eller sömn. Så varför inte låta honom känna lycka även om bara det skulle vara för någon minut, all lycka är värd att kännas. Vilken skuggfigur kommer han inte att vara ifall vi nekar honom den han håller kär? Hur ofta kommer han inte att tänka tillbaka på just den här chansen och undra om han verkligen skulle släppt henne. Varför inte låta honom slippa den plågan och vara djärvare så att han kan få henne?

Åklagaren:
Att förblinda sig mot världens alla plågor är som att låtsas om att dom inte finns där, detta kan innebära att vi kan skada oss själva genom något vi inte ser. Vi ser inte farorna för att vi är blinda för dom. Därför måste vi känna både sorg och lycka, vrede och lugn. Det finns inga mellanting, vi måste känna allt för att känna något. Vi måste känna det minsta lilla stygn av tårar inom oss för att vi ska kunna känna den underbara lycka som alla känner ibland. Den lycka som uppfyller oss och får oss att sträva efter något bättre. Därför kan vi inte förblinda oss mot all olycka världen har i sitt sköte, därför måste vi känna allt , inte bara för att vi lever inuti en Stäppvarg utanför att vi måste kunna känna det andra. Men vi har också val som får oss att känna mindre av en sak och mer av en annan. Så varför ska vi plåga oss själv och välja något som i längden kommer att innebära en djup sorg? Varför inte skona oss mot det ultimata av onda och välja det som gör mindre ont? "Tiden läker alla sår" han kommer att sluta undra så varför strö salt i sina egna sår?

Försvars Advokaten:
Så varför låter vi inte honom känna denna lycka som är så underbar och fyller oss och får oss att sträva efter något bättre? Att vilja bli bättre , att vilja ha det bättre är grundläggande för att rycka upp sig. Så varför skulle denna kvinna inte innebära att bli bättre? Vi kanske kommer att utvecklas med henne mer än vad vi har gjort hela livet! Och är inte det en del vad vi strävar efter? Att utvecklas och lära oss mer saker så vi kan skapa en bättre värld för vår efterkomma?! Därför måste vi våga ta steget, kärleken kommer att möta oss! Kärleken kommer att visa oss vägen.
Så låt honom vara lycklig, låt honom att känna den lycka som är så vacker. Ifall något ont händer honom Så läker tiden alla sår. För att känna smärta måste vi också känna lycka och glädje!

Åklagaren:
Varför vi inte ska låta honom? För att han kommer att känna en sådan olycka när han ser och känner inom sig att hon är fel för honom, att hon är inte den person som kommer att frälsa honom från ensamheten! Denna olycka kommer att sänka honom längre ner än vad han någonsin har varit, det är detta jag vill frälsa honom från. All lycka i världen är inte nog åt vad han kan komma att känna när det är slut mellan dessa två, OM han ens får henne! Så förskona honom från detta elände och låt honom leva i harmoni så länge det går! Låt han lära sig av säkra sätt, av sätt som inte kan förskjuta honom från oss och in i de händer som kan om de vill ta livet av honom med deras krav. Få honom att lämna stigen mot de mål som bara vissa finner i sina fantasier. Han är den utvalde, låt inte honom vara den sorgsna.

Försvars Advokaten:
Som du själv så tappert sade innan "vi måste känna allt för att känna något" alltså måste vi känna denna lycka, och varför inte ta det enklaste sättet och välj henne! Välj lycka, välj henne! Ni måste inte frälsa honom för eländet, det kommer att drabba honom för eller senare, precis som det kommer att drabba oss alla. Men innan det drabbar honom så låt honom känna lycka, låt honom få känna sig älskad och framför allt låt honom älska någon annan. Jag tror att Åklagaren inte tror på kärlek för att han har hört det för många gånger, det har tappat sin mening för honom. Därför borde vi låta Stäppvargen att känna passion som innebär kärlek, och det är nog bara då Åklagaren kan se sina misstag. Så välj en väg i lycka välj passionens väg.

Domaren:
Mina herrar, tack för era åsikter, nu har vi ett beslut att fatta som kommer att avgöra denna mans framtid.

Ni kommer inte att få veta vad beslutet blev, då ni måste lyssna på ert samvete, er hjärna och ert hjärta för att själva komma fram till det beslut som Stäppvargens inre var tvungen att fatta. Låt er inte ledas blinda av vägen, kvittar hur vacker eller ondsint den ser ut. Det är vad DU tror som är viktigt inte vad din nästa tror. Den som följer sina mål, sitt hjärta och sin hjärna misslyckas aldrig. Även om man inte når det man vill och har följt dessa saker så är det inte ett misslyckande utan en hjältesats.
Lycka och välgång, fatta mod.

Jag orkar inte mer, jag har vigt mitt liv åt att kämpa för den sak jag tror på. Jag har vigt mitt liv åt att aldrig försöka bryta mina löften. Men mitt liv har vigt sig åt att förgöra mig, mina drömmar tynger mig och mina visoner förstör det jag nu har byggt upp. Vissa förstår men de som förstår vill mig inte gott, dessa vill slita mitt hjärta från min kropp och visa sin nyvunnen trofé som dom stolt kan provocera med. Det finns en man som säger att de med drömmar är vildar som kallar sig själv män. Jag är nog en vilde då jag drömmer, men jag drömmer inte samma som dig för detta vet jag säkert. Mina drömmar vill jag inte kalla unika dom är bara anorlunda och dom visar min själ för mig själv. Mina drömmar är också mina demoner för dessa påminner mig om vad jag vill åstakomma och slåss för, är detta helvetet? Nej detta är jorden, vår värld, vår skapelse som vi naturens tjänare lever i. Det är nu i dessa stunde som jag förstår varför Romeo tog giftet framför Julias avsvimmad kropp och varför Julia förljde Romeo senare med dolken han bar. Jag vill bara lägga mig ner, kniven rakt in och sedan är mina löften borta, min kamp aldrig nämd och mina demoner förvandlas till änglar.

Ibland känns det som jag bara vill ge upp och sjunka in i skuggorna som jag bara vill ska omsluta mig. I dessa ögonblick vill jag bara skrika ut all frustration och ångest inom mig, men jag kan inte ens prata från hjärtat i dessa stunder. Jag önskar att jag kunde komma ut ur dessa perioder och få en anledning till släppa mina svarta tanka men jag ser inga anledningar och vägen framför mig är mörk, kall och en storm nalkas. Där för en gångs skull jag kommer att inneha huvudrollen och resten av världen kommer att se på när jag möter mina demoner inför min kamp om livet. Frågan är inte om jag kommer att överleva eller ej, utan om jag kommer att hitta den värmande känslan som jag endast får vid vissa stunder när jag är med dig. Jag är en vredens poet, jag diktar i raseri utav den önskan att jag aldrig kan få dig, upplyfta dig eller genomtränga dig. Detta skrämmer mig mer än något annat på vår jord. När jag vet att jag aldrig kommer att kunna använda min gåva och mitt underverk där jag veta att jag kan behaga dig
och din kropp kan svara på min, jag kan inte sluta drömma om detta då det har inte inträffat att du kan göra det tillbaka. Där vi känner varandra hur vi kommer att reagera på varje rörelse. Det är som en katt och råtta lek där jag är råttan och du leker med mitt förstånd. Efter varje bit jag tar ju närmare kommer jag dig och du mig, till slut kommer jag att vara i ditt våld och jag kommer aldrig mer att vilja vara fri.

Nu ökar vågorna och skeppet som ska symbolisera mig får en allt svårare kamp, sakta men säkert dras jag ner i Njordhr´s hemska riket och där finns inte en återvändo, bort från dig detta kommer att förgöra mig.

Regnet öser ned och molnen speglar världen för mannen som går vid ängarna. En misantrop, en varelse som inte är anpassad till samhället. En stäppvarg om ni så vill. Denna man som går vid ängarna låter kappan fladra vid leran i marken, han bryr sig inte om sin dyra kappa eller om sina vita skor. Då för honom spelar större saker roll.

Hans gång är rytmlös och hållningen är hängig, ifall man såg honom så skulle det vara som om han bar hela världen på sin rygg. Detta gjorde mannen, han bar hela sin värld på sin rygg. Men även om mannen nu började närma sig sina sista dagar i livet så var hade han fortvarande en lust att utforska livet, att dricka ur mimersbrunn, att utforska livet,döden och kärleken.

Mannen stannar upp en tanke for förbi denne mans sinne, han ler och går vidare. Denna man var mycket vacker man, men hans själ var lika grotesk som den svartaste tanke mannen bar på. Mannen vet detta och det berör honom inte utan han vandrar vidare med ängen vid sin sida och ett skevt leende som ett bevis på missanpassning.

Tankarna mannen bär på är inga vanliga tankar då denna man är en väldigt udda och vällutvecklad varelse. Inte ens den mest skarpsynte berättaren kan se in i denna mans mörka inre.

- Friheten längtar alla till även jag men till vilket pris ska frihet få kosta? Det man säger är frihet är aldrig frihet. Den frihet som vi ser idag som alla räknar med är det den frihet vi strävar efter? Där man påstår att alla människor är lika och att varje individ är unik och har ett egetvärde i sig. Men hur kan alla vara lika men ändå unika? Är inte det motsägelsefullt. För att om alla människor ska vara lika så måste man trampa på individens egenvärde därför kan man inte påstå att i denna frihet den demokratiska friheten är människor lika och unika med ett egenvärde.
Därför ska jag kämpa för min frihet och mitt lands frihet där vi kan leva i ett samförstånd med varandra där alla känner en gemenskap och en samhörigt åtskilda för andra men enade tillsammans.
Men i skydd av det mörker som nu omsluter mig och oss så måste jag underminera min livslust till detta samhälle där den frihet jag tror på ska komma. Men som ett fallande hopp har jag sett i hela mitt liv att denna frihet aldrig verkar komma. Men skam den som ger sig, ett ständigt tvång vilar över mig att alltid blicka vidare att aldrig slå sig ned. Detta är ett jobb där ensamheten, ofullkomlighet och frustration alltid kommer tillsammans med en och aldrig lämnar en. Lycka och frihet är till för de får som följer herden, lycka är till för andra den har aldrig varit ämnad för mig.

Mannen hoppar med lätthet över ett staket och får syn på en torr plats under ett stort träd. Han lägger sig ner och ser till sin förtjusning att just här kan han se stjärnorna utan att regnet stör honom. Hans tankar far åt alla olika håll och han fortsätter at funderar på allt inom kosmos lagar.

- Patetiskt nog så älskar jag mitt liv fast att jag aldrig kommer att gå långt eller utveckla mig mer än vad den mest intellektuella människa på vår planet kan. Då jag är fast i denna förbannade kropp som lever i detta förbannade system. Detta system som känns som ett fängelse där min kropp sitter inburad och ruttnar sakta bort för att aldrig någonsin kunna komma ut och vara fri. Men ändå så känner jag kärlek till mit liv då det ingår i det stora , i naturens kretslopp. Det viktiga, denna sköna moder jord som andas och frodas.

Mannen reser sig och fortsätter sin vandring i regnet, han fortsätter också att försöka vrida och vända på sin tillvaro för att komma fram till en optimal sanning men han vet att han är dömt att misslyckas, ty han är människa. Han fortsätter sin filosofiska bana, att tänja på det kända och lyssna på sin innersta röst. Detta är en man som inte var som alla andra, denna man borde vara en hyllad man. Men han kämpade inte för sin egen skull utan för sitt samhälle. Denna man är nu borta och hans samhälles kraft lämnades till de yngre som nu tar vid.