Påmind om en bok..

Jag brukar inte ofta läsa om böcker jag har läst en gång, men nu läser jag om en bok för fjärde gången. Det är inte helt oväntat Stäppvargen som Hermans Hesse har framställt, den påverkar mig på alla sätt och ibland känns det som om den handlar om mig eller det jag vill på något plan bli.

"När man talade med honom och han då någon gång överskred det konventionellas gräns med några personliga ord som kom direkt från hans eget, främmande väsen, då kände man sig utan vidare underlägsen; han hade tänkt mer än andra människor och visade i fråga om andliga ting en nästan kylig säkerhet. Han besatt en sorts lugn överblick och säker kunskap, som bara verkligt överlägsna människor har. Han hörde till dem som inte har någon ärelystnad, som inte försöker glänsa eller övertala andra eller själva vill ha rätt."

"Stäppvargens blick trängde igenom hela vår tid, hela dess beskäftiga strävan och tomma fåfänga, all den självbelåtna och osunda intellektualismens ytliga narrspel - ack, den gick ännu djupare, gällde inte bara vår tids brister och hopplöshet, tomheten i vår kultur och vårt andliga liv. Den trängde ända in i mänsklighetens hjärta, och i en enda sekund talade den längre om en tänkares, kanhända en verkligt vetande människas hela tvivel på människolivets värdighet och meningen överhuvudtaget. Denna blick sade: "Titta, sådana narrar är vi! Sådan är människan.""

"En stäppvarg som har förirrat sig hit till oss, in i städerna, till hjorden - ingen bild kunde mera träffande återge honom, hans skygga isolering, hans vildhet, hans oro, hans hemlängtan och hemlöshet."

"Jag var mycket förvånad, inte minst över att föremålet för enstöringens ömma låga var en så söt och elegant ung flicka, och alla mina gissningar om honom och hans iv blev åter ovissa. Men efter en liten stund kom han ensam hem igen, gick mödosamt med tunga, sorgsna steg uppför trappan och vankade sedan i timmar av och an i sitt rum, alldeles som en varg går i sin bur, och hela natten till långt fram på morgonen lyste det i hans rum."

Några små valda citat som är endast från början av boken, dessa påverkar mig och får mig att tänka. Denna bok är över det vanliga, och om man kan hysa kärlek till en bok så hyser jag det till denna.

Ett skepp utan kurs

Tidigare har jag skrivit en dikt som beskriver mitt liv som ett skepp utan kurs, som styrs ditt vågorna vill där själva dikten tar avstånd från det mänskliga. Där jag tar avstånd från det mänskliga, för jag är ej mänsklig jag är något annat. En ondska som brottas i mörkret med viljan av att inte vara där, där striden går mellan vargen och människan som båda har sin själ i mig. En evighets strid som slutar med att en av dessa förgör den andre och även mig, för att förgöra den andre så förgör man också sig själv och när detta händer så dör även jag. Att egentligen välja att se mig som något annat gör det lättare att värdesätta saker i livet, jag kan välja vad jag ska förkasta och styras av. Jag blir en slags autonom men ändå inte då jag fortvarande är bunden till saker som jag inte styr och vill acceptera. Jag styrs av de lagar och människor jag föraktar och jag styrs av de inre känslor som framannas av mig som jag hellre just nu skulle vilja blunda för. Jag revolterar, men mot vad? Mot allt såklart! Inget kommer undan min kritisk negativa syn, jag revolterar mot det rådande systemet, jag revolterar mot den rådande människan för i grunden så revolterar jag mot kärleken. Detta ord som inte innehar något större värde än något annat ord då alla behövs, allt behövs men ändå inte. Kärleken behövs, men ändå inte. Revolt, krig, mord och död är kanske den rätta vägen mot kärlekens klor. Men jag är fortvarande ett skepp utan kurs, styrs ditt vågorna vill.

Stäppvargens konversation

Jag har ingen egen kropp
Min hjärna är sedan länge besmittat
Mitt hjärta har slutat dunka
Jag är åskådare från skådespelarens vinkel
Jag är den ensamme som har bestraffats med att vandra denna jord
Jag föraktar allt men endå inget
Jag söker klarhet men endå det okända
Jag livnär mig på mig själv
Ingen vet vem jag är
För det vet jag inte själv
Som en stäppvarg jag kämpar
Inte innanför bara en liten bit utanför
Jag är som ett skepp utan kurs
Styrs dit vågorna vill
En dag kommer vågorna att öka och mitt skepp att välta


Två tankar i en kväll

Kylan gjorde så ånga kom från hans mun, de svarta handskarna omslöt hans händer som trevade efter telefonen i fickan, läsande av ord som bildade meningar skapade värme inom honom. En trotsig blick höjde sig över mobilens sken och blickade ut över det kalla landskap som han levde i. En ensam busskur, ett sargat bostadsområde fullt med klotter, vandalisering och hat. Några ensama ljusstakar vid fönstrerna, någon enstak julgran med julbelysning som symboliserar den långa tradition som vi har haft här. Jag skriver i dåform då idag är den avgjuten i en annan form, en ny tradition som symboliseras av det gröna dollartecknet som prisas över allt annat. Julen, en högtid som har varit andligt stark håller på att falla, detta är vårt dödläge, vår sista strid och vårt slutrop på uppror och befrielse.

Andligheten har varit stark, men tron veknar nu och det som en gång betydde fast har blivit en rörlig sörja som smakar surt och förbannar oss som hyllar den gamla världen. Vi är andlighetens sista utpost, vi är den lilla skaran som kämpar med allt vad vi har mot den överkraft som har skapats för att vi ska "må bra" och få "mest ut av våra liv", men det dom glömde var andlighet, en inre harmoni och samhörighet med varandra istället för med pengar. För vi förlorade vår identitet i strävan efter att ha mest och skapa "friheter, vi förlorade oss själva för den värld vi skapade. Vi kan ha skapat vår egen undergång, men istället för att analysera vad vi har sakpat så fortsätter vi att rida på vågen av förödelse för vår identitet,kultur,historia och levnadssätt.

Ännu ett pip från telefonen, ord av frågor man letar efter en dold innebörd som berättar vad han betyder för henne, en strävan efter vilja ha, ägande fast i ett annat namn. Så långt ifrån men i min ensamhet så har hon en plats här brevid honom. Han suktar efter det, en dröm och en strävan, det skapar en sorts glöd inom honom. Han fortsätter sin kyliga färd till platser som han har varit många gånger för och skapat minnen med personer som han älskar, fortvarande älskar. Men ändå ensam han kollar runt sig och ser den luggslitna bänken som han har suttit många gånger på med sina kamrater och låtit tankarna flyta, problem har knytits upp, känslor av gemenskap. Han levde mycket på minnen då verkligheten skrämde honom, han levde mycket på viljan att förbättra för det han kommer att älska i framtiden. Han lät sig inte bindas av lagar eller regler om hur man ska vara eller hur man ska tänka, han såg alltid lösningar och där utgången inte alltid var vacker.

Fan, jag vill inte drömma, men ändå är det allt jag vill.

Den poetiska Eddan, länken till dåtid men nyckeln till en framtid. Sånger och dikter om idealen som styrde, om idealen som borde styra. En sagovärld fylld av tro men dock enbart en sagovärld, en värld jag vill leva i. Denna värld är ändå inte en värld utan en romantiserad utopi, där det jag värdesätter lever och frodas istället som idag bespottas och göms. Men ändå inte en utopi då det "onda" fortvarande finns och lever där, det "onda" som inte göms undan utan accepteras i den mån att vi vet om det men även bekämpar det. Den poetiska Eddan fyller mig med dess historia och inspirerar till egna dikter, till egna tankar och väcker demoner i min själ. Den får mig att hungra efter en förändring, yla så historiens doft åter lyfts för att sänka sig över mig, ge mig glimtar av det förgångna och fylla mig med den stolthet över mitt ursprung som vi alla borde ha.

 

Den poetiska Eddan stärker mig, får mig att hoppas på det jag vill uppnå i mitt liv. På det jag vill ha i denna stund och för en kortare framtid, den får mig att aldrig sluta kämpa kvittar vilka tankar som rör sig i mitt huvud. Den poetiska Eddan är min tröst när jag vet att vägen till mig är långt bort just nu när personen är på den andra vägen, den som går från mig. Men trots att Eddan får mig att känna någon form av inre harmoni så känner jag ensamheten. Jag är ensamheten, för i ensamheten så lever det jag tror på. Det kan låtas sorgligt men ni förstår att ensamheten är ett behov, jag behöver de stunder för att klara av den press från samhället som finns här. Man kan jämföra mitt liv som en bussresa mitt i natten, busschauffören symboliserar de grupper som styr samhället och bussen är samhället. Jag pressar mig så långt bakåt jag kan för att i mitt huvud jag kanske fortvarande kan fly, men jag misslyckas fatalt och det närmsta jag kommer utgången är när bussen stannar för att ta in fler "passagerare" och vidga sig men trots att dörrarna öppnar sig kan jag inte komma ut. Allt jag kan hoppas på är att bussen blir så full att vi, passagerarna kan stoppa den inifrån eller att bussen får slut på sitt bränsle i sin ständigt expanderande värld.
Snälla, stoppa bussen innan den skenar utan bränsle.

Boken ligger nu bredvid sängen på stolen, jag står i mitten av rummet och ser på sängen. Jag vill inte sova, jag vill inte drömma och jag ber innerligt om en drömlös natt. Jag minns fortvarande min senaste dröm, slumrade till soffan och såg dig. Utmanande, frestande men ändå nekande, jag sögs till dig och spelade ditt spel. Lät allt ske, blev till en skådespelare och glömde bort mina repliker på den stora dagen. Nej, jag nekar sängen för jag nekar dig, jag nekar dig för att jag vet att just nu tänker du inte på mig. Men jag vet djupt inom mig så kan jag inte neka dig, djupt inom mig så kommer jag aldrig att neka dig. Fan, jag vill inte drömma, men ändå är det allt jag vill.


Sov nu drömmarnas prins och vakna imorgon för på morgondagen börjar livet om igen.

Pojken log, han mindes hennes vackra leende och hennes personliga utstrålning. Han började skratta för sig själv när minnen kom och hälsade på hans huvud. Han kände värmen i bröstet trots att vintern härjade runt honom, han satt där på gungan med en flaska i sin hand. Han satt där på gungan och plågade sig själv med minnen som var historia och aldrig skulle kunna komma igen. Han kom på sig själv med vad han gjorde, romantiserade bort sin nutid och försökte påverka sin befläckade historia. Han försökte ändra något som inte gick att ändra, en kamp mot det omöjliga och ändå försökte han få sig som segrare. Romantiserande av det omöjliga gjorde honom till en varelse utan namn som fyllde funktionen meningslöshet. Naivitet, hans eget epitet som omgav honom med någon form av hopp som skapade ett mörker likt en dimma runt honom. Ibland lättare men allt för ofta tjockare slöt sig denna dimma runt hans sinne och skapade ångesten som försökte kväva honom. Han var sin egen sjukdom och sitt eget mörker, han skapade symptomen men föraktade grunden. Han var rädd för sig själv och de saker som rörde sig i hans sinne, han var rädd för besvikelsen av de frukter han ville skörda. Han var rädd för att förlora hoppet på kärleken igen, rädd för det hjärtlösa monster han kunde skapa. Det hjärtlösa monstret han var, en djup klunk från flaskan skapade ännu en stund mot den trotsiga kylan. Han skrattade för sig själv,

 

- Kärleken, kärleken åter denna kärlek. Vackra strofer och ord har beskrivit dess innebörd men inget som har skrivits kan beskriva det som nu omsluter mig. Hoppet, ty hoppet är min livbåt och min livbåt sjunker i dyn av kärleken. Där i mörkret omsluts jag av det så kallade vackra, det oförstörbara och det upplysta. Men ej allt blir vackert i kärlekens spår då den kan krossa allt precis som den kan skapa lycka. Frågan kvarstår, kommer den att krossa mig eller göra mig lycklig? Shakespeare skrev "Att vara eller icke vara" jag skriver att krossas eller inte krossas av kärlekens vingar, ta vapen mot de kval och tysta hjärtats låga. Det vore det underbara att tysta ångesten och sorgen som skapas av frågan och begäret efter den andres hjärtelåga.

 

Flaskan var nu tom och han gick hem, ej visare men ändå fulltankad av något annat för att i sömnen ej minnas och drömma om de kval han har skapat från sitt hjärtas lidande, frågor om kön som blandas med kön kommer upp inom honom och livnär sig på den del av kroppen där det ?onda? lever. Avundsjuka blandas med svartsjuka och i sängen han kommer glömma allt för att ej drömma, ty en drömlös natt han har skapat från sin flaska. Lidandes medicin skapas med de billigaste medlen, nu slocknar pojken som log, för att vakna och ej le utan känna den bittra stanken av innehållet som värmde hans kropp denna sena natt. Sov nu drömmarnas prins och vakna imorgon för på morgondagen börjar livet om igen.


drick aldrig mer vin med leverpastej i en kall decemberkväll.

Ett fånléende, ett nervöst skratt och jag pratar vidare. Falskheten som bubblar upp inom en, likt en syra den fräter min hals och försöker få mig att skrika ut mina känslor. Men nej, ned på knä, hela vägen ner för att verkligen krypa inför din övermakt. Sanningen i skymundan, ej heller lögn utan falskhetens vin pryder min mun. Kan inte sluta dricka, snälla häll ut mitt gift, stäng min mun med en kyss! Inte? Nej kanske inte. Bäst så, men för vem? För jag skriker efter dig, varje rörelse och ord längtar efter en förening, men ej en kyss. Nej, det är nog bäst så. Komplicerade meningar om förklaring att allt är svårt, allt är så komplicerat. Känslor blandas med begär men ändå falskheten som bygger en grund. Men denna grund kan raseras, vägen behöver inte vara komplicerad allt som behövs är en kyss, inte? Nej, ingen kyss det är nog bäst så. Problemen klumpar ihop sig, lösningen försvinner i vinets påverkan, den druckna människan är ej längre nykter men det är ej av alkohol som jag raglar runt. Meningslösheten och rastlösheten där viljan av att övervinna hopplösheten blandas ut med läsk som en ungdomlig grogg. DRICK DRICK DRICK skriker kören till kämpen som utmanat mig på en djup skål där dom allt för ofta glömmer att jag är professor i att svälja. Ner med glaset och ser på figuren framför mig, snurrandets och mörk. Flåsande i en mekanisk melodi, en rytm med mer än ord. Hela kroppen används, oh vad skönt. Skrik så högt du vill, jag vet att jag är bra. Men tyst nu flicka lilla för jag känner rytmen i blodet och bryter ut i kråksång om en spillemand med sin strengeleg. Smørrebrød och gammeldansk, oj vad mitt huvud är ur balans. ännu en fin tös jag ser prata, ord, alltid dessa ord. Ibland krävs handling, men modet sviker. Ett glas till och jag vågar, drick, drick dig full ditt svin. Sov sedan och vakna med tomma flaskor bredvid dig och en sköka i sängen. Aldrig mer, drick aldrig mer vin med leverpastej i en kall decemberkväll.

En utopi, som kunde bli, hela min värld.

image45
 

Regnet vräker ned och den gråmulna himlen öppnar sig för vår kära vän Stäppvargen. Kylan som omsluter hans kropp får han att blunda av njutning, smärtan som finns inom honom delas med det vackra som är runt honom.  I hans kropp växer frågor fram, tankar kommer och ögonen blir tunga av att se det landskap som sakta förpestas och degraderas till något vanskapt. Detta dekadens är inget nytt och ej heller de tankar som vår Stäppvarg bär inom sig är nya. Likt Tes-buddhismen så är det osvarliga gåtor som rör sig inom hans huvud för att nå det stadium som ej kan beskrivas med ord, för att åter finna den plats på berget över det dekadenta samhällets spjutspetsar.

Lycka blandas med sorg som blandas med frågor och sedans rinner ner i en fördärvarande spirall som bekräftar den första sanningen "Allt är ett lidande". För i sanningens namn så är allt ett lidande, allt det "vackra" har sitt slut och endast genom att acceptera detta så kan vi försöka utveckla oss och inse att det finns flera saker i världen än vad vi ser dagligen. För den lycka som vi håller fast vid är allt för ofta en materialistiska "lycka" som kommer att försvinna men medan vi, människan är kvar. Vi bygger våra liv genom ett förnekande mot denna regel och försöker ta genvägar för att uppnå den lyckan då vi ej vill lida.

Men vi förstår inte att det kvittar hur snabbt man springer så måste du stanna någon gång och när du väl stannar så kommer lidandet att ta dina klor. Vi bygger våra liv på materialistiska behov och lägger våra spirutella behov i någon låda och "råkar" tappa bort nyckeln så vi ej kan öppna lådan igen. Vi strävar efter nuets behov som råkar vara materialistiska men vi glömmer de kvarstående, de spirituella som våra barn måste få uppleva och vår framtida natur för att kunna växa och frodas. Vi fördävrvar den jord vi lever på för saker vi ej behöver, vi gör den obrukbar på grund av våra egoistiska och blodtörstiga händer. Vi skapar en mardröm för framtiden, en bomb som kommer att explodera.

Det finns ondska även här i det västerländska imperiet där vi har det så otroligt "bra" enligt några stora ledare. För det är vi som skapar ondskan, ty det är vi som är djävulen och förslavar folket genom friheter. Det är vi som är roten till världens problem, det är vi som försöker skapa utopier men förstör vår värld och vårt folk för att i smyg åtrår vi guld mer än varandra. Jag hatar människan och tanken på att människan står över naturen, jag hatar människan och tanken på att det inte finns raser eller skillnader människan imellan. Jag hatar människan och det system vi kräver att världen ska ha, jag förkastar att massan ska styras av lobbygrupper medan de mer intelligenta förslavas av "folkets vilja" istället för att leda oss i en riktning mot harmoni med allt levande. Jag hatar människan och den hycklande synen på världens alla "problem". Jag hatar människan och dess tro att man ska känna skam för sin historia och sitt ursprung i förmån för att andra ska kunna känna sig "bättre" och mer "hemma". Men i grunden så älskar jag människan...


Vår unge Stäppvarg kommer fram till en kulle och trots att regnet vräker ned och temperaturen ligger strax över plusstrecket så lägger han sig på rygg för att se upp mot den gråsvarta himlen. Regnet träffar var millimeter av hans kropp och ansiktet blev snart genomblöt för att i stunden därefter torkas av och återigen bli lika blöt. Denna procedur fortsatte och var lika meningslös som det samhälle han levde i och kan liknas av det skådespel som förnekar människors rätt till en kulturell existens som alltid kommer blossa upp men som de försöker torka bort. Men regnet fortsatte att vräka ned och han fick se sig besegrad och kunde inte förneka att regnet var kraftigare än honom och mer sann än honom. Han reste sig upp för att åter börja gå hem och var försjunken i sina djupa tankar om gårdagen och framtiden, det fanns saker som tyngde honom och saker som gjorde honom gladare. Men den ständiga meningslösheten som finns inom hans bröst han funderade över hur blind världen var och varför "livet" i sig var så svårt. Han tänkte på den andra sanningen "lidandets orsak",  den törst efter det matriella behov och själva livet. Rädslan för döden då man förnekar att meningen med livet är att dö inte att leva.

Vår Stäppvarg frågar sig själv ifall han är fri från den törst av livet och från livet, där han inte suktar efter det matriella och egoistiska inom sig. Han undrar ifall han har förintat det begär och kan leva upp till någon sorts idealism där man kan se "klart" och slutar förälskar sig i vardagen för att endast leva för de livsmål mot ett totalt utslocknade. Där detta utslocknande skapar en sorts heroism då man strävar efter de onåbara för sig själv och i belöningen så når man det totala utslocknandet. Denna väg kan dock räknas som en egoistisk väg då man försöker nå något för sin egen skull men också oegoistisk i det att man lever för det bättre, för något större än sig själv och man bryr sig ej vad som händer med sig själv. Han undrar ifall han har släppt den törst efter livet och de egoistiska behoven för att uppnå sanning nummer tre "lidandets upphörande". Där han lever ej längre för sig själv utan för det vackra, det där naturen kopplas samman med mänskligheten och mänskligheten intar sin rättmättiga plats som en undersåte till naturen där den ej står över den och försöker styra naturen. En sorts utopi där även "dåliga" saker ingår i utopiens verklighet.

Han går vidare och inser att han snart är framme, han fortsätter att grubbla på ifall han kommer eller har lyckats att leva under de första sanningarna och således lever sitt liv som den fjärde, där man ska ha rätt tro och rätt handlingar och så vidare. För de första tre sakapar automatiskt den fjärde och detta levandssätt ger hans liv en mening, en funktion att fylla och det mörker som finns inom honom är ett smakprov på utslocknaden. Men han strävar inte automatiskt att uppnå dessa sanningar då det torde sig se att man uppnår "upplysning" på olika sätt då vi är så annorlunda och "sanningar" skapar endast fängelse till den mest fria varelse som känner sig fjättrad av livets så kallade moraliska regler. Även många idealister lever efter regler då dom skapar reglerna själv på grund av att dom är rädda för att sluta vara denna idealist, man kanske kan säga att idealismen som dessa innehar är ej den sanna. Men vad är sant och inte sant?

En utopi, som kunde bli, hela min värld.

Huvudvärk

Mörkt var det när jag vaknade och mörkt var det när jag kom hem, hela världen är omsluten i mörker och hela jag är omsluten av detta mörker. Men även i mörker så finns det en motsats, det finns ljus för att mörker ska kunna kallas mörker. Även i mitt liv som är omsluten av mörker så finns det ljus dock är jag inte ljuset utan likt solen finns det personer som skänker mig ljus. Mörker är det liv som varken är bra eller dåligt i den benämning där jag har det inte dåligt ställt men jag får ej utvecklas av samhället då detta leder till en farlig utveckling. Ljuset är mina vänner, familj och de personer som jag ser upp till som skänker mig stundtals lycka och stundtals hjärtesorg. Men ändå så vandrar jag ensam då ingen av dessa förstår mig fullt åt, det finns ytterst få människor som kan nästintill förstå mig men dessa är också de som jag tycker mest om.

Jag försöker ej heller få någon att förstå mig då jag trivs i min ensamhet men även jag drömmer mig kanske allt för ofta bort till fantasier och mål som får mitt hjärta att skrika och min själ(ar) att egentligen lyfta mig framåt. Jag lever på mina drömmar, detta är min mat som den lobotimerade massan ej kan ta ifrån mig. Jag lever på dessa få stunder där jag kan drömma mig bort och göra allt det som borde göras eller det jag vill göra. Jag är en människa byggd på drömmar som de flesta av oss är men kanske är det så att minna drömmar ger mig mer än andras och att mina drömmar är egentligen inte drömmar utan en sorts kraft som jag måste ha för att kunna härda ut i det här samhället och den här världen. Men det finns saker som inte kan drömmas utan måste upplevas, där jag måste våga ta klivet ut för att egentligen komma loss från det träsk jag befinner mig i.

Sådana saker är de känslor som vänner ger, sådana saker är det som i folkmun kallas kärlek. Utan dessa upplevelser så kan vi, människan ej utvecklas. Ibland så blir två plus två fem istället för fyra, allt är inte logiskt och logiskt är inte allt. För det finns något bortom alla siffror och analyser, det finns något som bara väcks i de få stunder när vi behöver det som mest. Oförklarliga saker har hänt när vi står inför kritiska föreställningar, jag har hört historier om nästan allt som borde ses som omöjligt men ändå fungerar. Ni kanske anser att det finns alltid en procentlig chans men jag ber er, lägg undan era miniräknare och inse att vi kan inte veta allt, vi behöver inte veta allt.

Mystiken finns runt oss och vi lever i en förnekelse mot den, vi förnekar dess existens som våra förfäder hyllade och levde med. Vi försöker styra in oss i roller som är onaturliga där det finns inget som inte kan rymmas i en matematisk tabell. Vi måste börja rikta in oss på saker som får vårt inre att mår bra, det vi inte ser måste må bättre. Jag är trött på att man endast ska förbättra det yttre, vi fyller våra kroppar med silikon,plast och botox. Jag säger nej tack.

Jag söker en framtid i förgågna tider, jag söker ett liv som har funnits för. Jag söker endast en harmonisk utopi där vi lever i en lycklis sfär med vår historia som roten i vår stolhet och med framtiden i vårt sikte.

Taste you like a women.

Vällkommen till ett flummigt inlägg

Sängen ser stor och öde ut, boken som pryder täckets högra kant ser gammal och sliten ut. Genom fönstret kan man se regnet vräker ned och smattrar i tonerna som konkurrerar med högtalarens nostalgiska musik som påminner en om tider från för, tider från okunnighet och tider från blåögdhet. Bitterheten sprider sig i rummet blandas med den hemska smaken av gammalt mineralvatten. Den intalade maktlösheten sprider sig från åder till åder och skapar ett sorts utopi där inget är ens eget fel utan man kan inte rå på den värld som är i behov av förändring. Kanske är det lättare att försöka spela teater med sig själv och förneka att man kan göra något åt det som händer. Men om inte vi kan göra något vem kan då göra det? Kanske är denna teater ett sista försvar mot den hemskhet som man vet väntar runt hörnet och vill lobotomera en för att göra en slav till samhället.

Kanske är det en pjäs man spelar med samhället där den sista akten och den sista scenen är förlusten mot samhället, det sista slaget för ens egen överlevand mot detta mördande samhälle. Men min roll ska jag spela perfekt i detta slag, för min roll ska bli ihågkommen som ett underbart kulturelt stycke. Eller kanske ska jag spela min roll på värsta möjliga sätt för att ge detta samhälle en sista känga och själva pjäsen ska ses som ett misslyckande då huvudrollsinnehavaren var så dålig att publiken lämnade. Men i slutändan så blev resultatet detsamma, åter en lobotomerad slav åt det materalistiska samhället med rätt att köpa.

Eller ska man ignorera den felaktiga rösten i huvudet, men vems röst är det? Vem talar inuti mitt huvud och vad säger att den är felaktig? Är det för att den talar om det som man inte vill höra, att hopplösheten kommer inte försvinna, bitterheten kommer aldrig bli dold och du kommer spela denna teater med samhället när du försöker värna dig mot de ständiga attackerna som sker mot din fysiska kropp och ditt hjärta. Samhället i fysisk form av regeringen och människorna som stödjer dessa attackerar dig och bryter ned dig för var dag som går, men samhället i sig som skapar de människor som du blir kär i och de som blir dina närmsta vänner som attackerar ditt hjärta i tron om gott men allt för ofta blir det ont. Men även samhället har glömt en sak, då när kärleken träffar ditt hjärta och skapar ett rus av lycka och får dig att le fånigt eller få känna det som vissa kallar underbart andra kallar lögn så är allt det värt det onda som senare drabbar dig och får dig att tappa andan och kroppen känns åter tung. Men jag skulle aldrig välja bort det för att slippa det onda som drabbar mig då ibland är det goda värt det hemska som följer med.

I mitten av dagen kan jag ändå se månen klar på himlen då jag väljer att aldrig blunda för mörkret som är runt mig. Jag kan se den lysa där och den vakar över mig, den följer mitt mörker för att mörker livnär den sig på och mitt mörker är inget undantag. Men solen finns också där, den som livnnär sig på lycka och värmer ens inre, målet för alla är att skapa en perfekt balans mellan sol och måne men det är inte alla som uppnår detta mål och de flesta som inte gör det skapar en annan verklighet i verkligheten för att dessa inte ska ses som abnormala. Men de som inser denna rubbning i perfektionen och inte försöker skapa något annat lever i utkanten av samhället, dessa män och kvinnor ser något nytt och inser att i drömmen skapas reaktionen till början för agitationen.

Drömmarna, ett farligt verktyg för ledarna då här förändras människorna, här skapas de mål som vi har och här förändras vår syn på saker och ting. Genom våra drömmar och mål förändras vi som människor och skapar våra "nya" öden genom att lita på vår egen kraft som vi får från drömmar. Sen den tryggheten att ingen känner till våra drömmar och mål, den ensamhetskänslan som så ofta inte finns i vårt ensamsamhälle utan där är ensamhetskänslan en annan, en sådan som man är i en samhörighet men ändå ensam. Men dagens samhälles drömmar är att uppnå en sorts tid där vi, människan kan stå över naturen och göra vad vi behagar utan att bevaka dess intresse och vrede som kommer drabba oss. Vi påstår också redan nu att vi är över naturen och alla arter som lever här, vi räknar inte oss själva som djur då vi är något annat. Vi har enligt dessa en intelligens som är högre än alla andra djur men jag skrattar åt dom, om vi nu har en sådan intelligens varför kan vi inte skapa ett samhälle i harmoni eller måste man vara på djurens "primitiva" nivå för att kunna förverkliga detta?

Åh vad jag föraktar dessa proffstyckare som vet hur allt ska vara och ju längre tiden går ju mer inser man att det som man ska vara är aldrig som man själv är. Då försöker vissa människor förändra sig för att i risken att ses som onormala och vill vara med i det samhälle och leva på ett sådant sätt så man glömmer sig själv och sin själ. Vi skapar ett samhälle som har i strävan att förändra människor som vi ska klumpa ihop till en enhet utan att tänka på konsekventerna vi får när deras inre sakta men säkert dör. Sen har vi den andra sidan som förändrar sig åt motsatt håll för att för att inte passa in och vara just onormala. Men dessa förändrar sig också och dödar sitt inre då de slutar lyssna på det. Varför kan vi inte bara acceptera som vi är och med det menar jag inte att vi ska sluta försöka förbättra oss men att vi gör det på våra vilkor, så som vi vill och tycker. Men ju längre tanken stannar i mitt inre ju längre inser jag att i dagens samhälle kvittar om det är socialdemokraterna eller moderaterna som styr så kommer det aldrig att gå, utan vi måste reagera.

Kärleken, vi alla suktar efter den kvittar ifall vi påstår motsatsen, vi alla vill ha den ta en del av den och njuta av den. Men ju mer jag försöker nå den ju längre bort den är och ifall jag inte försöker nå den ju närmre mig den är. Ska jag bara sluta att försöka och den överrumplar mig men är jag då i det tillstånd då jag vägrar att inse att den är där? Men ifall jag söker efter med en sådan törst att jag når den kommer jag då att uppskatta den och inte anse att den skulle varit mäktigare? Alla dessa frågor men inga svar.

Taste you like a women. Kommentera gärna.


Jospeh Arhur- Tiny echoes
"Sometimes i feel like giving up
Giving in to the dark
Sometimes i feel like crying out
Trying to speak from my heart

I wish you could hold me here
Give a reason whats it's for
I would try to become pure
Tiny echo of the lord

Sometimes I feel like loving you
Is all I have holding on
Sometimes i feel like letting go
It's a gift to be born"
[Källa]

Det var en lång väg hem för vår Stäppvarg.

Vår unge Stäppvarg står mot avgrunden, tror att de lätta och beprövade alternativen kan ge honom smärtlindrande mot hans hopplöshet och ångest. Han tar sin flask jäger med sig på sin nattliga promenad, dricker djupa klunkar för att lindra den smärta som är inom honom, dricker djupa klunkar för att glömma blot en sekund av ångesten och hopplösheten som sliter i hans själ. Denna beprövade metod ger så klart endast lindring tillfälligt, det vet Stäppvargen då han också vet att hopplösheten kommer aldrig lämna honom ej heller kommer ångesten att kunna kvävas och således söker han den kortfattiga lösningen, en lösning som innebär tillfälliga glömska. Han vet att imorgon när han vaknar så kommer han att känna samma sak inom sig, han kommer känna att det han kämpar för, håller av och vill av hela sitt hjärta är långt från realistiskt och mycket långt från genomförbart. Men det är inte det han försöker uppnå, han försöker inte uppnå en långsiktig lösning på sina demoner utan han försöker skapa sig själv en drömlös sömn för det är i drömmarna han får åter inblick i det han försöker glömma i verkliga livet. I drömmarna så hemsöker det han hatar, det han vill och det han älskar för att påminna honom att känslan av smärta ej kommer glömma honom eller lämna hans själ. För det han hatar ser han var sekund i det vakna tillståndet, det han vill är långt borta men ändå retsamt nära för att åter locka och få honom att älska. Men det han älskar av hela sitt hjärta är i hans fantasi, med alltid börjar i meningen "tänk om...", men verkligen är aldrig tänk om och således tynger detta honom och ger ej den fristad som han så ofta behöver.

Regnet börjar sakta regnar över vår sorgsama figur som lik den mörkerskugga drar framåt över det ödelandskap som bildas av kvällen och himlen som öppnar sig med regn. Lika grå som hans inre är omgivningen och de tankar som far runt i hans huvud, lika tapper som hans färd är de historier om hjältar från gamla tider. Han vandrar inte för att han vill vandra, han vandrar för att han måste vandra. Ni förstår var steg han tar ju längre bort från den värld han kommer, var syn på den obebygda naturen är en vinst för hans inre. Den natur där berg,dalar, skogar och sjöar frodas och växer utan vår hand som uppfödare. I detta paradis har hans fantasi lagt sig för att vila och ge honom något sorts hopp för att kunna åter möta dagar av samhällets baksidor.

Han kommer fram till stranden där havet börjar, några av träden har fortvarande löv, men det är inte det som fångar hans uppmärksamhet utan ljusen på ön som lyser upp dess existens i det gråa vädrets vardag. Han känner ett hugg mot bröstet och sätter sig ned på knä, kollar upp i himlen ser regnet falla i ögonen och skriker ut hans ångest, skriker ut den meningslöshet och förälskelse han bär inom sig. Han börjar slå i den hårda marken som är täkt av gräs, han slår, slår, slår och åter slår så hans knogar börjar blöda. I början gör det ont men efter en kort stund i det raseri han befinner sig i slår ut hans smärttröskel och han fortsätter att slå den hårda marken som vinterns födelse har frusit. Han slutar slå och lägger sig på rygg för att i förakt kolla upp mot himlen där hans gudar vilar i sina hem. Han sätter sig upp och har knäna mot hakan, han viskar tyst för sig själv
- Gamla tidens gudar vart befinner ni er? Har ni svikit oss? Kanske svek vi er först men nu har ni tagit bort er hand från oss och lämnat oss åt vårt öde men det är er hand vi behöver för att bemästra och förgöra vårt öde. Ni har lämnat oss i det sätt som föder förakt och detta förakt som ni nu skapar är det som era ideal går emot. Ni går emot era egna ideal. Gamla tidens gudar vart befinner ni er? Har ni svikit oss?

Det var en lång väg hem för vår Stäppvarg.

Den långa vägen tillbaka till min brinnande stad.

Upp, upp, upp och upp. Denna långa väg uppåt, snart framme vid kullens topp för att se utsikten som jag så länge har drömt om. Havet tornar upp sig vid soluppgången den blåa himlen som visar öppenheten och möjligheterna. Fåren som betar nedanför mig och gravkullarna till vänster berör mitt innersta väsen, får mig att rysa. Vinden tar tag i mig och det känns som den vill säga något till mig, som den skriker men är fortvarande tyst. Den ger mig dofterna av en svunnen tid blandat med känslan av att den är förbi. Den öppnar mig och tar tag i min själv, ruskar om mitt inre och sedan flyger iväg med det. Men det skapar något nytt i mig, en kraft som jag känner igen ty det är havets kraft, en kraft jag är fylld av. Medan jag står där fylld av en ny styrka och ser den röda solen torna upp sig bakom ön som vilar i havet så får jag ångesten över mig och sätter mig ner. Ångesten har ett järngrepp om mitt hjärta då kväver det jag håller kärt. Den påminner mig om att förödelsen ej kommer glömma denna plats jag är på nu eller det jag ser med mina blågrå ögon. Den påminner mig om att även hit kommer dessa korrumperande parasiter nå med sina händer som ej är av intresse för varken landet eller själen. Hade jag varit blödigare hade tårar fallit nu men år av strid mot samhället och dess ideal har fått mig att hårdna inombords och blivit allt för van att komma i andra hand.

Jag vänder mig om och ser min stad i lågor, jag ser min födelsestad brinna av det som vi har skapat och fortvarande värnar om. Jag ser hur husen rasar på dess inneboende och affärerna länsas av de nytillkomna, jag ser hur min vackra stad rivs sten för sten av det som skulle skänka lycka till människor. Men dess urinvånare känner allt utom lycka, utan rädsla och ilska är det som kokar i deras inre. Detta som nu rivs har de byggt, detta som nu rivs har de byggt med kärlek. Deras värld som de skapade till sin avkomma kommer snart att ligga i ruiner, allt på grund av en profitsökande verklighet med sjuka ideal och moraliska lagar som skapar en vanvettig hat mot det som är vackert och fint. Jag sörjer inte detta, jag sörjer inte den värld jag tillhörs undergång då den var väntad. Jag sörjer ej heller dessa människor som nu finner sin plats där ingen kan nå dom. Denna värld har tagit bort förmågan empati och samhörighet inom mig, allt jag känner nu är hat till de som vägrat att inse och reagerat, men jag bryr mig ej heller för det är för sent nu och jag kan inte förändra det som har hänt och vänder mina ögon mot framtiden, ty framtiden skall jag förändra för jag lever framtiden i ett liv som tillhör mig men ej är för mig. Var steg jag tar och beslut är ej baserat längre på min levnadskraft utan på det som kommer, min avkomma. Jag kämpar för att dessa barn ska få det jag ej längre kan få, jag kämpar för min framtid. Men det skulle ej heller förvåna mig om denna kraft som styr vårt land i smyg steraliserar en del av folket i tron om att skapa "jämnstäldhet" och liknande saker och att jag skulle tillhöra denna grupp som de steraliserar. Den dagen den sorgen, den tiden då jag egentligen kände något för mig själv är ganska längre förbi. Mörk till sinne och själv jag kommer inte förändras ej heller förväxlas, jag är vad jag är.

Återigen vänder jag om och ser mot havet, solen har nu stigit över ön och gör så att havet glittrar mot mig. Jag börjar vandra ned för kullen och går mot detta glittrande hav för att se och ta in kanske det sista jag får av denna natur som varit här så länge. För man talade om det kommunistiska spöket som paralyserade världen, nu man målar upp en bild  av människans "frihet"  och denna bild paralyserar mer än världen utan även de ideal man hade för en lång tid sedan. Jag går mellan träden som skymmer solen för mig och samtidgt ser jag havet öppna sig likt ett stup mot en avgrund men i detta fall ett himmelrike. Jag går ned till sandstranden och låter mina vita skor gå ut i vattnet som snart sträcker sig till mina anklar. Jag känner kylan gå genom mina fötter upp till min kropp och som i en protest mot allting som är ruttet runt mig sätter jag mig ner i vattnet och känner hur jeansen klibbar fast sig mot mig. Jag ignorerar mobilen som skriker i min ficka, jag ignorerar smärtan av kylan och jag ignorerar de tankar som försöker få mig att resa på mig. Jag ser upp mot himlen och ser de fåglar som verkar spana in mig, jag undrar vad de tänker och undrar ifall de tycker jag är dum i huvudet. Kanske är jag dum i huvudet, men det är isåfall inget jag tänker åtgärda. Kylan blir mer och mer påträngande och svårare att förtränga bort, jag reser mig och funderar för en stund att ta av mig mina våta jeans och leker med tanken att gå tillbaka endast i kalsonger eller naken. Trots infallet behåller jag mina jeans på och går den långa vägen tillbaka till min brinnande stad.

Ibland blir jag så trött på ryggradslösa får.

image42

Ljuset av min datorskärm lyser upp mig och mitt mörka rum i denna sena timme. Jag ligger här i min säng, vaken som vanligt och kan inte sova då stora tankar och en frustration blandat med meningslöshet är över mig. Det sistnämnda är över mig för moralens tappra lagar försöker åter ta grepp om mig och min omgivning, där det jag vill göra stoppas av en uppfostran av moral och avsaknaden av att följa sitt hjärta. Mina tankar flyger i mitt arma huvud och ofta får jag tankar om framtiden, min framtid. Vägen är framför mig och för var steg jag tar kommer jag längre och längre bort från tryggheten som jag är van vid, men också så komer jag till en ny värld och ännu ett steg i min utveckling som människa. Kanske är det bäst att inte tänka för mycket på vad man vill uppnå då det är risk för att göra sig själv besviken. Men jag har alltid haft stora drömmar och vägrar nöja mig med att jag ska vara en medioker människa som inte blir något stort. Även om jag inte blir något stort så ska jag kämpa för att bli det, precis som jag ska kämpa för det jag tror på.

Jag brukar ofta säga att man ska följa sitt inre väsen, sitt hjärta och sin själ i de saker man gör i livet. Men just nu har jag problem att göra det själv, jag har problem att göra vad jag vill då det jag vill går inte bara över mig utan även över andra. Är det rätt det jag vill göra? Moraliskt så nej, men det har aldrig stoppat mig för. Bortser man från moral så är det som hindrar en att våga ta konsekventerna av sina handlingar och det är här en del av mig veknar inför det jag vill göra. Jag vet innerst inne att det är värt det, att vargen i mig kräver detta och ifall jag inte gör det så kommer den att plåga mig i en olidlig tid. Vad är det för handling jag andas efter och vill genomföra med största mod men rädd för efterspelet? En ledtråd kan jag gott ge er, ifall jag gör handlingen bryter jag mot några av de tio budorden. Oh vad jag tycker om att ta in de judisk-kristna moralens levnadssätt för den hjälper en så mycket när man ska få svar på direkta frågor (ironi).

En kall vind når mig från fönstret som är öppet och när jag kollar mot det så ser jag en man cyckla förbi klockan halv sju på morgonen. Jag undrar en smula vart han ska, blir det jobbet eller ska han hem efter en våt fest? Tanken besvärar mig inte mycket och försvinner snart ur mitt sinne. Jag fortsätter mitt grubbleri och hittar ett annat ämne än min framtid, jag fäster mig vid livets ironi. Där så ofta personer skyller på andra istället för sig själva i större sammanhang. Vi har som t.ex olika idioter på hemsidan nordisk.nu som påstår att allt fel i världen är judarnas fel, eller så har vi kommunisterna som skyller på kapitalisterna och "fascisterna". Sist men inte minst så har vi "humanisterna" som skyller på allt från kollektiv rasism till "positiv" särbehandling. Nej detta håller inte, alla dessa människor som skyller ifrån sig på saker som de kan förändra och göra till vad de vill. Det ända som hindrar dom är att våga inse att man kan vara bättre än vad man är ibland. Men det kanske är livets gång att vägra inse sina möjligheter att förändra och istället rasera allt genom att peka finger och skrika. Ibland blir jag så trött på ryggradslösa får.

Hvorfor ødelægger jeg altid det bedste for mig selv?

En av mina favorit Sheakspare meningar är en från Macbeth och denn lyder så här

"Why should I play the Roman fool and die on my own sword?"

Jag vet inte varför det är min favorit, jag vet ej heller varför den berör mig. Själva betydelsen med meningen är kanske lite svår att försåt då uttrycket "Roman fool" är menat med det sätt de romerska officerarna tog självmord när de höll på att förlora ett slag eller en belägring. Jag tycker den visar lite på hopp då varför ska han ta självmord när han är på botten? Varför ska han vara dåren som tar sitt eget liv när något går emot honom? Han tycker det är larvigt, det är nog därför jag tycker meningen är genialisk.

Förgör moralens lagar och återinför vår existensrätt.

En kall och blåsig september natt är skådeplatsen där en ensam ung man är ute och vandrar. Han är tyngd till sinnet och njuter inte av det som är runt honom, dock så vet han att han håller av det men kan inte känna den känslan som han brukar. Kullen som är upphöjd framför honom och de små husen till vänster lockar honom inte längre, han har förändrats inombords och söker nya flyktiga sätt att finna sin inre frid än i samhällets natur. Han känner en sorts rastlöshet blandat med frustration över att alltid känna sig oförståd eller rent ut sagt hatad. Hans funderingar går vidare och rör hans egen ensamhet, varför är han så ofta ensam? Väljer han det själv och söker sin egen ensamhet, är det hans viloplats där han drömmer sig bort från det samhälle han lever i och hoppas och tror på något bättre. Han erkänner att han är en drömmare, att han vill så ofta bara blunda och flyga iväg för att glömma och ignorera det svek han dagligen ser i tidningar, tv, folket och samhället. Vissa väljer att omge sig med vänner för att känna en sorts vila och fred med sig själv, för att glömma allt annat. Han väljer ensamheten som sin vän och hyser den med stor passion.

En fråga når honom när han vandrar förbi det dagis som han tillbringade ett år på när han var liten, frågan undrade vad han skulle välja mellan att alltid vara ensam eller alltid tillbringa sin tid med sina vänner. Detta var för honom ett svårt val, ni förstår att all säkerhet och styrka låg i den ensamhet han så ofta omslöt sig inom men kärleken låg i hans vänner och familj. All säkerhet till livet sina egna tankar var i ensamheten men all passion låg hos de som han såg som sina vänner. Kvittar hur han grubblade så kom han inte fram till ett beslut vad han skulle välja, för det val han ville ta låg i en perfekt balans mellan ensamheten och hans vänner där han skulle få det bästa av båda. Där han behövde den tid för sig själv samt den gemenskap och känsla man endast kan få med andra.

Men en eld brann inom honom, en eld gjord av passion, en eld gjord av strävan efter närhet. Han vill kunna kasta sig ut i havet av en känsla att bli mottagen med det mottagande han vill ha och ge. Där även en eld brann för honom, omöjligt han så ofta påstår. Tron på kärleken , tro på kärleken till honom att den ens skulle finnas får hans mun att le. Kanske skjuter han upp denna tanke och förkastar den för att bli överrumplad när det väll händer om det händer. Som en överraskning han aldrig hade väntat sig, som en dröm som slår in. Att två människor därav en han delar passion till varandra och visar den. Låter inte sig drunkna i moraliska lagar och strävan utan lyfter sig bortom detta och över dessa "rätt" och "fel" där endast där i det land där allt är tillåtet och inget förbjudet vistas och höjs och får allt att kännas bättre och mer verkligt. Eller så drömmer han att tanken på det skulle kunna slå in, att han med hjälp av en annan skulle kunna bryta det moraliska som förslavar världen. Där man kan göra det man känner för, där man kan göra det som man själv anser är bäst.

Han längtar efter passionen, han vill visa vad han kan och få henne att njuta så som bara han kan få henne.
Han vill aldrig mer i frågasätta ordet passion ej heller dess existens om honom.

Förgör moralens lagar och återinför vår existensrätt.

Detta tyngde den finska skolmördaren, detta tynger också mig.

Jag kände en ovanlig känsla igår, jag kände en skräck inom mig som lamslog mig totalt. Jag var rädd. För när jag läste skolmördarens tankar i hans menifest igår så insåg jag att han är inte olik mig. Samma tankar som omslöt honom rinner i mig fast i hans fall var dom ofta lite mer extrema. Min rädsla väcker tvivel i mig och frågar mig ifall jag skulle kunna mörda folk, långt där inne i mig så tror jag att jag skulle kunna göra detta. Inte för min egen skull utan för min saks skull. Mina tvivel frågar mig om jag skulle kunna ta en pistol och bege mig till en skola och skjuta ner en massa personer som ej har gjort mig något utan som beskyddar det system som vi omsluts av. Mina tvivel frågar mig ifall jag skulle kunna trycka av avtryckaren utan att få en känsla av ånger eller liknande inom mig. Mina tvivel frågar mig också ifall jag kommer att bli som honom aldrig lycklig när jag blir ännu mer upplyst än nu, när jag inser att jag inte hör hemma här och enbart kommer att resa runt i en rastlös kropp. För när jag läste denna mening av honom så blev mitt blod till is för själv har mina tankar rört i detta ämne.

"knowing as much as I know has made me unhappy, frustrated and angry. I just can´t be happy in the society or the reality I live. Due to long process of existential thinking, observing the society I live and some other things happened in my life... I have come to the point where I feel nothing but hate against humanity and human race."

Inte allt för ofta känner jag mig olycklig, frustrerad och arg över den värld vi lever i, jag vet att detta inte är något ovanligt utan snarare vanligt. Men mina orsaker är ovanliga och således så är det ovanligt att jag känner det jag gör. Även jag hyser detta hat mot mänskligheten och dess parasiter, jag vill inte påstå att detta hat hyser jag mot alla människor för det finns de undantag men de är få och bara små stjärnor i den svarta himlen som fyller min bild av världen. Jag har skapat en likgilitghet mot världen och alla runt mig, de flesta ser mig som positiv och glad men verkligheten är en annan. Jag är dyster till sinne och kropp och har frågat mig själv hur länge jag kommer att orka att vara en del av samhälle. Hur länge jag kommer att orka finnas där med min sköld riktat mot mänskligheten och mina vänner för ty min sköld kommer jag aldrig ta ner helt men det kan finnas ett undantag där skölden är på nedgång och jag vågar se att det kan vara värt konsekventerna att våga ta ned den och bli sårad. För sårad kommer jag bli i vad jag än gör men graden av detta kan variera och ju högre skölden är desto mildare grad kommer träffa mig. Nu kanske ni tror att jag är rädd för att bli sårad men det är jag inte. Jag vet att jag kommer bli sårad konstant genom mitt liv och det blir alla men jag vet också att livet är till för att dö detta gör att en av livets meningar är att livet är inte till för att man ska vara lycklig utan så minst olycklig som möjligt. Den andra är att försöka satsa på att förbättra den framtida värld för din avkomma.

Ni förstår skenet kan ofta bedra och människor gör ofta saker som man inte borde göra, detta är inget nytt och har alltid varit så. Men i dagens samhälle har det kommit till den absurda gräns att man måste fråga sig vad vi göra för fel när en arton årig ung man tar sin pistol och mördar skoningslöst sju personer inklusive sig själv. Denna man skyller inte på sin uppväxt, filmer, TV-spel eller liknande saker han skyller på samhället i sig. Han skyller på det demokratiska samhällets förtryck mot de intelligenta, de få som verkligen förstår hur detta samhälle fungerar. För demokrati kommer aldrig att vara det friaste styrelsesättet ej heller det bästa. För i en demokrati så står majoriteten för besluten och bestämmer och för den med någorlunda självinsikt förstår att majoriteten av folket inte är kapabla till att fatta beslut i frågor om vårt land. Men det vet ej dessa människor som tror sig leva med sina underbara liv som är utan förtryck enligt dom. Ni förstår att politikerna agerar efter det dom tror majoriteten vill höra och således så är inte detta det bästa för vårt land, ej heller så kommer majoriteten att förstå vad som är bäst för vårt land. Den med ett starkt förstånd inser också att folket är lätta att leda och att vilseleda således så accepterar folket sin roll i detta förtryckar system.

Detta tyngde den finska skolmördaren, detta tynger också mig.

Misantrop 2

De ylande vargarna från mannens inre pressar honom att fortsätta i den mörka natten där endast månen lyser upp världen. Knastrandet från grusvägen mannen gick på var det ända ljud som tilläts att komma av världen där mannen var totalt ensam med ingen att ty sig till. Men det var så han tyckte om det, när han var helt själv och i tystnadens mörkerskugga som han kunde gömma sitt sinne i. Just där så avlastade mannens bördor och han kände sig mera mänsklig än någon annanstans. I denna mörkerskugga befann sig mannen just nu och med ett snett leende han mötte världen, den värld som han så innerligt älskade att hata. Men dock så missförstå inte detta mörkersinne för han älskade livet, han kunde älska men dock så kallade han det inte kärlek. I en diskussion där han fick se ett av sina få nederlag så kom dom fram till att kalla kärlek för passion och mannen kunnde känna passion. Men det som mannen allt för ofta kände inom sig var en bitterhet blandat med begär. En bitterhet över livet men samtidigt ett begär att leva livet. I denna paradox som svartade ner mannens sätt att leva men upplyfte allt runt honom som han ansåg var något värt. Ni förstår att när man lever i ett sådant mörker som är omslutet av sorg, bitterhet och en sorts olycklig lycka så blir allt det man suktar efter extra upphöjt och livet var en sådan upphöjd sak som mannen suktade efter, passion var en annan. Det kanske låter konstigt att mannen suktade efter livet då han levde men det liv han lever är inte ett liv enligt honom för att denna man delar sin själ i två. En varg och en människa som slåss om mannens sinne och sin fullvärdiga plats i själen. Den andre kan inte leva ifall den andre lever och således är det ett krig i mannens själ som förgiftar hans värld och hans sinne.

Passion är en annan sak mannen också höjer till skyarna då han anser att det är så rent och oskuldsfullt men samtidigt smutsigt och kan få människor att bryta de moraliska lagar som omsluter dom och således är ett sorts glimt av hur livet egentligen skall vara. Detta liv där man slipper foga sig för de makter som bryter ned det man har kärt, det han har kärt. När han tänker på detta så börjar tårar rinna i mannens ögon för den hopplöshet som han känner mot världen och dess ideal tynger honom, han känner sig olyckligare än innan och det känns som att den styrka som brinner i hans bröst brinner nu med ett vaxljus låga. Mannen har allt från ett dåligt liv då han har goda vänner, en kärleksfull familj men dock ingen som förstår honom förutom en person som är lika oventande att dom delar samma sak, ett begär för både livet och varandras tankar. Men dock var de fast i roller som ingen av dom har kraften att bryta då de bryter mot deras ideal som bygger deras världar. Men ack så kan begär och kanske passion ta fram sin smutsiga sida och hjälpa dessa två varelser att bryta deras moraliska världar och få avnjuta de stunder där deras begär går på agendan och livet är lika smutsigt samt vacker som det ska vara.

Men mannen var också rädd för ty äkta passion hade aldrig mannen känt för då endast den avsaknad av själva passionen har mannen känt. Ni förstår att när alla runt omkring en blir "förälskade" så känns det som något fattas i en själv för man ej älskar någon. Detta kände mannen för längesedan och tvingade bort alla tvivel och förförde den kvinna som han såg att han kunde göra lycklig. Nej förförde är inte det ord mannen skulle använda, utan han stal henne från en annan man som trodde att han älskade henne innerligt. Han stal henne för sina egna egoistiska behov, där han äntligen skulle få känna "kärlek" eller passion som vi kallar det här. Han var dömd att misslyckas och var olycklig vissa stunder när hans undertryckta känslor kom tillbaka. Mannen tog lärdom av detta och förstod att det går inte att skjuta undan sina känslor för de kommer tillbaka med en större kraft och en dag kvittar hur stark man är så vinner de kampen över den känsla du har. Han insåg sitt fel där han var för en av de första gångerna i livet en populist och följde strömmen för att känna kärlek för mannen vill ej se sanningen att han var annorlunda, men annorlunda är han och kommer att förbli. Han kunde inte vänta på passionen skulle komma krypande till honom utan han skapade den med en egoistisk inriktning och således är det inte passion utan likt något låtsas, som en klonat äpple eller liknande. Samma känsla men ej samma sak.

Detta val som mannen gjorde här hatade han sig själv för men han ångrade sig inte då det kändes rätt för stunden och var således värt att gå på. Men likt massor av andra val som gjorde att mannen krympte framför sin egen spegelbild och sågs likt krälande som ett av de barn som den andra julens ande tar fram under sin rock i Dickens julsaga, så avskydde han sina beslut då dom förde honom i stoftet. Han skyllde många av dessa val på hans mänskliga själ som han såg som svagheten i sig själv, där detta var genuint mänskligt att allt för ofta vara svag i sinne och kraft. Han såg ner på mänskligheten då den försöker alltid att kontrollera det som är vackert och evigt för att kunna styra detta så vi, människor inte inser att vi inte är de som styr världen. Men han hatade även den andra sida av sin själ, vargen som finns inom honom och ger honom den blodtörst som gör att han lever i ensamhet och i en bitterhet i avsaknaden av den lyckliga dumheten som mänskligheten kan skänka folk. Här var en till paradox i mannens liv, han strävade efter att bli det han hatade, han ville bli mänsklig. Detta narcissistiska beetende var djupt förankrad i mannen och för att beskriva det lättare skulle man kunna säga att han älskade att se ned på sin misslyckade del och se sig själv kräla i stoftet. Denna självhädelse var som passion för mannen, men han älskade också att hylla det starka inom honom då han såg sig själv som renare och mer överlägsen än människorna som var felbara.

Men idag så hade mannens båda sidor fått en till motståndare som krävde sin plats och detta var tanken som kom från hans sinne och gjorde intrång i hans själ. Som så ofta så var det en kvinna som påverkade detta intrång, och han undrade om hon lekte med honom. Inte för att det skulle göra något då han tar inte lätt åt sig vad andra gör mot honom utan för att dessa falska förhoppningar om lustars eldar och dess begär rovar åt sig hans uppmärksamhet och bara tanken att han kunde få denna kvinna att känna ett begär till honom samtidigt som han vsste att han kunde ge henne den tillfredställelse som hon aldrig för hade kännt gjorde honom uppspelt. Han visste att han hade en gåva att skänka njutelse till de han tyckte vara värd detta, men denna gåva gjorde honom också väldigt egocentrerad när det gällde detta. Men även de krav han satte på sig själv om att var gång njutelsen de ska uppnå en njutelse gjord av honom för henne, stötte bort honom från en bit av verkligheten som kallas misslyckande för var gång kan inte ens gudarna göra en nöjd.

Han var rädd för att misslyckas men också för att ingen ska förstå honom, ifall kvinnan leker med honom så förstår hon inte honom och således är han ensam igen på jakt efter den som ska förstå honom. Detta gör honom rädd, kanske hans enda rädsla då han är inte rädd för att dö då döden är något som väntar alla. Han försöker räkna upp sina rädslor men kommer bara på en till, det är hur han dör. För det är skillnad på att dö och hur man dör, då denna fobi kan man kalla det spökar för hans inre. Många gånger har han vaknat svettig om natten för att åter påminnas att när ögonblicket kommer så är han för feg för att stå upp för sina ideal och de mål han har sagt att han ska kämpa för. Men i den likgiltighet han lever i så vet han innerst inne att denna feghet kommer att vara som bortblåst när väll döden står vid hans port och vill hämta hans kropp. För ingen ska kunna säga att mannen inte gav sitt liv för det han trodde på. Ingen ska kunna säga att mannen var en hatisk person som var feg, utan de minnen som ska lysa i mörkrets vrå är eldar om kärlek, ära, heder och trofasthet. Dock om hans liv var i ensamhet så var aldrig hans kamp det. Nu menar jag inte kampen mot livet utan kampen mot de hemskheter han såg i sin värld. De hemskheter som nu får mannen att gå hem i nattens tystnad. Det är här vi lämnar honom tills en annan gång.

Ett tänkvärt citat

"kvinnor ska ligga ner och bli påknullade och vara tysta!"

Ät inte den gula snön.

I den svarta skuggan av månen sover jag på alla barns drömmar, i hoppets månglans lyser jag av era rädslor. Ni kallar er människor men jag skrattar åt er, ni är svaga. Era svagheter ger mig min styrka och era dumdristigheter får mig att växa. Ni påstår att ni hatar onda saker men ni vet inte vad som är onda ting, ni hyllar det så kallade goda men förnekar dess existens. Ni ljuger, mördar och skändar era egna samtidigt som ni förnekar att det har hänt och vägrar att göra något åt händelserna. Ni är som vilsna får som styrs av det blåljus från TV-apparaternas himmel och det svart vita tryck på tidningarnas omslag. Ni röstar i så kallade fria val om saker ni inte har någon kunskap om, ni röstar på personer som ni tror är grupper men dessa personer ljuger och mördar större ting än människor. Ni vet alla om detta men sover ändå gott om natten, ni äcklar mig.

Men min enda önskan är att jag ska vara mänsklig.....



Högt på mitt berg jag står
Svart är min kropp och själ
Mina tankar ej samlade är
Mitt sinne jag ej längre bär
Vackra ord kan fånga mig lätt

Min sköld jag aldrig tar ner
Frågar mig alltid om jag gör rätt
Dags att våga följa mitt mål
Våga leva som jag lär
Ryckas med av det jag vill
konsekventerna får stå still.

Ät inte den gula snön.

The consequence shall stand alone

Jag vänder mig inte om.

Kylan slog emot mitt ansikte när jag klev ut genom dörren. Jag satte i mina hörlurar och på med vantarna, nu var det dags för ännu en färd genom prövningar för att sedan sätta sig flåsande som efter en misslyckad sexakt. Lars Winnerbäck inleder min ensamma färd med låten Du gamla fria nord. Jag håller takten till hans toner och blir frustrerad över att det går så sakta, jag ökar takten för att både plåga mig själv och pressa mig själv. För jag vet att smärta är verkligt men resultat är självförverkligande. När jag ser den gråsvarta asfalten under mina fötter och kollar framåt för att i min skalle räkna ner och intala mig själv att det är inte långt kvar tills jag kan stanna, tills jag kan andas och få känna den frihet som man bara känner efter en lång stund smärta. Jag ser småhus vid vägarna ner mot havet och gamla minnen väcks till livet, jag ser grusplanen till höger om mig och i mitt huvud så kommer det upp bilder på mig och mitt gamla fotbollslag som tränar för att åter vara "fit" till säsongen. Jag kollar till vänster och det svider till lite extra i bröstet då det var här, min första "kärlek" levde innan hon flyttade till en annan stad. Hon krossade mitt förtroende för lycka under en lång tid då den dagen då hon lekte med en annan. Minnen i mitt huvud, i mitt bröst blandas med andra tankar med framtidstankar om livet och mig. Jag kollar uppåt och ser månen det är fullmåne, det får mig att öka takten då i mitt sinne får jag för mig att gudarna kollar mig. Även om gudarna kollar eller inte kollar när jag plågar mig själv i syfte att bli mer mänsklig så kommer den andra sidan, den andra själen i mig fram. Vargen är nu framme och han får mig att öka takten ännu mer, han får mig att inse för mig själv att i allt mitt grubbleri så är det till ingen nytta då jag är dömd. Efter min död kommer ingen att minnas mig, och de få som minns kommer också att dö och således så minns vi inte varandra. Allt jag har kämpa för och alla mina ideal kommer att försvinna med mig, jag vet detta, vargen vet detta och nu vet ni detta.

Framför mig nu ser jag en lång och väldigt oändlig grässplan där jag har tillbringat en stor del av mitt liv, för att spela fotboll och inse en dag att jag aldrig kommer bli den spelare som jag ville när jag var liten. Jag kollar längre bort med blicken och ser en träläktare, den väcker starka minnen då här delade jag en stund i lycka och exstas med min andra kärlek i livet. Men nu har jag också lämnat henne och det smärtar mig lite att förlora den förståelse och närhet vi hade. Men jag vet att jag gjorde rätt för att hon en dag ska bli lycklig så måste hon lösgöra sig från mig. Och det verkar redan har visat sig effektivt men jag vet att hon återigen kommer hoppa i något som är en lögn ty det hon älskar mer än kärleken till en människa är närheten till en vän. Hon kommer aldrig att kunna leva själv då ensamheten skrämmer henne, hon kommer att sätta förstora krav på honom och alltid att försöka vara vid hans sida då hon inte förstå det behov efter ensamhet som vissa människor har.

Havet och där borta ett annat land men mitt imellan en ö som tonar upp sig omgiven av hav som är lik blå som den vackra sommarhimlen i en kort tids skugga. Solen som tonar ner sig bakom det okända landet och himlen som visar upp oanade färger i regnbågens alla kombinationer påminner mig om hur vackert livet kan vara. Jag är nu framme vid mitt mål och flåsande pustar jag ut på knä men påminner mig om att jag är långt ifrån klar för idag och går mot lekplatsen för att sitta där i gungan och bara ta in ögonblicket när solens sista strålar lämna vårt land och mig för att sedan omslutas av ett mörker som är så fatalt att den lockar ut de mest äcklande parasiter vi har i vårt samhälle. När jag sitter där och funderar och imponerars av naturens kraft över mitt konstnärliga sinne så ser jag en man med en valp som går förbi och leker. Jag ler och skrattar för mig själv men just i det ögonblicket händer något fantastiskt, valpen springer fram till mig och börjar nafsa mig i bena. Jag klappar den och sätter mig på huk för att leka lite med den då börjar den slicka mig i hela ansiktet och mannen kommer fram Han skrattar åt oss och säger att valpen verkar gilla mig. Jag instämmer och skrattar själv, en liten stund senare så springer valpen ifrån oss och mannen säger hejdå. Tänk om vårt samhälle hade varit så här, där man kunde hälsa på vem som helst i en vänskaplig ton och där ingen är rädd för någon annan. Jag inser att jag drömmer för detta kommer inte ske under humanisternas tid ej heller under min.

Jag ser två unga tjejer fotografera sig själva med havet som bakgrund det får mig att åter titta mot solens nedgång som är på sina sista minuter. Jag ser hur färgerna leker som dom hade ett eget liv och jag ser hur mitt land verkar vara helt ovetande vad som händer mot det och dess folk. Jag ser på havet med samma färg som mina sorgsna ögon och jag ser knappt några vågor på dess blanka yta. Jag känner bitterheten inom mig och hatet som väller upp mot alla dem som kämpar för att förnedra vårt land och dess folk. Jag vänder mig mot månen för tröst men allt som hörs är låten från min MP3,

Du ser dig själv i en grav,
bara nakna andetag
saknar luften andedräkt?
Har alltid varit lika svag.

Ser din sorg du flyr din eld
blundar kallt men ser endå
från hjältars röst hörs ingenting
varför är det alltid så?

Ingenting är som förut,
ingen början inget slut
du söker svar fast du redan vet
den väg du går tar dig aldrig ut
flyr den värld som bara ler
åt den som tar men aldrig ger
tårar döljs i anletsdrag
falskt som det som sker
Hel - Den feges lögn

   
Jag blir arg, då jag förstår nu att kanske allt jag kämpar för kommer aldrig att inträffa men jag förstår också den vikt av att om jag dör utan att kämpa för det som jag tror på och om jag dör i vetskapen att jag inte har gjort allt jag kan så kommer jag att hata mig själv och mitt liv. Jag kommer inte att dö som en man i lycka, likt Oden jag vet vad som skall hända med mig men rider ändå ut i strid för att möta döden då det finns större saker än mig själv. Jag är en länk i en kedja och jorden kommer alltid att snurra kvittar vad som händer med mig. Bitterheten i mig ligger som ett moln över en stjärnklar himmel, jag slutför mitt träningspass och påbörjar färden hem. Jag ökar takten konstant för att glömma mina tankar för att glömma mina begär. Och just då uppstår något som inte händer många människor. Jag kommer i ett totaltystnad både runt mig och i mitt huvud. Allt är tyst och inga känslor kommer fram, jag är varken glad eller ledsen jag är likgiltig och jag känner inget. Detta stadie har många namn på olika språk men jag kommer inte att kalla det för något annat än total likgiltighet mot allting i hela världen och denna känsla håller jag inom mig i ett tag för att sedan komma fram till mitt mål och åter höra mina tankar och njuta av min smärta. Jag går in genom den port som släppte lös mig mot världen. Jag vänder mig inte om.

.,.

Usch vad jag hatar världen, allt känns bara så hopplöst och löjligt. Alla dessa regler över allt, alla dessa krav på oss. Vi ska anpassa oss vart vi än går, vi ska vara på ett speciellt sätt kvittar vem eller vad vi är. Varför kan vi aldrig få göra exakt det man känner för, ibland vill jag barar rasera allt och få en sorts anarki men jag vet att detta inte är hålbart i längden och således orealistiskt. Jag vill låsa in mig i ett rum där jag bara kan skrika ut allt jag har inom mig, all min bitterhet, ängsla, rädsla och besvikelse. Jag lever i en värld där ära och heder är bortglömda ord, jag lever i ett land där jag är en andrahandsmedborgare.

Jag lever i en värld där mina ideal stängs inne och min intelligens försöker folket att släcka. Jag lever i en värld där man hatar mig och alla som delar mina åsikter, jag lever i en värld som ej är fylld av kärlek till människor, länder eller något annat organiskt utan den kärlek som finns i denna värld är till pengar och berömmelse.

Jag lever i en värld som äcklar mig, snälla låt mig få skrika.

Mörkret är totalt

Midnattens slag ekar mot mannens öra, vindarna tar med sig ljudet från kyrktornet i öst. Mörkret är totalt inget ljus så långt hans öga kan nå ej heller något ljud när klockorna tystnade. Allt är stilla, allt är tyst det ända han uppfattar är hans egen andning och det mörker som omger honom. Han sitter där på gräset vid havet och tar in vindarnas doft och allt som omges av mörker. Han borde frysa men vindarna har ingen makt över vår gestalt ej heller har kyla något grepp om mannen. Man kunde tro att han lever på andra vilkor än någon annan människa och så kanske är fallet. För denna man har som vana att ignorera moral och etik istället så uppmuntrar han till en djurisk instinkt som talar om för en hur man ska handla och agera. För denna man följer inte politikernas hycklande vilkor skapta med krokodiltårar utan han går sin egen väg som är skapad för honom. Mannen är lika okänd som den luffare som drar omkring på gatorna, för mannen ser ingen ära eller mening med att vara känd i ett samhälle som hyllar egoism, dualism och som vill suga ut så mycket profit från själen som möjligt. Mannen ser längre än så, han uppskattar sitt liv och har accepterat sitt öde, han inser också felet med invånarna i samhället. Felet är simpelt sagt i ord, Livet. Dessa invånar i samhället följer inte livet, utan dessa invånare i samhället tycker synd om sig själv, förkastar reglerna som livet ger dom, men de glömmer allt för ofta att livet tycker aldrig synd om någon och dess regler kommer aldrig gå att styra.
För efter var dag så kommer de hem och ser sitt åldrande ansikte i speglen som kollar tillbaka med sina kalla ögon som visar tecken på en kamp mot något som aldrig kommer fungera. Ingen kan fly från livet för livet tar oss dit vi vill och inte vill. Inte ens döden är en flykt från livet utan detta är också en av livets regler som den har skapat för oss. För om du väljer döden så är det livet som ger dig döden genom att ta dit liv. Mannen visste detta och har accepterat dessa regler som livet gav honom det var också därför som kyla eller vind ej berörde honom. Mannen hade gjort som så många ej har gjort utan att både acceptera livet och döden för om det är något som skrämmer människorna i samhället mer än livet så är det döden. För döden påminner dessa människor att allt de har kämpat för så att dessa ska få det bra kommer att bli förlorat i döden och detta skrämmer dom. Deras personliga och egoistiska strävan efter makt, rikedom och ett odöligt liv kommer bli förgäves när döden tar vid och dom vet det. Men genom att acceptera detta och fokusera på de saker som är viktiga och då talar man inte om sig själv utan om det som kommer att vara kvar efter din och din nästas död. När du har inritktat ditt liv på detta så får du också en ny syn på allting som kan beskrivas så här:

"Vi lever här och nu; låt oss njuta av det liv, den gåva vi erhållit och
fokusera på att inrätta oss i kosmos och helheten på bästa möjliga sätt."

Mannen reser sig från sin plats och går mot stadens sken. Det är dags nu, dags att störta allt. Allt det som människan i samhället ses som en självklarhet ska nu störstast, moralen ska omkullkastas och människan ska sätta sig på sin rättmätiga plats , en plats i djurensrike och inte över den. Det är nu dags att låta människor få tänka självständigt istället för att andra ska tänka åt dom. Det är nu dags att känna din nästa istället för att ignorera alla människor i samhället som människan gör på bussar, i stan och på på gatorna. Det är dags för strid mot moralens väktare och dess underordnader en strid som kommer att bli blodig och vem som segrar är ännu ovisst.
Mannen går nu mot striden och försvinner i vårt synfällt, en trumpetare blåser stormsignal och hela världen blir svart, kosmos blir svart och nu finns vi ej mer.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0