...

I ett rus av omsluthet och någon sort av tomhet där jag lever vid sidan av tiden och endast tänker. Jag smeker min blå vägg med yttersidan av min högra hand, fram och tillbaka i mjuka rörelser och endast njuter tillsammans med allt i kosmos, jag njuter av att endast vara. Ett leende är på mina läppar och jag följer musikens toner och i mitt hjärta målar jag upp bilder av längtan och nyfikenhet, jag målar upp världar där inga hinder finns och ej heller några orosmoment som kan förbjuda eller förlänga. Dagar blir till nätter och i nätter räknas timmar tills nästa dag ska infinna sig för att åter gå till natt, tills jag står där med min röda resväska och spanar efter det osagda och spelar schack med döden för att ytterfå mitt hjärtas låga. Min musiklista bytar låt och Lips of an angel spelas, den påminner och får mig att skratta, jag kollar på min hand och ler, jag blundar för en sekund för att komma ihåg det som har hänt och faller ut i skratt igen.

Jag undrar hur framtiden kan komma se ut, jag undrar hur jag kommer utvecklas med den, men någonstans inom mig säger att det spelar inte så stor roll. Visserligen kan denna röst ha rätt då jag är lycklig nu, och det känns som vad framtiden har i sitt sköte spelar mindre roll men även ifall det är så kan jag inte ändra vad som händer ifall jag följer min inre vilja. Jag släpper tankar om en allt för lång framtid men fantiserar mig ändå bort till en sorts drömvärld som kan bli verklighet och ler, jag smeker återigen min väggen och kollar på ljuset som adventstakarna ger mig. Min rygg gör ont men jag försöker glömma smärtan och koncentrera mig på något annat, tidvis så förstår jag att jag saknar något och jag vet var det finns, men endå så sviktar hoppet ibland, är jag tillräckligt bra och tillräckligt vacker? Ibland så känns det faktiskt som jag duger som jag är, ni förstår det är inte lätt för mig att tro att jag gör det då jag alltid hungrar efter att motbevisa mig själv som intalar mig att jag inte duger. En inre röst som söker en inre lösning på hur jag är och hur jag ser ut, en massa skönhetsfel men ändå en människa, men ändå en människa.

Det är här i vanliga fall jag brukar få en bitterhet och en kyla runt mig och jag inväntar dess ande men inget händer, jag ligger stilla och väntar mig de mest mörka tankarna och den negativa inställningen på allt ska träffa mig, men den gör inte det. Jag väntar på den magiska känslan som skrattar åt mig och baktalar den jag är, men den kommer aldrig. Ja, jag har en ny känsla runt mig och är omsluten av den likt en skyddande bubbla som aldrig kommer spricka. Nu är det en ny dag, klockan har passerat tolv och jag ska senare ut på uppdrag, detta är kanske det sista jag ser och ifall det blir så kommer jag inte att vilja tappa tvålen i duschen.

Den västerländska människan, friheten och trolöshetens människa. Den framtida människans härskare, trolös och hederlös, en människotyp där de lärda skelar och alla andra skelar därefter. I en grekisk strof skulle denna människotyp nog få epitetet själlös, den själlös västerländska människan, Låter det vackert? Nej jag trodde väl inte det, men varför kämpar vi då mot det? Varför vägrar vi inse att själen inte behöver vara kopplat till en religion eller tro för då tar vi genast avstånd från den. Själen och det inre har funnits i alla tider men det är bara i vår som vi försöker förneka den, försöker förgöra den. De tre stora religionerna i västvärlden försöker även de motarbeta själen och dess betydelse för människan, den inre lyckan, den själsliga lyckan är viktig men vi ersätter den mer och mer med nyskapta behov för att få bort känslan av att något fattas. Men vi kan inte ersätta den känslan för den kommer alltid göra sig hörd tills vi sist dödar den, vi dödar det som inte ska kunna gå att döda, vi är i sanningens namn nästa steget i människans utveckling. Känner ni stoltheten över vad ni är och vart ni kommer ifrån? Ifall ni gör det grattis, ni är en del av en väldigt få skara som fortvarande känner så. För ju längre tiden går desto mer ska vi i vårt shoppingsugna hjärnor få plats med ett till behov som ska kallas kollektivt skuld, där vi ska känna att på något sätt är allt vårt fel kvittar ifall det är en jordbävning i Ghana så är det vårt fel, vi de onda vita människorna. Men det är vi själva som tillåter oss att känna allt, det är vi själva som tillåter oss att döda vår själ, vi skapar medvetet det vi är på väg mot. I en film, närmare bestämt disney filmen Pocahontas så beskriver indianerna oss så här:

Andligheten är död.

Europa, den nya människans föds. En ny supermänniska som är förädlad av de rådande idealen, en människa som är avtrubbad mot andlighet och fördummad av de lögner som sprids i nyhetsspiralen. En stark människa med gener som är dominanta, en människa utan identitet en människa som endast är i ordets mening en människa. Denna nya människa, denna ubermensche förkastar allt det gamla och förgör det så kallade logiska med det ologiska. Den skapar nya sanningar som är befängda men ändå ska följas och ifall de inte följs har du förbrukat ditt liv och du klassas som en tredjehandsmedborgare.

Rädsla, en av få gemenskaper vi känner men dock så är det inte en känsla längre utan ett behov som vi värnar om. Ett omedvetet behov för de flesta, men för få människor så blir det en livsstil att värna om dessa etiska och moraliska regler mot tankebrott. Men när vi kollar på den gemene man så ser man en undantryckt rädsla över att säga och tänka "fel" saker vid fel tillfällen, vi omvandlar vår rädsla till ett behov för att i tron vi inte själv ska råka ut för konsekventerna av vad handlingen kan kosta oss. Vi låter således våra rädslor styra våra uppfattningar och vår moral.

Människan, så lättpåverkad och feg att jag nästan förundras över hur denna blindhet kan nå nya höjer medan jag fortvarande lever. Det ologiska som konstant bevisas som ologiskt, vinner då den rådande makterna kräver en lydnad mot det som dom förespråkar. En bra fåraherde kan leda sin får ner till avgrunden och jag kan endast applådera samhällets rådande makter för dom är en bra herde men i betäckningen bra så är det inte bra för fåren utan för dom själva.

Samhällets väl fören egennytta, ord med bortglömda meningar som sopas under mattan i detta samhälle, ett materialistiskt samhälle där personliga så kallade friheter prisas över den generella standaren bland folket. Folk har ofta skrikit klasskamp, men de som skriker tillhör överheten men allt jag undrar är när ska vi tänka på folket? För i klasskampen så blir folket ett objekt som delas in i grupper som ska ställas mot varandra, man tänker inte på folket utan på indelning av folket. I viss mån så kan tanken vara på folket men allt för ofta är det materialistiska tankar som styr de förkämpar för denna ideologi och tankesätt. Vi ska ha mer saker, vi ska bli rikare är de meningar som bildas i deras huvud. Är det folkligt? Nej, för vi är den klass man tillhör och inte folket, vi är den indelning och den grupp som kämpar endast för gruppens bästa och ej för folkets bästa. Då gruppens bästa behöver inte alltid vara folkets bästa.

Folket, en massa som följer ledaren/ledarna den massa som ledarna ska värna om och göra det bästa för, men när hände detta senast? År av smutskastning och lögner har drabbat folket, mitt folk, men ingen av oss reagerar på de saker som påstås om oss. Istället accepterar vi de lögner och den kampanj där vi ska känna en kollektiv skuld för något som varken vi eller någon annan kan påverka idag. Vi ska känna en kollektiv skuld för det vi är, för det vi föds som. Samtidigt ska vi tänka på dem som har det sämre ställt, för dom kan ju inte hjälpa hur de födes som. Jag är uppvuxen med denna taktik och jag har sett frukten som har skördats av den. Det är och kommer inte vara en vacker syn när nästa skördetid slår in, jag fruktar för framtiden men inte min framtid, utan mitt folks framtid. Något drastiskt måste hända och jag ber till herdarna att inte styra oss mot undergång. 
För var dag som går känns det som Sverige längre bort står.

Sittandes på golvet i toaletten med huvudet nedstoppad i toalettstolen, hostande och flåsande efter en kaskad av innehållet kommit upp. Den äckliga smaken i munnen som får mig att spotta flera gånger, usch jag hatade verkligen att spy. Torkar bort tårar från ögonen som alltid uppstår vid de få tillfällen jag spyr, jag känner att det är dags igen men lyckas hålla inne den. Känner den äckliga smaken av syra då maginehållet  tog slut efter första uppstötningen, en baguette och fyra mackor är ingen direkt höjdare att leva på. Ja, jag får väl skärpa mig, äta mera och bättre, bli bättre... Ja tankar om att bli bättre blandas med bilden av det bättre, samtidigt vill en ny kaskad upp och denna kan jag inte stänga ute. Buddha var en allt för rolig person som sade att allt är ett lidande, kunde han inte sagt att allt var bra? Skulle det spelat någon roll i detta ögonblick, jag vet inte men när man sitter vid toalettstolen så är det inte direkt relevant ifall det skulle eller inte, det bara är så. Ångesten, meningslösheten och den självklara lösningen får mig att må direkt illa, ja kärleken får min mage att göra uppror och ställa till det i mitt sinne. Nej, ska aldrig spy igen! Men ändå tankar, frågor och åter frågor utan svar blandas i huvudet med en sång, eller ja sång är att ta i då det är endast en mening av sången som spelas och spelas inom mig. "Vad skulle du säga ifall jag sade att jag älskade dig? Skulle du ändra , skulle du komma eller se kärleken i mig?" Samma meningar spelas upp i mitt huvud tills jag förtränger dom och börjar sjunga på en annan låt som handlar om bilder i solen och att välja vägar i livet. Nej fan, sova, drömma och sen aldrig vakna. Tack Shakespeare, ja tack Shakepspeare.

Ett tal jag har skrivit, ska försöka spela in det så det blir mer inlevelse.

Lyssna till en varning från en dåre utan identitet,

Sluta upp med att förneka samhällets fel och motverka folkets svek. Ni generationer med identitet och historia, ni som har upplevt en tid innan denna och känslor som nu är passé, börja reagera, jag ber eder börja se. Nu sitter ni bara där på era slappdruckna rövar och dricker er berusade av det vin som förtrollar er till lydnad mot något som saktar demolerar generationen av idag och framtida. Detta vin är er lösning från problemen, ni blundar men vi ser de hemskheter som var dag får fotfäste i vårt samhälle och flyttar fram sina klor som dryper av blod från den identitet som vi hade en gång. Vi är den identitetlösa generationen som aldrig kommer finna den själsliga harmoni och tillhörighet, ni har skapat oss och vi är era demoner. Vi är era demoner som får er att uppfatta verkligheten trots att vinet flödar, ni ser oss som står och brölar, ni hatar oss, ni i sanningens namn hatar oss. För ni vet att det som nu lever har ni skapat, det som nu sjungs är sant och ni gör inget för att råda bot på de problem som bekymmrar era barn och barnbarn. Ni gör ingenting för den framtid som vårt folk och land ska bygga på, ni är egoisterna som säljer ert arv och era barnsframtid till förmån för det materialistiska samhällskrafterna som demolerar den inre världens värde och harmoni. Ni är massan som förråder er historia, er identitet och ert folk, ni är massan som kommer bli ihågkommen som förrädare och bödlar, för i ärlighetens namn vet jag ej om vi kan resa oss efter ert förfall av den värld som vi födds i. I ärlighetens namn så vet jag inte om ni redan har dömt oss till döden där dödsgudinnan står och ler mot er fåfängda sjävlförakt och passivitet som skapar hatet till något som en gång var ert.

Lyssna till en varning från en dåre utan historia,

I sökande av det okända ni glömmer det vida kända, ni glömmer det som skapar en bas och en trygghet bakom er. Ni glömmer det som har hjälpt er till det ni är idag och som har visat er en obotlig kärlek som ni har förvaltat med hat. För ni går i hatets tecken där hatet mot oss som påminner eder om er identitet och där ni härstammar från är det enda sanna hatet, det enda hat som accepteras och det enda hat som hyllas!
 
Mitt liv är fyllt med vemod och allt har blivit svart, det finns få saker som gör så att jag känner lycka och att kämpa mot er är en av dessa saker då jag vet att man får ingen seger utan kamp. Jag vet också att för var dag jag kämpar så försvårar jag för er och får er att hata. Med detta hat jag skapar från er livnär jag mig på, det upplyfter mig till de höjder där jag kan se er och hur patetiska ni är som hatar det som skapade er.
 
Likt en saga jag spinner min väv där alla delar fyller en funktion, en funktion som raserar den verklighet ni lever i och får er att inse att "denna hemska människa" har en poäng men likt den autoreflex ni har så skrattar ni åt mig och i en förvriden rädsla ni flyr från den glimt av livet jag gav er. Men i smyg så kräver ni nu mera och jag har fått in er i en spiral där ni allt efter tiden går vill se mer och mer av min verklighet än eran fantasivärld. Jag har förpestat ert sinne med en "högre sanning" och nu ni börjar förstå ert fasanfulla brott som likt en skuggvarelser kryper i ert skin och får er att känna ånger mot det ni har skapat. Ni kryper nu inför oss, återigen kryper ni för era demoner som ni själva har skapat. Era liv ligger i våra händer och det är endast på nåder ni nu lever era patetiska trångsynta liv som har öppnat för denna främmande makt som försöker rensa ut oss i vårt eget land.


Lyssna till en varning från en dåre utan kultur,

I den sköna natur jag tänker, tänker på en framtid där städer brinner, där folket sakta försvinner och börjar se konsekventerna av den naivitet som upplyfter dom i tron på människans godhet. För det man glömmer när man pratar om människans godhet är demonen inom oss, den best som hungrar efter hat,lögner,mord och andra representanter för mörkret. För vi, den intelligenta människan är inte god. Vi är mer hänsynslös och mordisk än tidigare varianter av våra föregångare. Idag så förkastar vi våran natur, våran art och våra säregenheter som skiljer oss från andra. Idag så förespråkar vi vår egen undergång genom förlänga lidandet av människor som skulle dö ifall vi inte försökte leka Gud. Idag så går vi mot den brinnande avgrunden frivilligt och välkommnar den med öppna armar, människan är inte enbart "god" utan tydligen idiotisk också enligt denna naiva massa.
   
När jag går runt i skogarna, dalarna och vid sjöarna så inser jag historiens klang i dessa platser, mina minnen som lagras här och inom mig som alltid kommer vara en del av denna vackra verklighet som sakta förpestas av den dekadenta människosyn som så ihärdande håller på trots att all vetenskaplig och sunt förnuft skriker och gråter mot den.
 
 Vi, den identitetlösa generationen är de sista av idag men de första av imorgon, vi är de som resterande generationer ska bygga på och det är vi som ska skapa den framtid som vårt land ska leva i. Vi har valen i våra händer, vi har en sak som de andra inte har, vi har kärleken till den identitet vi borde ha, vi har kärleken i våra hjärtan för det vi kämpar för. Det gör oss starka, det gör oss osårbara i det långa loppet då kärleken till det vi tror på får oss att glömma rädslan för det vi hatar. Denna kärlek får oss att stå rakryggade när vi mötter föräddare och våra bödlar, ty vi lever vidare i minnet av kärleken för vi är och kommer förbli att vara frihetskämpar!

Ett citat att avsluta med.
?Jag är trött på att leva i drömmar om den stora förtiden och den stora framtiden, medan den lilla stinkande samtiden yrar runt mig, drömlös. Jag blundar, slumrar in, ser kartan upplösas, ser drakskepp och museum i brand, massorna gräver massgravar åt sig själva,?
Autonom på motpol.nu

Idag ska jag faktiskt tala om något ovanligt och för mig intressant. Det är så att jag har under de senaste månaderna valt att leva i celibat, avhållsam från all sexuella aktiviteter där jag ska spara den sexuella energin och lägga den på annat. För mig är detta egentligen ett test för att se ifall jag kan vara totalt avhållsam när det gäller sex och onani och för att se hur effekterna av detta blir. Effekterna så här långt är inte direkt märkbara, ibland blir man lätt frustrerad och vet hur man skulle kunna lösa detta på både det ena eller andra sättet. Tyvär är ju läget som det är och jag har bara mig själv att skylla, men jag tror också att jag har hittat ett starkare jag i mig för ibland så känner jag mig större och starkare i själen. Jag har även läst att ju längre avhållsam man är desto vanligare blir det att man får orgasm i sömnen då detta ska vara kroppens reaktion på avhållsamheten fysiskt, men detta har inte hänt ännu.

Det svåraste som har hänt var när jag inte sov ensam, utan hade besök då fick jag verkligen kämpa för att hålla mig så neutral på det sexuella planet som möjligt. Även dagarna efter var riktigt svåra då fantasier gärna kommer än går, men jag har också lärt mig mer om min egen kropp och fått en större kontroll samt en större förståelse för den. Jag anser att man borde testa detta men inte i en allt för lång period, för man får faktiskt perspektiv om sin kropp och sina tankar. Jag har som mål att kunna hålla ut in till nästa år, det blir väl att man onanera till smällarna av raketer.

Fotnot: Celibati behöver inte innebära att man är avhållsam från onani men i mitt fal så gör de det.

I sorg gick han in i duschen där han lät det porlande vattnet löpa längs hans rygg och ansikte. Den renande och lugnande effekten tog längre än normalt att komma till honom och han såg med bitterhet på vattnet som rann längs koppen ner i avloppet. Han sträckte ut handen från duschen och släkte lampan, han var nu i total mörker och lät mörkret omsluta honom, bli honom och släppa löss den styrka som finns inom honom. För där i mörkret så kände han sig trygg, han såg inte den värld som härjade utanför ej heller uppfattade han den framtid som kommer forma hans liv. Han borde vara lycklig och det är han, men denna man har två själar i en kropp och nu var det ett byte inom honom. Han tänkte större än på sina egna egoistiska tankar som gav honom lycka, istället tänkte han på det land han bor i och det folk han tillhör, han tänkte på deras framtid. Där valet står mellan privatisering och smått etnomasochism eller stor etnomasochism. För att tala klarspråk, det ser inte ljust ut nu och har inte gjort det på flera år.

Han ökade värmen på duschen och kände smärtan mot axlarna som fick honom att glömma diskussionen med en ung man. Men istället för att ignorera den ska vi ta upp den.

Mannen:
Sverigedemokraterna är äckliga.

Mediadrev:
Varför?

Mannen:
För att de är rasister....

Mediadrev:
Vad gör dom till rasister?

Mannen:
Om man kollar tillbaka till historien så är det nationalsocialister som byggde upp partiet och styr det nu, de har en ledare som har blivit dömd för både misshandel och hustrumisshandel.

Mediadrev:
Men om man kollar tillbaka på alla parti så verkar de idag att alla har rötter inom den rasism som du pratar om. Där Socialdemokraterna var väldigt glada för att Sverige var etnisk homogent et cetera.

Mannen:
Men du kan ju inte ta upp någonting som hände för mer än ett decennium. För t.ex tjugo år sedan så var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige.

Mediadrev:
Men du fick ju göra detta när du skulle beskriva sambandet mellan rasism och Sverigedemokraterna för mig.

(En tredje person bryter in och tror han vet hur jag står både politiskt och filosofiskt där jag tvärt avbryter och nämner att han vet inget om vad jag tror och tycker.)

Mannen:
Är du nationalsocialist?

Mediadrev:
Jag ser inte vad det skulle vara relevant att veta för dig. Men skulle det vara något fel?

Mannen:
Dom förordnat att människor är olika mycket värda, och har dödat flera miljoner människor.

Mediadrev:
Så är inte människor olika mycket värda? Är du lika mycket värd som den man som våldtar unga flickor och torterar dom? Är knarkaren lika mycket värd som singelmamman som jobbar på två jobb för att kunna leva med sina barn?

Mannen:
Vilken politisk ideologi tycker du är bäst?

Mediadrev:
Alla har sina brister men kommunism är en fin tanke men dock så måste jag nog säga en form av nationalsocialism men skulle inte vilja påstå att någon är bättre än någon annan då det handlar om vilka mål man vill uppnå.

Mannen:
Vilka mål vill du uppnå och vad är bra inom kommunism?

Mediadrev:
Jag vill uppnå att svenskarna och Sverige kan leva i trygghet där de frodas i självständighet. Jag vill ta bort de så kallade friheter som förtrycker den intelligenta massan och införa ett system där de som är bäst lämpade ska styra på olika positioner i samhället.

Kommunismen är en intressant tankegång där den går mot en sorts idealism men jag även jag vet att i praktiken så är tanken onåbar.

Mannen:
Kommunism grundar sig på att alla ska äga allt, gemensamt ägande av allt.

Mediadrev:
Nja, du måste ju definiera kommunism då de finns många olika inritktningar. Jag har själv mött flera som anses att klasserna ska vändas där arbetarklassen ska bli överklassen och vice versa. Enligt mig är kommunismen en materalistisk ideologi där man kämpar för arbetarklassens vilkor till att få mer "saker".

Mannen:
Nej, kommunism grundar sig på gemensamt ägande.

Mediadrev:
Har du läst det kommunistiska manifestet?

Mannen:
Ja delar av det.

(Jag småskrattar)

Varför skrattar du? Det är dålig stil och elakt.

Mediadrev:
Du måste ju läsa hela för att förstå det.

(En tids tystnad)

Var i politiken hör du hemma?

Mannen:
Jag är väl socialist och humanist. Skulle aldrig rösta på borgarna.

Mediadrev:
Ja det är inte lätt nu då du har två onda ting att välja mellan. Borgarna vill privatisera och bekämpa den sorts socialism som du antagligen står för. Men Mona Sahlin hatar allt svenskt fast hon vill leda Sverige.

Mannen:
Det gör hon inte alls.

Mediadrev:
Hon har sagt att hon hatar allt genuint svenskt.

Mannen:
Jag såg dig som en smart person men just nu sjönk du långt ner. Du måste vara källkritisk (skratt)

Mediadrev:
Var det inte elakt att skratta åt andra? Vilka källor tror du på så jag kan bevisa det? Wikipedia? Expressen?

Mannen: Nej bara ibland av Expressen.

Mediadrev:
Varför bara ibland? Du kanske bara tror på den när den bekräftar din världsbild men när artiklar och slutsatser kommer utanför de ramarna så är de lögn.

Mannen:
Nej det tror jag inte.

Mediadrev:
Jag ska inte demolera din värld, god natt.



Varför kan han aldrig låta en diskussion vara? Varför kan han helt enkelt inte bara ignorera vad han hör och försöka vara tyst då denna märkliga skara han lever mitt bland aldrig kommer förstå eller tycka som honom.


I skapandet av det perfekta samhället så måste man misslyckas fatalt några gånger innan man inser vad som är bäst. Men det som oroar mig är hur många gånger ska vi tillåta oss att misslyckas med samma sak?

Tidningen låg i knäet och han tuggade frenetiskt på sitt tuggimumi för att försöka få bort smaken från kvällen innan, sura äpplen stank i hans mun och han önskade han hade bortstat tänderna ännu en gång. Men det går inte att ändra det som har hänt så han slår upp första sidan på tidningen och rynkar näsan mot ännu en "huvudnyhet" som saknar all intelligens och intresse ifall man inte följer de upplåstbara "idolerna".

En artikel om EU får honom att läsa extra noga och till fasa inser han att de vill förbjuda organisationer och politiska partier endast för deras åsikters skull. Frammarschen av nya "friheter" tonar upp sig och försöker visa med sina så kallade friheter att vi får göra vad vi vill, men endast om man tillhör majoritetens tänkande skaror. Denna så kallade åsikts -yttrandefrihet är passé och man fortsätter spinna vidare på de lögner som massan fortsätter att tro på. Man tar dessa beslut då i EU så kan man lättare tysta mediemarknaden och få en mindre reaktion då genom medierna är folkets ända källa till det som händer runt dom. Han frustar åt den skara som med ena handen pratar om att alla har rätt att tycka och tänka som dom vill och utöva detta fast med andra stramar åt samhällets säck och kastar bort de "felaktiga" tankarna.

Han bläddrar till serierna och skummar igen dom,  inget märkvärdigt och inget som fångar hans intresse. Han lägger ifrån sig tidningen vid den lilla fickan man har framför sig på tågsätena. Han sluter sina ögon och lyssnar på musiken som spelas för att också åter påminna sig själv om henne. Hon var där i hans inreblick sprudlande glad och log mot honom, han minns fortvarande samtalen från igår och de känslor som de utbytte. Han blev varm i bröstet och fantiserade en fortsättning på hennes leende mun. Hon gick till honom och satte sig i knäet för att sedan slå armarna runt honom. Båda log mot varandra och han kramade om henne för att sedan öppna ögonen och inse att hon inte var där. Bitterhet slog honom och han undrade hur det skulle kunna bli och vara ifall han fick sin chans, skulle han kunna ta den och behålla den? Han hoppades på det och försökte blunda igen för att åter få in henne i sitt minne men han misslyckades gravt för endast ljudet av den tjocka människan som andas bakom honom tränger in i hans hjärna då musiken har tystnat för att batteriet dog.

Löjligt perfekt att tågresan skulle bli så defekt, inte hans egna tankar och fantasier han kan nå bland dessa människor. Eller människor kanske är att ta i, visst de är mänskliga till utseende men ifall inandömet är tomt borde de då få lov att kallas människor? Vad är egentligen kraven på att människor ska kallas just människor, han ser sig varken som bättre eller sämre än dessa varelser man definitivt annorlunda och kanske är han ännu mindre mänsklig än dessa. Varför skulle inte detta stadie där de är som får och följer flocken vara omänskligt? Det är kanske detta som är människans sätt att vara och ifall kraven är att vara en hjärndöd zombie som bara följer massan så är han hellre något annat.

Jo, han är hellre något annat som har handen på telefonen och lockas av lusten att ringa men skölden tvingar honom till lydnad och således så är endast handen där men ej något mer. Många tankar skänker han henne, hopp om en framtid.

Sista november och återigen finner jag mig här, sittande vid datorn och skriver några rader i min blogg. Återigen så hör jag rösterna i mitt huvud som påpekar hur mitt liv har varit och vad som väntar mig. När jag vaknade imorse så hade jag drömt en mardröm, en dröm som jag har drömt många gånger förut men denna gång så var den annorlunda. Då där i panikens virvel omringad av flera främlingar som ej vill mig väl och ej heller vill mina vänner väl utan deras blodtörstiga ansikten sken upp när dom insåg deras övertag. Aldrig för har jag varit så rädd, ej för min egen skull utan för mina nära som var bakom mig. Återigen kände jag igen känslan av att det var mitt fel att vi var där vi var och omringade av dessa antagoinster som ville se blod rinna från våra kroppar. Personerna bakom mig var desamma förutom en som var någon annan, men själva handlingen var nästan densamma. Istället för att tråka ut er med själva bråket som utbryter där jag tvingar mina vänner att springa medans jag uppehåller pöbeln och får flera stick mot min redan sargade kropp. Tänk er scenen från Sagan om ringen där Boromir dör, något liknande utspelar sig i min dröm, där jag trotsar min egen död för att rädda de som betyder något i mitt liv.

Men vad betyder egentligen denna dröm då den vägrar försvinna, är det en varning? Eller ser jag rent ut av i framtiden och likt Oden ser mitt öde och min död. Frågan jag själv ställer mig är hur jag ska reagera på detta, ska jag acceptera det och rida ut till striden för att endast inse att jag kommer falla men rädda mina vänner. Men ifall jag förändrar det och tar inte dit mina vänner vad händer då? Vad händer ifall jag ändrar själva händelsen och vi inte alls befinner oss på den platsen. Vem kommer då att dö för denna pöbels hand? Kan jag leva med det beslutet att en total "oskyldig" främlingar möter mitt öde på grund av rädsla för min egen död? Nej jag tror inte jag skulle kunna respekterade mig själv ifall jag flyr från det jag ska bli ej heller om en personen som är oskyldig skulle möta graven på grund av mig. Jag antar att jag skulle se det som att jag var feg och vägrade stå upp för de saker jag står för ifall jag inte skulle välja detta sätt att möta mina fiender och att dö för sina vänner är ett heroiskt sätt att dö på.

Allt vi gör påverkar livet, var steg vi tar och var andetag vi tar påverkar någon och något annat på jorden. Vi kan inte stänga in oss i en bubbla mot världen för även det beslutet påverkar vår värld, jag ska försöka att inte gå in på konsekventerna av våra handlingar då detta skulle ta allt för mycket tid och bli oändligt långt. Utan jag vill gå i en annan riktning med detta inlägg. Jag känner också att kraften har gått ur mig, lika bra att avsluta inlägget. Japp jag har varit allt från ett geni till en idiot idag. Variation men tyvär en dålig sådan. Sov gott.

Gräset kittlar hans nacke och han vrider lite på sig för att hamna rätt så han slipper det. De vita molnen som svävar förbi på den ljusblåa himlen är vackra och bildar olika former som han skrattar åt. En flodhäst, ett skepp och en drake seglar förbi honom i dessa vita små bomullstussar, han förundras över hur hans fantasi kan föreställa sig allt detta i ett par moln. Han höjer sitt huvud och kollar sig runt, han ser kullen som är framför honom och lägenheterna till höger, han ser människor som cycklar och går, allt detta delar något och det är historien om hur allt är som det är.

Trots att naturen och omgivningen är vacker så är människorna grå, förtrollade av det som nu styr vår värld. Televisionen med tidningarna i hälarna, denna makt har skapat en sorts ny människa som har lärt sig att tänka "rätt" och fått en ny visdom när det gäller att göra ologiska saker logiska och vice versa. Där de jagar de som säger emot en och försöker skapa nya ideal där man ska passa in, vi ska glömma vårt inre för att leva ut våra materialistiska drömmar som innebär att äga mest, dyrast och de nyaste sakerna som produceras för att fylla någon funktion som vi inte behöver. Detta nya levandssätt gör att vi saknar något inom oss, vi saknar en egen identitet som folk innan hos har. Vissa av oss söker den i nya saker som har tillkommit de senare åren som Hipp-Hop och andra kulturer då vår egna kultur är glömd för att den är inte värd något. Vi saknar det som binder samman oss med resten av folket trots att vi är olika och vi söker det i samhället. Vissa går in i kriminaliteten som en lösning men den största skaran ökar takten på att köpa nya dyra och onödiga saker.

Vi lever i ett samhälle där den nya regeln är att alla ska ha rätt att konsumera, exakt alla ska få kunna köpa exakt vad dom vill då man utgår från att detta är frihet. Ifrågasätter man denna frihet så blir man kallad för märkliga saker som inte alls har med själva idealen att göra, utan dom försöker tysta ens åsikt då den är obekväm i samhället och kan påverka folk då det den obekväma åsikten säger är faktiskt sant. Visserligen finns det grupper som påpekar detta men mot dessa grupper drivs det hatkampanjer och försök till en sorts anonymitet mot dom. Ser man dom inte så finns dom inte. Detta verkar vara en av de logiska klichérna som simmar runt bland de "duktiga" medborgarna av detta samhälle.

Men kan man kalla denna frihet för en frihet? Då påtryckningar över allt som säger hur du ska vara , se ut och tänka försöker skapa en sorts människa som ska uppdatera sig med nya saker konstant för att inte hamna utanför den ramen hur man ska vara. Skapar inte detta ett sorts krav på att man ska konsumera saker och således är det inte en frihet utan ett krav, konsumera eller hamna utanför samhällets ramar. Då år av en propaganda och en sorts hjärntvättning har skapat dett ideal där man måste passa in i samhällets ramar för att ses som en människa och bli accpeterad av samhället. Det räcker inte längre med att man betalar skatt, lever sitt liv och kanske intresserar sig för sitt lands bästa utan nu måste man konsumera för att kunna räkna sig som en medborgare av samhället och undvika hetska kommentarer som rasist,nazist,fascist och liknande.

Men detta samhälle går framåt där man försöker komma åt de personer som lättbevisat inte är rasister et cetera och därför definierar man om ordets betydelser som t.ex

Jobbets timme är åter slut och den korta färden mot bussen börjar, solen lyser och det är en av få klarblåa novemberdagar som skiner upp mitt liv. Ovetande hur denna dag skulle påverka mitt liv satte jag mig ner vid busshållplatsen för att invänta den trogna "pendeln". När jag sitter där och förundras hur jävla kallt det är samtidigt som det är så klart så möter jag ett bekant ansikte som jag hellre skulle slippa möta. Vi sitter där tillsammans i väntan på bussen och småpratar om våra ointressanta liv då vi varken vill eller har lust att gå in på djupare saker för vi vill inte berätta något om oss själva då detta skulle få oss att bli svagare för varandra. Bussen kommer och den efterlängtade ensamhetskänslan kommer krypande, men samtidigt hör jag någon säga mitt namn där bak och jag vänder mig om för att möta ännu ett bekant leende. Helvete, inte honom också. Åter en som jag ej vill träffa som sitter och nästan skriker ut mitt namn på en full buss, min blick vandrar längre bak och till min häpnad ser jag dom. Jag har inte glömt dom och det verkar som de inte heller har glömt mig. Deras viskande och pekande med en kaxig blick mot mig får mig att sucka av någon sorts förtvivlan blandad i sorg. Den som sade mitt namn kollar fortvarande mot mig och jag ger mig ifrån en kort nick till ett igenkännande mer än så blir det inte för vi är inte vänner utan snarare bekanta som inte träffats på över ett år. Mitt fokus riktar ut mot naturen, dalar med havet i bakgrunden och himlen skiftade i flera olika nyanser, blå,lila, rosa och röd. Det är vackert, men bussen kör vidare och bilden försvinner istället så tänker jag mig bort den varma sommarkväll då de som jag ej hade glömt träffades för första gången. Minnet får mig fortvarande att rysa och jag tycker inte om vad jag ser då det är en berättelse om våld och hat, de önskar nog de slutade annorlunda då jag sitter här idag istället för liggande nedgrävd i marken.

Istället för att egentligen skriva mer om denna dag så snabbspolar jag tills jag är hemma och gör mina så kallde rutiner som vi alla har. Jag lägger mig i sängen tar av mig byxorna och sätter på datorn samtidigt som jag försöker sova och intala mig om att jag kan sova på kvällen ändå. Jag somnar inte, något annat lockar mig eller jag borde säga någon. Sitter och pratar över msn, tiden går och jag trivs men känslan av att ändå inte räcka till väcks i mig. Jag säger att jag kommer snart och går ut med soporna, det är mörkt och väldigt stjärnklart, jag känner igen de vanliga stjärntecknen och egentligen blir lite arg på mig då jag inte kan flera. Jag fortsätter att stirra upp mot den svarta himlen för att se stjärnorna och månen som är halvdold i den mörka kvällen. Det är vackert, allt för ofta så förundras jag över den natur vi har här men som vi inte verka bry oss hem eller värna om. Det är för mig en gåta hur vi kan försöka intala oss att vi har ett globalt problem men samtidigt inte göra något åt det, vad är egentligen meningen med det? Hycklande människor så långt ögat når, det känns som jag är omgiven av får. En sista blick mot himlen och jag ser ett stjärnfall, jag önskar mig, jag önskar mig henne. Men jag vet att min önskan är en orealistisk sådan då jag hoppas men även känner eller intalar mig att det inte kommer hända. På detta sätt så skyddar jag mig mot att min tro kommer demoleras och jag kommer sitta där i sorg, istället nu kommer jag kunna sitta och säga "var vad det jag sade". Jag skapar ett sorts skal för mig själv där den som blir sårad ska inte bli jag och den som ska våndas kanske alltid är jag men det är något jag har accepterat på ett annat sätt.

Jag är tillbaka till mitt rum och min dator, jag är tillbaka för att återigen prata med denna någon. Hon får mig att le, skratta och samtidigt känna något djupt inom mig, vi har intellektuella utbytetn vi delar tankar och  hjälper varandra i tankar. Vi lockar och frestar varandra, vi berätta i ärlighetens namn om saker vi inte skulle berätta för många. I slutet av vår konversation så öppnar sig en lucka med hopp för min del, vi kommer in på saker som får min kropp att bli varm och min mage ger ifrån sig glada känslor. Klockan har nu passerat den tid då hon egentligen skulle gå men hon är kvar och vi fortsätter att prata. Till slut blir klockan så mycket att vi inte kan ignorera den, vi går var sin väg. Jag lägger mig i sängen med armarna bakom huvudet och njuter av denna dag. En sådan start med en vändning, hoppas flera kommer.

Klockan var fyra dags att gå till bussen för att åter finna lugn i sitt hem där han hade sin fristad. Jobbets timme var slut och vandringen mot busshållplatsen var seg och kändes längre än de trehundra meter den var, hans sinne var grått likt området runt honom. Han visste han var lite sen och kände att han kommer antagligen missa bussen men han ökade inte takten, han orkade inte bry sig ty hans sinne var tungt. Allt runt honom kändes sjukt och mörkt, allt runt honom kändes så fel och han ville bara fly men hur skulle han kunna det? Han visste det själv för det som skapar en kan man aldrig fly ifrån, cirkeln måste slutas och en flykt skulle bli omöjlig. Framför sig ser han den gula bussen som stressar fram för att kunna nå den tabell den måste följa. Han suckade högt och insåg att nu var det en väntan inför nästa buss, men hans tankar stannade inte enbart där utan följde bussen som snabbt stressade vidare för att följa sitt öde. Detta skådespel var som en symbol för livet, en buss som färdas för att hinna något som den själv inte har bestämt och när dagen är över kan den vila. Så kändes hans liv just nu, så kändes framtiden för honom men han skall inte ljuga för det fanns ljuspunkter, där fanns stjärnor i hans liv men dom var långt borta.

Han kom fram till busshållplatsen men han fortsatte att gå, han tänkte inte följa ramarna för det som han borde göra. Han skulle bryta sig loss, kanske bara för stunden men dock så var det en "fri" stund. För var steg så blev hans sinne lättare, han kom loss från det lilla samhället och det var nu nio kilometer kvar att vandra, runt omkring honom så tornade naturen upp sig och visade det vackra, det perfekta. Till vänster om honom såg han åkrar så långt ögat kunde nå och förundrades över dessa som plöjde här, han undrade hur länge dessa åkrar varit här och ifall de har gått i arv från far till son. Till höger så sag han kullar eller dalar som det stod på skylten som sträckte sig upp och ner tills de mötte havet och en grupp av träd, det var vackert. Efter en stund såg han en parkeringsplats och en stig ned mot dessa dalar, han gick med medvetna steg över vägen och till denna plats för att få bättre utsikt.
En längtan kom inom honom att bara kasta sig ut från dessa dalar och mötas av den gräsbetade marken där får vandrade. En längtan att lämna denna jord och vandra till en annan, en jord där dessa dalar var blott unga i jämnförelse till idag. Där åkrarna ej plöjdes av maskiner och havet ej var nedsmutsad av motorer, i denna tid brann längtan i hans bröst. Tänk ifall han kunde besöka denna tid och se den värld som var ledande då och få känna striden för något vettigt och lyckan blandat med stolhet över något som var hans och som han delade med andra.  Han suckade djupt och fortsatte sin vandring, när han gick på den asfalterade vägen såg han en gestalt längre fram som var klädd i en kappa grå och en hat som döljde ena ögat. En stav var i hans hand och han såg gammal ut, men han kunde känna kraften som ustrålade sig från mannen och kände något inom sig där ord som vördnad poppade upp i huvudet på honom.

Ett kraxande fick honom att släppa mannen med blicken och vid trädet som snart vara brevid honom satt två korpar som såg djupt in i hans ögon han vek med blicken för att åter se på mannen som stod snart några tiotal meter framför honom. Mannen ställde sig mit i vägen och tog sin stav framför honom, han yttrade inget och såg på honom. Med ett svischande med staven så snurrade allt och när han återfick sin klarhet så var mannen borta och asfalten under honom var borta. Istället var han i en skog som mynnade ut i en glänta, var fan vad det som hade hänt? Vart var han? En lägereld var i gläntan och han gick med försiktiga steg dit, en ensam man satt vid elden och petade med en pinne.

- Var hälsad främling sade mannen vid lägerelden utan att ens kolla mot honom.
-  Hejdu, var är jag?
-  Ditt du önskade har du nu kommit av min hand. Detta är tiden då dalarna var ånga och marken ännu bördig till folket sade mannen medan han fortsatte att peta i elden.

Han vände sig om och lämnade mannen, han tvivlade inte på hans ord utan var lycklig.

Nu ska jag faktiskt göra något som helt går emot strömmen, som totalt är annorlunda från vad jag brukar göra. Jag kommer säkert få hur mycket skit som helst för det här, men så är det. Jag följer min inre vilje och den tvingar mig med några personers som vill veta mina sexhemlisar och skriker "Men oh Mediadrev berätta för oss hur du får alla snyggingar". Då kör vi.

Denna guide vänder sig till er som vill piffa upp det lite i sovrummet, så ifall du är en sexguru så kan du sluta läsa här. Jag själv är inte direkt någon Gud i sängen men dock så är jag relativt ung, men jag brukar inte heller ha dåligt samlag utan det brukar sluta med att båda partner blir nöjd. Detta är till en ganska stor del av att jag njuter mer när min partner njuter och när hon når sitt klimax är jag aldrig långt från mitt. Det är också därfor jag har valt att slamra ihop några punktformer för att hjälpa de som anses vilja ha hjälp och för er andra kanske en intressant och rolig läsning. Kom ihåg att jag berättar från en killes perspektiv.

1. Förberedelse
Om du har ett stadigt förhållande och vill ha samlag så borde du börja tidigt. Nu menar jag inte i förhållandet utan snarare på dagen. Känner du att du vill ha samlag så ska du börja att "reta" och förbereda din partner mentalt. Kom ihåg att jag pratar från en killes perspektiv och ifall du nu är en liten pojke så är du medveten om att kvinnor behöver 20 minuter (oftast) "förspel" för att kunna uppnå orgasm. Så därför vill jag att du förbereder henne mentalt under dagen med kanske lagom sexuella anspelningar, gör sånt hon gillar och tänder lite på. Gör det gärna diskret så hon bara kan ana varför du gör det. Var gärna nära henne så hon känner din kropp och att du är där för henne. En sådan skyddande tanke, våga också säga nej ifall hon ger sig tidigare än beräknat så du retar upp henne ännu mer och när ni väll kommer till sängkammare så är ni båda väldigt uppeggade.

2. Förspel
Detta kan nog ses som det viktigaste delen då du verkligen har fått en tjej som både är intresserad av dig och kan tänka sig ha sex med dig. Inte för att sätta en press på dig men här kommer faktiskt alla förväntningar hur bra detta ska bli. Det viktigaste är att du inte ska vara nervös eller skämmas för något som t.ex du har en liten penis och då menar jag under medel som 15cm. Jag ska inte heller ljuga för dig storlek spelar roll, jag har frågat många tjejer och de säger alla samma sak. En penis under 15cm är för lite så ifall du har en liten penis så är detta extra viktigt för dig. Men du ska inte hänga läpp ifall du har en liten penis, då det är förspel nu och precis som i fotboll så kan allt hända. Det viktiga är som sagt att du inte blir FÖR nervös utan du har ditt lugn och låter det gå sakta till, du ska inte skynda på något för då blir det ofta skit av allt. Om du har möjlighet så ta gärna reda på vad hon gillar och inte gillar, var inte blyg för att fråga det kan vara sexuellt uppeggande att fråga och kanske göra en lek av det? En lek kan gå till där man skriver ned 1-6 vad man vill partnern ska göra och slår en tärning så turas man om. Om du letar efter tekniker hur man bäst ger oralsex eller liknande så är du fel ute, för alla gör olika och tjejer tycker om olika. Men det jag kan hjälpa er med är att tänka på att stimulera och slicka klitoris mest för det är här som det är skönast. Men glöm inte att även stimulera blygdläpparna för att uppnå en variation och ta gärna olika tempo på tungan.  Nu kände jag att vi stressade fram lite saker och glömde något av det jag uppskattar mest att göra, smeka tjejen på hennes erogena zoner detta betyder inte bara bröst, klitoris utan även lite mer "okända" zoner där mina personliga favoriter brukar vara nacke, lår, armar och mage. Tänk på att var varsam och var uppmärksam på hur tjejen reagerar, ifall hon ryser är det underbart! Så för att göra det kortfattat

• Var varsam och mjuk.
• Ta god tid på dig.
• Koncentrera på HELA kroppen.
• När du ska göra något nytt gör det långsamt och kolla henne i ögonen.
• Var inte nervös!

3. Samlag
Nu till den svåraste delen att förklara och försöka beskriva då det varierar från tjej till tjej. Här om dagen såg jag ett avsnitt på two and a half men och där gav "sexguden" råd till sin bror att var bra på grunderna istället för de avancerade. Jag måste hålla med honom, det är nog lättare att fokusera på grunderna ifall det är bland de första gångerna ni ska ha sex. Efter ett långt förspel så borde ni båda vara redo och låt det börja lugnt så du själv känner att du klarar mer än fem minuter, för tro mig det finns inget skämmigare och mer förodmjukande att komma efter två sekunder. Men vad är egentligen grunderna? Jag har själv ingen aning och kommer att försöka bygga upp något som jag själv satsade på. Jag satsade på varaktighet och på känsla, det bästa råd jag nog kan ge är att låta dina instinkter styra med en självmedvetande som styr dig. Går det för snabbt så säg till, du måste våga att säga till henne att sakta ner eller våga själv att sakta ner. Några har frågat mig vilken ställning jag tycker om och vilken ställning som är bäst. Jag svarar nästan alltid att det är olika från person till person vilken ställning som är bäst och min favorit är när jag blir riden. När man pratar om standar ställningarna så brukar man ofta nämna missionären, för den som inte vet så är det när killen är överst och jag anser att den kan vara ganska tråkig. För där kan det nästan bara gå åt helvete ifall båda är oerfarna då det är samma jargon konstant. Man måste försöka piffa upp den, olika tempo, tjejen gör något som t.ex river en på ryggen eller korsar benen runt en. Man måste våga piffa upp saker. Ifall tjejen har svårt att komma under samlag men känner att det skulle vara möjligt så testa med att lägga en kudde under henne, så man kommer lite mer rakt in. Detta är ganska enkel metod och den fungerar ibland. Men våga testa olika ställningar, våga göra fel. För ifall ni inte testar så vet ni inte vad som är bäst.

4. Efterspel
Nu kanske ni trodde det var slut här men inte då, efterspel är VIKTIGT men dock inte lika viktigt enligt mig som resten. Att du ligger kvar smeker henne och visar med handlingar att du uppskattar hennes närhet och att du inte är den som utnyttjar henne. Ta henne mot ditt bröst och låt henne höra ditt hjärta slå. Prata och ha lite mysigt tillsammans.

Detta var allt för denna gång, nästa gång kommer det vanliga inlägg igen :)

Passion, Kärlek för mig är dessa ord legender, myter och sägner. Något som händer i sagornas värld och ej i min eller den verkliga världen. Över allt ser man personer som uttrycker att dom älskar någon och alltid kommer att göra detta och jag frågar mig själv varför? Hur kan dom vara så säkra på sina känslor om flera år bara för att dom har intalat sig själva att dom älskar någon. Bara för att dom har valt en person att älska och få samma "känsla" tillbaka innebär det att känslorna aldrig kommer att avta? Innebär det att det dom verkligen känner är kärlek? Hur vet vi att känslan kärlek är kärlek?

Jag själv vill inte kalla kärlek för kärlek, jag föredrar namnet passion. Jag tror att passion är något man väljer för var människa, man gör detta omedvetet. Det är som ett behov, något vi alla behöver och således skapar där vi har en realistisk chans att uppnå det. Jag brukar vara den som beundrar världen och allt vad det innebär, jag brukar vara den som gör saker onåbara och högre än vad de är. Men jag kan inte göra så om passion, jag kan bara inte förgylla det och försöka förklara hur fint och bra det är. Jag kan inte göra något sådant för då förlorar det glansen för mig, då förlorar det all innebörd för mig.

Min vän beskriver kärlek så här "Kärlek är bara ett parfymerat ord för fortplantningsdrift." Vi brukar ofta baktala passion och förskasta den verkan det kan ha på människor. Vi två brukar spotta på passion men innerst inne så längtar vi efter den för vi vägrar tro att den känslan som folk kallar passion är passion, då vi kräver något starkare, något större. Vi kräver att man inte ska tycka om någon och enkelt säga "Jag älskar dig" trots att vi båda har gjort det någon gång.

För mig är passion större än något annat och står över saker som moral. Passion kan få oss att göra saker som ej trodde vi kunde och saker som man ser som "fel". Men det är inte det som förklrar passion, inte handlingarna hur man gör utan hur man känner. För jag kan ärligt talat inte säga hur kärlek ska kännas eller hur det känns, jag tror ingen kan göra det. Men det hindrar oss inte för att glorifera det och påstå att det finns, för trots allt jag kan ej heller förneka dess existens.

Jag önskar en dag att jag ska råka ut för denna passion, som ska få mig att höja mig över allt annat och känna något speciellt. Men ändå så tror jag inte att det finns, kanske för att bli glatt överraskad när jag bevisas fel eller för att jag djupt inom mig inser att det helt enkelt inte finns.

I ett rus befinner jag mig just nu i, jag är en skadeskjuten kråka som försöker flyga men jag kan inte. Allt tynger ner mig och efter alla försök inser jag att jag kanske aldrig kan flyga. Jag är defekt, ja jag är sannerligen defekt. Jag saknar allt det som man ska ha och istället har jag det som missgynnas och i försök utrotas. Jag är sannerligen en skadeskjuten kråka, kolsvart inuti och kan inte göra det jag är skapt för, flyga. Men min mitt kålsvarta inre hindrar mig från undergång då den bygger mig med den förmjukelse så jag blir resistens all de hemskheter som jag ser var dag.

Jag ska inte ljuga för er, jag hatar det samhälle jag lever i, jag hatar den värld jag lever i men jag har accepterat den. Detta är min lott och det är min uppgift att försöka uppnå en förändring så jag kan skapa något nytt, något där ideal som ära, heder, rättvisa och vishet är ledande. Där harmoni är inte ett ord i en ordbok utan ett levnadssätt i samhället. Jag strävar mot en ström så stark av får som vägrar att inse vart vi är på väg, jag strävar emot undegången av vår värld, min värld.

Jag skräms inte av undergång inte min egen i alla fall. När den tiden kommer att jag ska sluta mina ögon så är det inte en tid av sorg utan av lycka. Jag längtar med en liten pojkes nyfikenhet vad som händer efter döden, är allt svart eller kommer jag till helvete? Egentligen spelar det inte så stor roll vad som väntar mig för det är nu jag lever, det är nu jag fortvarande andas. Det är här mina vänner finns och de saker som jag håller av. Det är här min framtida avkomma kommer att vandra och det är här min kraft kommer ifrån.

Ibland önskar jag att jag hade en tidsmaskin och kunde åka tillbaka runt år 700 för att se hur det var, för att få veta om detta samhälle förtjänar de lovord som jag så ofta ger det. Här i detta samhälle där den moral vi ser idag ej än var uppbyggd i detta förlovade land och där man gjorde sina handlingar i grunden för konsekventerna inte för vad som anses rätt eller fel. Men min tidsmaskin är på ingång och det är min sömn, för i drömmarnas värld är inget omöjligt. Nu ska jag resa tillbaka till tiden.

Det sägs att alla får sina femton minuter i rampljuset och idag verkar jag har fått mina. Det är Motpol bloggaren Oskorei som har uppmärksammat mig och givit mig fina lovord som;

Sitter nu här igen, förvånad över den förvandling min kropp har gjort i min vita tröja som är från 1990-talet. Månader av kostförbättring och träning har gett en liten gnutta ljus i min kropp. Det är först nu när man förbättrar sig själv som man insåg hur illa man tyckte om sin förra gestalt. Missförstå mig inte, jag hade accepterat den och således inget öppet hat mot den men jag ville förbättra den och mer än vad jag trodde. Det är nästan som jag får lust att knäppa en bild av min kropp när jag ser den i min vita tröja och dessa svarta shorts. Det verkar som egocentering blir dagens ämne men jag ska sluta försöka beundra mig själv så gott det går, ni förstå jag är väldigt vacker. Nej nu ljög jag för er, jag är inte speciellt vacker men vad gör det? Det är inte direkt som ni dömer mig för mitt utseende när ni inte ser mig, ärligt talat skulle jag inte bry mig heller ifall ni tyckte jag var ful.

 Men så är det, när människor kan leva utan de krav som byggs på en för var dag så inser man också att man bryr sig över huvudtaget inte vad folk tycker om en. Nu ska jag ju inte försöka få er att skita i allt ni gör och ha den mentaliteten utan ni ska använda den till en drivkraft. För alla era handlingar utgör en enhet och den enhet är en själv. Allt jag gör speglar mig och således är mina handlingar mig. Detta kan göra att så länge du är sann mot dig själv så vet du vad du är och behöver inte söka detta i vad andra människor tycker om dig. Alla människor behöver uppmärksamhet men det sökande vi har i dagens samhälle är till en sådan gräns att man blir rädd. Unga flickor som visar nästan hela brösten på var fotografi för att pojkarna ska uppmärksamma dom, unga pojkar som försöker se och bete sig äldre för att flickorna ska upptäcka dessa. En ond cirkel i sökade efter att vara något för någon annan än sig själv. Man skapar en skuggbild av sig själv mot samhället som inte alls behöver stämma överens i vad man egentligen är. Alla dessa ideal som vi ser världen över som alla ska vara som äcklar mig, det är en sorts hyckleri. Var så här, gör så där bla bla bla. Man vill bara ta en träpåk och stänga av TV-apparaten med en massa våld. För dessa "idoler" ser vi inte längre än på TV, dessa så kallade idoler ser vi aldrig i verkliga livet. Varför? Jag tror och verkligen hoppas av hela min själ att dom inte heller orkar ha den masken som deras lobbyister har skapat till dom. Där dom ska vara så jävla perfekta, där dom ska vara på det äckliga hollywood sättet som är ett ideal och tydligen den "rätta" vägen för att bli upplyst och någon sorts gud. Men den viktiga frågan är vems är felet? Det är vårt, det är vi som har tillåtit detta att ske och det är bara vi som har kraften att ändra det. Vi måste alla ta vårt ansvar och förändra en sjuksvärld ideal, men vad vet jag? Jag kanske bara är en liten röst i ett hörn som är så svagt mot hollywoods starka lampor och röster att jag försvinner, att det gör att jag har fel. Förresten glöm allting jag har skrivit, glöm mig och allt detta för det kanske är lättare att leva i dumhet och inte se världen med mina ögon. Det är kanske lättare att bara vara nöjd med allt och aldrig vilja förbättra något. Det är kanske bättre att leva i lögnen istället för sanningen för det ända sanningen gör är att göra människa upprörda över hur allt är. För när dom ser sanningen så har dom två val;

1. Tro på vad jag påstår och försöka ta de första kliven ut i den nya världen med de nya reglerna där allt är nytt.

2. Kalla mig allt vad samhället har lärt folk att hata så som rasist, nazist, fascist, antisemit och allt annat trams. Varför gör dom detta? För att det nya skrämmer dom, dessa varelser lutar sig hellre mot de platser där allt finns framför dom i trygga regler och ologiska val som bygger deras vardag.

Trygghet framför sanning? Skjut mig ifall jag väljer trygghet.


Fotnot:
Med sanning menar jag det som är vetenskapligt bevisat och inte definitionsfrågor.

Ofta när man pratar om kvinnosyn så är det negativa titlar och krönikor om hur illa män är, om hur förtryckta kvinnor kan vara. Vi pratar om gärna om vi och dem som om det är okej att dela in könen när man smutskastar det ena. Missförstå mig inte då jag är väldigt för "vi och dem" men med denna liberala och snedrivna demokrati vi har idag så är detta "anti-feministiskt" när man antyder att män och kvinnor har skillnader. Den vetenskapliga forskningen har slagit fast att vi har fysiska och mentala skillnader, vi är bra på olika saker generellt sätt men det gör inte att vi är mindre värda. Nu har ni direkt två val, tro på vad jag säger eller förneka det i ren Gudrun Schyman anda där ni följer henne med minsta vink i hennes uttalande som "Det finns inga biologiska skillnader mellan könen" och detta bevisar bara min tes om att det inte behövs droger för att leva i en fantasi värld.

Men nu vidare mot andra platser. Som jag skrev precis så pratar vi gärna om vi och dem när vi pratar om förtryck mot kvinnor men vi gillar också att dra in Islam i dessa sammanhang där kvinnor går i burka och männen vägrar att skaka hand med kvinnor och andra saker som vi ser som kvinnofientliga. Men det vi inte vill se är att detta enligt deras kultur är väldigt sexuellt laddat. Ta handskakningen som ett exempel , den kan symbolisera något sexuellt för muslimerna men för oss symboliserar den en hälsning. Jag minns när Irans statsminister(ej säker på titeln) var här i Sverige och vägrade att ta i hand med Maud Olofsson, jag minns dessa ramaskri från media som skrek ut sina synpunkter utan att ta i tanke vad deras kultur säger i detta. Men ni förstår nog inte den situation där i hans kultur så skulle det ses som en förolämpning ifall han tog i hand med henne, han gjorde det han anser är rätt och för det skall han straffas enligt vårt etablissemang. Men vidare om Islams kvinnoförtryck, jag anser också som de flesta här att stänga in kvinnor i hus, slöjor och i roller är ett sorts kvinnoförtryck och detta får man gärna påpeka men då ska man inte tro att vi är så jävla mycket bättre.

Vi i väst har också kvinnoförtryck och nu tänker jag inte på de fåtal som låser in sina fruar eller döttrar i hus och likande utan jag tänker på det vulgära avslitande av kläder som vi så gärna gör och exponerar deras nakna kroppar till smygrunkande män i olika åldrar. Denna västländska "frihet" är en över exponering av kvinnokroppen där den förlorar sin status som helig och som sexig enligt mig, där kvinnan förlorar den respekt som vi alla ska ha för henne. Misstolka mig inte då jag inte påstår det är fel att slita av en kvinnas kläder om hon vill detta men det hör hemma i sovrummer eller på enskilda privata platser där ingen annan kan komma. Detta problem har blivit ett samhällsprobem enligt mig där våra yngre tjejer bär allt mer utamanande kläder då deras idoler gör detta. Där deras idoler "tappar" bort sina hemmagjorda pornografiband och visar sig nakna på bilder och liknande saker. Argument som "Jag är stolt över min kropp då vill jag visa den" är för mig väldigt sårande då om du verkligen är stolt över din kropp vill du då inte låta den vara något speciellt och endast visa för de personer som du tycker om?

Om man kollar på sidor som snyggast.se eller liknande där man rankar "skönhet" i olika listor så ser man uteslutande utmanande flickor som lämnar väldigt lite till fantasin och detta gör mig upprörd då de inte förstår värdet av själrespekt. Personligen anser jag att kvinnor med kläder på och en självrespekt för sitt kön är mer sexuellt tändande än den första idioten som kastar av sig kläderna efter tio minuter. Och förstår vi inte att vi är på fel väg när tio-tolvåringar går runt i urringade tröjor och liknande utamanade kläder? Dessa är barn! Låt dom vara barn!

I dagens samhälle är det så lät att få en kvinnofientlig bild då överallt vi så är vi sexobjekt och genom denna skändning av våra kön så förlorar vi också respekten och det speicella med själva sexet. Förr var det något speciellt att ha samlag men nu, ja nu är det inte lika fullt specielt. Nu kan till och med folk ha samlag med någon på grund av andra saker än kärlek, begär et cetera. Men vems fel är detta? Jag anser att det är samhällets och vårt egna fel där vi uppmuntrar folk att vara lite "slampiga", se på våra porrfilmer t.ex där de flesta unga killar skaffar sig sina bilder av sex. Vem av tjejerna tycker om att bli nedsprutade av liter med spermier, bli slagna under sexakten, förolämpade, knullade analt eller inte ha något att säga till om? Inte många och det är redan här vi skickar fel signaler till våra unga då trots vi har ett öppet samhälle där vi kan tala om allt och detta är bra så är vi fortvarande för blyga för att tala om sex och porrfilmer. Det är något moraliskt över detta där det är bäst att dom lär sig av erfarenheter istället för att någon talar om för dom att det är inte så här.
Och jag kan lova er här och nu att jag ska tala om för mina barn kvittar hur pinsammt det blir hur sex är i verkligt istället för att de ska få en snedriven bild av det på filmer och olika bilder.

/ Mediadrev

Det är med stor vemod och sorg jag skriver detta inlägg för nu har även ännu ett parti förespråkat kvotering för kvinnor och invandrare. Det är med sorgsna ögon och tungt hjärta jag ser på mitt land där kunskap kommer i andra eller tredjehand efter etnicitet och kön. Idagens sydsvenska så kan man läsa om det nya moderatpartiet som börjar likna mer och mer ett Mona Sahlin inspirerat socialdemokraterna. Deras första meningar börjar bra där dom skriver;


Men efter detta så slutar det ifall man kan läsa mellan raderna.  De nästföljande styckena svider likt frätande syra mot min själ och min livsglöd. Där jag nu kommer förstå att jag kommer försummas av två saker, den första för att jag är man och den andra för att jag är svensk. Dessa folk, svenska folkets ledare som ska göra det bästa för Sverige och det svenska folket vill att vi, svenskar ska stå tillbaka för två saker vi inte kan hjälpa. Det moderaterna säger är detta;

Jag ligger i min säng allt är mörkt runt mig förutom min dators blåvita ljus som strålar mot mig likt en dold strålkastare, just här försöker jag att få fram något att skriva om, att publicera. Samtidigt så lyssnar jag på en internet radiokanal där en amerikan beskriver sina åsikter om frihet, hon påstår att frihet finns inte ingen kan ha en total frihet men hon säger också att frihet måste ha några kvalikationer för på något sätt få veta vad frihet innebär. För att ingen kan ha friheten att t.ex flyga till månen då fysikens lagar gör detta omöjligt.

Ryska språkets ord för frihet som bättre översätts till license och således tar bort allt ansvar och allt som man vill göra då återstår bara det du kan göra alltså det du har "license" att göra. Och således så blir begreppet frihet på ryska något som man bara har rätten att göra alltså en indelning av rätt och fel och fysiskt möjligt är frihet.

Men samtidigt om man förespråkar total frihet så krossas detta av de människor som mördar, misshandlar och våldtar andra då dessa kränker deras frihet och således deras totala frihet. För de människor som blir utsatta av detta har inte friheten att säga nej och bli åtlyda och således är den totala friheten en myt.

Men nu kanske det kommer någon kapitalist eller borgare på påpekar den personliga friheten är den totala friheten där alla kan göra egentligen var dom vill. En liberalfrihet där alla har val och att kunna ha valen är den totala friheten. Men lik så håller inte detta argument heller för brottslighet och deras syn på den saken är lik kommunisternas klassargument, hopplösa och icke genomtänkta.
Då även här har den utsatta ingen chans att välja det att stoppa det som den kommer att drabbas av. Valet finns där men frågan är ifall valet egentligen finns där ifall man inte kan nyttja detta val? För den utsatta kan gör ändå allt för att förhindra detta brott som drabbar den och således har den gjort ett val men den kan inte göra valet att avbryta allt och få bort förövaren då ofta så genomför förövaren brottet fast offret kämpar emot. Och således så är den personliga friheten inte heller den totala friheten.

Idag så pratar olika politiker om frihet som den skulle vara självklar för oss, dom påstår också att dom vill bevara friheten och för att bevara friheten så ska man enligt politiker inkapsla den genom lagar. Här ställer man sig själv för en paradox där man hyllar friheten med ena handen men gör lagar för att bevara den med andra, detta leder till en minskad frihet och den frihet som är kvar ses som den totala friheten. Och som så ofta så lever politikerna i en dubbelmoral där dom utnyttjar folket och händelserna i världen till att göra vad dom behagar.

Så slutsats det finns ingen frihet.