...

Underskatta aldrig värdet av irländsk, skottsk och fornnordisk folkmusik. Detta är en gåva som till oss har skänks via röster som är bortom vackert och fult, med texter som berättar vår historia och våra arv. Underskatta aldrig skönheten i en sång som handlar om olycka, underskatta ej heller hoppet i sången om lycka. Men framför allt underskatta aldrig värdet av vår folkmusik. För ty när vi glömmer våra arv och vår historia vad har vi då att minnas och bevara? När vi glömmer det som har skapats för oss hur ska vi då skapa något för vår framtida avkomma? För att kunna skapa vår framtid måste vi alltid minnas vår dåtid och när vi ej längre minns så rasar paradiset som våra förfäder har byggt upp enbart för oss. Vi raserar det tusenåriga arv som vi har fått till skänkes och har födds till att bevara, vi sviker vår historia genom att försöka ersätten den med något som ej är sant. Ej heller kan vi någonsin ersätta vår historia då vi kommer att känna en saknad som är så står att vi kommer kännas som vilsna får där vi ej heller kan stanna och försöka återuppta vår historia för det som vi en gång förlorar vi aldrig kan få igen.
    Så jag ber er se omkring er men se längre än alla hus, se skogarna,åkrarna,ängarna och havet se det sköna som byggs upp framför er. Se det som vi alltför ofta tar för givet och aldrig tillräckligt uppskattar, se nu naturen som omger dig och mig. För denna skapelse har vår historia vandrat med och detta är vårt arv, denna jord och detta folk är vårt arv att föra vidare. Så rasera inte det som vi måste bygga upp utan med hjälp av kärlek till folket och jorden så kan vi göra vad som helst. Ingenting kan stå i vår väg, inte ens kapitalismens profitgiriga fingrar eller kommunisternas folkfientlighet. Vi är ett folk och detta är vårt land, detta är vårt arv och detta är vår historia.
Du har nu allt i din hand, vad du gör med detta är upp till dig men jag ber dig att ta dig i akt och förstå konsekventerna av vart vi är på väg mot idag. För en väg mot förintelse av allt som gör så att kärlek gror är inte en väg mot fred, sammhörighet eller lycka.

Ett högt och väldigt jobbigt ljud från telefonen väcker mig och jag känner mig lika levande som om jag var fast i en buttplugg samtidigt som en stor dildo var uppkörd i näsan på mig. Jag undrar hur länge jag har sovit och mina blickar dras mot klockan på sterion och dess gröna digitala siffror visar 18:03 och jag grymtar till då jag bara ha kunnat njuta i en timme av min skönhetssömn. Jag får en impulsiv attack och tar på mig ett par träningsbyxor och en relativt tun  långarmad tröja. Snörar mina gamla lacoste skor och sätter på mig ett par vantar, nycklar i ena fickan och mp3 i andra. Nu är jag redo för smärtan som jag kommer känna, nu är jag redo för lidelsen som gudarna ska skänka mig i min bitterhet. Musiken pumpar i mina öronen när jag tar de första travande stegen ut mot vad som kommer bli en lång plåga, jag börjar ganska avslappnad och joggar ganska snabbt jag överraskar mig själv med att det går så lätt. Jag känner att jag vill plågas och således så väljer jag den väg där vinden är emot mig. Vägen leder mot havet och det är inte med sorgsamma ögon jag följer siluetten av danmark som jag ser på andra sidan. Jag blir snarare lycklig, men ganska snart blir jag nedstämd  då ljudet i min mp3 påminner mig om min uppväxt om många andras uppväxt och det är nu med sorgsna ögon jag ser allt som är så vacker runt mig.

Talang eller talanglös?

När man ligger här själv så börjar man fundera och det man egentligen funderar över är döden och livet. Det är så sant som dom sade i serien Millennium att människan ser livet och döden i allt vi gör, så detta är inget undantag. Men det mellan livet och döden, alltså själva "livet" ( nu räknar jag livet som början och dödet som slutet). Mina tankar vandrar runt till saker som jag vill få gjort i livet så som att resa och vidare men även att skaffa barn. Tankarna stannar ganska länge vid tanken på att skaffa barn, för när man vill skaffa barn så vill man oftast göra det men någon man är kär i och älskar. Men hur vet man när man älskar någon?

Hur vet man när man älskar någon?
Frågan är lika djup som den kanske är korkad. Är det pirret i magen som gör att man vet man älskar någon? Eller är det mer? Är det hela att man tänker på person jämnt och man blir glad av det? Själv har jag inte en aning, mer än att man har kännt båda saker jag har nämnt. Men vad betyder dom? Så många frågor och så lite svar, kanske är det så att den bästa filosofen ställer frågorna men ger inte svarna? Ännu en fråga att besvara.

Men om man nu älskar någon hur vet man då när man ska uttrycka själva kärleken? Jag menar självklart oralt (ord) som "Jag älskar dig" eller någon annan klyscha, nu kanske de flesta tänker att detta kommer av sig själv men gör det verkligen det? Är det kanske inte avsaknaden av det själva ordet som tvingar fram en sådan mening. Och där partnern känner pressen att något måste sägas tillbaka och nämner samma mening fast man kanske inte menar det? För mig är "Jag älskar dig" en väldigt laddad och känslig mening, där den kan betyda så mycket och på senare tid har den blivit överanvänd och därför något man tar lätt på. Men för mig är det inte så, för mig betyder detta något. Så hur vet man när det är rätt tillfälle att säga "Jag älskar dig"? Och hur vet man när man älskar någon?

Så full av frågor men inga svar, jag är som ett vandrande jeopardy, där jag ställer frågorna och ni svaren?

Någon gång under våra liv brukar vi alltid ifrågasättande det vi har fått till skänks och nu har även en av mina vänner gjort detta. Dessa frågor är sådana frågor oftast utan svar, dessa frågor brukar alltid innefatta "varför jag?"  eller "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?". Som sagt det finns inga lätta svar på dessa frågor och det finns nog kanske inga svar alls. Utan detta handlar mer om ett accepterande av livet, av det man har fått till skänks.

Men om man nu ska få fram några svar så anser jag att man måste gå djupt i vår historia för att se hur våra grunder för hur vi ser världen och de värderingar vi har idag. Sedan urminnes tider när den gamla sejden var i vårt land och där i en virvel av urtidens nihilism och en syn på livet som nästan kan beskrivas av detta citat;

Han tog sin morgonrock och gick mot duschen, förbi TV-rummet där de satt och umgicks. Ingen såg, ingen visste utan det vara bara han som kände och såg. Han hängde upp morgonrocken och ställde sig på den plats där vattnet snart skulle rena hans kropp, och släppa ut den smärta han har inom sig. De första stänken kom och kändes som en befrielse, handen gick genom håret och han log lite snett. Tankarna for runt och han började öka värmen gradvis för att få känna smärtan som gjorde så att allting runt honom försvann för några sekunder. När kroppen långsamt började tolera en ännu högre smärttröskel var det dags att höja temperaturen ytterligare och detta pågick under en väldigt lång stund. Hans hud började bli röd och han kliade hela kroppen för att öka smärtan bara lite ytterligare. När han hade duschat i femton minuter och kände att han inte kunde få ut mera av detta satte han sig ner och bara lät allt komma. Alla känslor kom och det var en skön känsla, en känsla där han var helt utlämnad till livet och allt omrking honom där han inte påverkade något. Där allt var lika hemskt som i den tristes han lever i. Men det fanns ett hopp.
En stjärna som han längtade och längtar efter. Ska stjärnar slockna?

Kanske dags för något mer specifikt från mitt privatliv än psykologiska och filosofiska tankar. Det mest drastiska jag har ändrat är att jag har gjort slut med min flickvän då jag har under en längre period tänkt på detta och endast på grund av detta kval så valde jag att igår (lördag) bryta vårt förhållande. Annars har det bara rullat på och jag har mått bra, ska även börja göra lite träningsaker här hemma med min kamrat S varje kväll. Men nu till något annat.

Moral, rätt eller fel?

I alla tider har man försökt att dela upp vår värld i den goda och onda sidan eller rätt och fel. Men det de flesta inte tänker på är att rätt och fel är en tolkningsfråga, en definition av vad man har för normer eller och moral i sig själv. Då alla säkert inom sig "vet" vad som är rätt och fel så måste man ha i åtanke att detta är endast deras egna definiton, deras egna bild av samhället och världen. När man försöker diskutera dessa saker så kommer ofta exempel på vad dom anser som är rätt och fel utan hänsyn till mina ord. Jag möter ofta på exempel om nationalsocialister eller barnmördare som t.ex


För att gå djupare i samhällets uppbyggnader så har det nästintill inte existerat ett samhälle utan moral där rätt och fel inte är så tydligt indelat. Ett exempel är Tyskland under 1936-1939 då man strävade efter det bästa för det tyska folket genom en mängd saker och lyckades. Här brydde man sig inte om de normer som styr andra människor utan här satte man människan på sin rättmättiga plats, djurets plats. Här såg man människan som ett djur och därför också kunde agera som ett för att uppnå det bästa för sig själv eller flocken (samhället). Detta får nog de flesta människor i dagens samhälle att tänka tankar som att det tyskarna gjorde är fel och så vidare men detta tyckte inte tyskarna och därför var det inte några felaktiga eller onda handlingar enligt tyskarna. Detta kan ses som en paralell till sanning där "Sanning existerar inte. Sanning är vår uppfattning om vad som existerar; vår uppskattning av det" . Att alltså det som man ser som sant är din uppfattning om vad som är sant .

[Exempel]

Ljudet av popcorn som poppas i bakgrunden, ni vet sådana man poppade när man var liten, inte de i mircon utan i kastrull. Lukten kommer mot mig men jag försöker bara koncentera mig på att skriva någonting vackert, få det att låta som en stor filosof eller bara kunna titulera mig som en intressant författare med en säregen stil. Likt mitt humör så rinner det ut i sanden.

Jag var glad och kände mig som ett barn igår, men nu. Ja nu känner jag mig lika vuxen som jag är, nu känner jag mig lika arg på mig själv för att jag övergav mina ideal och hoppades, hoppades på något bättre. Hoppades på något jag inte tror på. Men likt den oskrivna regel som gäller för stäppvargar så misslyckas vi fatalt när vi försöker vara mänskliga, sociala.

Alltid när vi försöker vara som alla andra så misslyckas vi för vi är inte som alla andra. Men varje chans vi får att vara som alla andra tar vi och tror i vår blåögdhet att vi kan leva annorlunda än för, men likt förbannat så misslyckas vi var jävla gång. Detta är en förbannelse som vi aldrig kommer ifrån kvittar hur medvetna vi är. Det är också därför som jag sitter här och väntar, men vad väntar jag på? Hoppet! Att kunna känna de saker alla andra känner, det hopp som jag tror att denna person kan frälsa mig från. Men ack  vad gör denna person för skillnad på den innan? Eller den som kommer att komma sen?

Detta är som en ond spiral detta är min last som gör så att jag förstör mig själv genom mig själv. Att alltid tro att jag kommer kunna vara någon annan, kunna tillhöra de skrattande skara som står och samtalar vid skenet av en gatlykta. Men jag kommer aldrig att vara dom, jag kommer alltid att vara dömd till ensamhet. Men hyckleriets skådespel är att jag vill det, jag vill vara själv men jag vill också känna det ni känner. Dessa saker som kärlek , rädsla eller något annat underbart som jag så ofta aldrig kommer känna, utan bara längta efter.

Nu har popcornen slutat popa och jag måste ta bort dom från plattan. Jag kommer antagligen få poppa mer popcorn då jag kommer sitta här ett tag och vänta. Vänta på dig.....

Tänk att få ha den stunden där borta vid soliga ängar och klarblått hav. Där lekande barn skrattar och gråten är alltid långt borta. Tänk att få se allt i ett nytt ljus och känna känslan av en sorts nyfikenhet blandat med något bubblande som bara vill fram. Tänk att kunna släppa ut all lycka du har inom dig och bara glömma den olycka som tynger ned dig och betvingar dig till din plats.

Allt detta hände mig idag eller ikväll. Alla dessa känslor kom över mig som en våg av något fram fantastiskt eller gudomligt om ni så vill. Men ack dessa känslor stannade länge men även ett moln av oro och feghet, nej inte feghet tafatthet skulle jag mer vilja kalla det kom över mig och bolmade inom mig. Där jag inte vågar fullt ut där jag inte ser saker fullt ut. Men ändå så var det en tid i solen och ej i månen som så många gånger för.  Jag kan nog med rak rygg och en ärlig strupe påstå att dessa timmar, dessa få timmar gjorde gott med mig gjorde en förändring inom mig. Jag känner att glädje behöver inte vara långt borta, jag känner att "passion" behöver inte sluta existera. Jag känner mig som ett barn som nyss gjort ett hyss. Men jag lever i ovetande där vissa frågor kommer inom mig, dessa är.

Om man tar någons hand och håller den smeker den och blir kramad tillbaka, vad betyder det?

Om man smeker bort någons hår eller låter någon smeka bort någons hår, vad betyder det?

Om man låter någon smeka ens hals eller smeker någons hals, vad betyder det?

Dessa tre frågor brinner inom mig, och påminner mig att jag är en stäppvarg. Jag vet att jag ej kan sova inatt därför kommer jag inte ljuga heller. Således vill jag citera ett gammal inlägg. 

Allt för ofta så gömmer vi oss för det som kan kännas skrämmande eller nytt, allt för ofta så har vi saker i vägen för det verkliga livet. Vi väljer att gå in i en värld av fantasi och lögner för att undvika något som vi för eller senare måste ta tag i, som vi måste möta även fast vi vill eller ej. Under mitt liv som människa har jag valt många undaflykter för att kunna verka som "normal" lite längre, för att kunna vara en del av det som människorna delar. Men ju äldre jag blev desto svårare hade jag för att kunna se meningen att gömma sig för verkligheten. Men nu vet jag att det är lättare att inbilla sig eller skapa sin egen värld där det som är verkligt och viktigt utgår för att man ska slippa att ta tag i dessa problem. I ens egna värld är det DU som härskar där står du själv högst och du skapar egna regler. Man märker inte detta ofta men även ett medgivande är ett erkänande på att det är du som är med och bestämmer. Och allt detta kanske låter som något falserium men tro mig det är inte ofta det. Utan i din egen fantasi värld är det du som skapar reglerna, det är du som är med på noterna. I den värld som är någorlunda riktig förstår man att man är en del av något större. Och det man gör har ingen stor betydelse för mer än dina närmsta. Visst detta kan låta så att livet är en deprimerad källa av just liv, men snarare tvärt om. I detta fall så blir livet inte något viktigt i det stora loppet mer än man hjälper kretsloppets gång, men för det du gör och det du känner så gör det att livet är viktigt inte bara för dig utan för dina närmsta.

De vanligaste undanflykterna som jag själv använde när jag var någorlunda mänsklig i dagens mening var ofta mina vänner. Men senare insåg jag att gömma sig från världen bakom sina vänner är bara löjligt och desperat, jag förstod inte då att jag värdesatte mina vänner för min egen skull där jag skulle slippa möta det jag inte vill. Denna värdesättning var en nedsättning av deras egentliga värde, jag förstod det inte då men nu ser jag det klart. Jag kanske har varit luddig mot vad man ofta undviker, isåfall ber jag om ursäkt och ska berätta det snart.

Det man ofta gömmer sig för är den "onda" sidan av en själv den mörka, den sida man är inne i när man känner sig ledsen och så vidare. Den sida som de flesta ser med förakt eller att man aldrig vill komma in i, men jag som Stäppvarg vet att denna sida är en naturlig sida av alla oss varelser. Att alla känner sådant någon gång kvittar hur mycket vi gömmer oss. Denna sida där galenskap kommer ifrån är en vacker och mystisk sida, en del av oss som vi inte ofta visar upp då vi är enligt vissa "civiliserade" och då passar det inte att visa en fullt naturlig sida av oss själva. Men jag vill att vi ska visa densa sida av oss själva och NJUTA av den, kvittar hur illa den får dig att må, kvittar hur ledsen den får dig att känna. Vältra dig i din ensamheten ty det är aldrig farligt att vara ensam! Ty det är aldrig farligt att sitta i mörkret och sörga för det som vi är ledsna över, vi behöver det! Grekerna insåg detta och kallade det catharsis, en sorts rening för oss själva då en överväldig känsla når oss (som "sorg") och skapar ett känslomässigt klimax. Aristoteles gick längre och sade att endast tragedi (sorg) renade oss. Så jag ber dig! Ta vara på dessa stunder och göm dig ej! 

Att välja den man tycker om är och kommer alltid att förbli svårt i dagens samhälle, för det första så för att kunna välja den man tycker om så måste man gilla någon. Man måste tycka om någon minst så mycket att man kan tänka sig dela ens liv med denna kanske bara för ett litet tag. För det andra så måste denna "någon" tycka om en tillbaka och det är där det går åt helvete för de flesta människor. Jag sticker inte under stolen att det har hänt mig själv några gånger, att det har drabbat även andra av mig. Men ifall man har denna tur där dessa båda saker stämmer in och man hittar någon som man tycker om och tycker om en tillbaka så är det bara de själva som hindrar varandra.

Men de folk som just nu söker någon att kunna vara med så hoppas jag att ni inte kommer att ge upp hoppet. Kvittar hur mörkt ni tror att det är eller inbillar er att det är. För det tenderar ofta så att världen hjälper en på traven och "delar" ut "kärlek" eller vad vi vill kalla det till folket. Att världen delar ut någon att älska och att bli älskad av, detta ser jag nog som en självklarhet att någon gång i mitt liv kommer jag hitta den person som JAG är värd och förhoppningsvis som är värd MIG. För ett tag sedan trodde jag att jag hade hittat en sådan person, men det verkade som att jag hade fel. Jag ångrar inget och jag försöker bara minnas de ord som jag själv har intalat mig så många gånger för.

Tro mig hade jag kunnat hålla om dig skulle jag göra det, hade jag kunnat trösta med mer än tomma ord så skulle jag göra det. Jag kanske inte kan känna dig skälva, jag kan inte känna din rädsla men jag kan bry mig och det gör jag. När jag ser dig såhär så får jag en känsla av att allt är meningslöst och att bara den mening som jag själv ger vår värld och mitt liv är det verkliga för vi alla kommer att dö, fiende som vän graven väntar på oss alla.

Vissa har inställning att det ända som spelar roll är hur vi möter vår grav och död, denna inställning skapar inget för varken dig eller mig, kanske en för tidig död. Dock ska ni inte missförstå mig man ska inte undvika sina strider och underkasta sig andra människor men man ska inte söka dom heller. Det finns en stor skillnad på att gå in i en strid med huvudet högt utan att söka den och att gå in i den för att man har sökt den. För var strid man söker får man en ny fiende, för många fiender leder ofta till att något dåligt händer en till slut. Detta är bara en logisk skillnad men den skillnad som väger tyngst är äran att inte söka strider men aldrig heller vägra dom, detta är en sådan större sak med en innebär högre än vad vi ibland kan förstå och är viktigare än saker som vi prioriterar högre än själva livet.

Så lyssna nu på dessa vishets ord från mig, det som spelar roll är HUR vi lever inte varför. Vi ska göra det bästa av våra liv, inte för vår egen skull utan för vår framtids skull. Vi människor är en pyttelitten del av kosmos en helt obetydlig kan det tyckas. Vem kommer att minnas dig eller mig? Nästan ingen, därför måste vi kämpa och arbeta för det som består så som t.ex jorden,naturen.

Den fråga vi måste ställa oss är, skulle du kunna dö med dig själv när du vet att du inte har gjort allt du kan för dina barn eller barnbarn? När du inte har utvecklat ditt liv till fullo för att kunna nå ett högre medvetande och således en högre roll. Det är bara du som skapar meningen med DITT liv och din värld. Det är också bara DU som kan förändr detta. Därför vill jag ge dig ett råd som är äldre än oss tillsammans.

I detta inlägg ska jag försöka beskriva mina tankar om människors tänkande, själva syftet är nog att försöka analysera och kartlägga hur folk tänker och varför dom tänker detta. Då jag vet att detta bara är mina egna tankar och således inte behöver vara korrekt. Därför vill jag reservera mig för de fel ni anser er hitta och vi kanske svaret på att vi ser saken olika är att vi har en annan världsbild.

Mänskligt tänkande nu för tiden är oftast ett egoistiskt och dualistiskt tänkande där JAGet alltid kommer först och detta skapar en sorts otrygghet där vi söker nya sätt att försöka utföra vårt tänkande. När vi ska tillämpa denna egoistiska praxis på våra levnadssätt så måste vi priotera om saker då oftast så verkar dessa saker som försvinner vara;

• Sammhörighet
• Idealism
• Heroism
• Socialism

Dessa är bara några av sakerna som prioteras bort av den nya "över människan" som ska skapa "karriär" och denna logik kan jag inte riktigt förstå när man värderar sin egen inkomst över sitt folk. Jag kan förstå att man vill göra det bästa av sitt liv men detta är ett tänkande som handlar om dig själv och när du får barn så tror jag att man gör en ompriotering att nu kämpar man för barnets bästa. Men även det är ett sorts JAG tänkande men bara då att man flyttar över sin egosim på sitt barn och skapar en karriär genom sig själv till barnet. Det bäste vore egentligen att ha denna barn priotering direkt från början men istället för sitt barn så tar man för sitt folk. Att man gör det bästa för sitt folk. Detta kan låta väldigt logiskt men ses inte idag som en självklarhet, missförstå mig inte på pappret så är det en självklarhet men inte i utförandet. Den största faktorn man lättast ser i dagerns tänkande är att man saknar det socialistiska tänkandet, jag kommer inte att försöka definera socialism för er då det är ett luddigt begrepp och defineras annorlunda för var person du frågar. Men att man saknar det grupp tänkande för gruppens bästa. Att man bara handlar för sin egen vinning och trycker ner andra i träsket för att endas Du ska komma upp. istället för dessa seende med skygglappar så borde vi ha ett mer socialistiskt, mer heroism och en mer inriktad idealistiskt levnadsätt där vi satsar på de saker som består. Du och jag kan vara död imorgon men våra arv kommer vara kvar i förhoppningsvis flera tusen år. Och det är i dessa arv vi ska jobba på, dessa saker som består. Det är dessa saker vi måste priotera och jobba för. Utan dessa människor som har prioterat detta så blir vi inget och det är dit vi är på väg. Mot träsket av tomlöshet där vi fylls av så mycket plast att vi kan pantas.

Dagens logiska val går till:

"16-åringen misstänks ha stulit kondomerna tillsammans med en tre år yngre kamrat i mars i år. Värdet på kondomerna uppskattas till 6 840 kronor, skriver TT."

"? Jo, det stämmer vi delar ut dem gratis, säger Gabriella Heringslack, informatör för primärvården i Skåne."

Jag ligger här och försöker komma på något att skriva, det jag letar efter ska vara lärorikt men ändå intressant. I dessa stunder så burkar jag vända mig till den gode Nietzsche som oftast tar fram de skarpsinnade tankarna som jag sällan ser idag. Därför ska jag dela med mig av några citat och en förklaring till hur vi kan anpassa dessa till idag.

"Det är Europas verkliga dilemma,
tillsammans med fruktan för människan
har vi förlorat kärleken till människan,
förtroendet för människan,
ja viljan till människan."

Här beskriver Nietzsche Europas dilemma, det är ganska uppenbart att även under den tid då Nietzsche levde så hade de liknande problem som idag. Dessa problem är och var att man frukat andra människor samtidigt som vi förlorar vår heder och kärlek till vad vi är och vad andra är. Vi förlorar alltså oss själva på vägen mot att vara något "bättre". Med detta menar jag att vi förändras vi är inte vad vi föddes att vara, varje steg bort från våra bröder och systrar är ett steg bort mot oss själva. Detta är fortvarande ett problem i dag då denna fruktan för andra skapar en känsla av att man vill skapa en trygghet till sig själv och detta leder till att vi följer dualism och egoism. Där vi vill bara göra en karriär utan att ta hänsyn till varandra och vår natur. Allt som lever här hjälper just dig att leva, att skapa och att känna. Livet är större än materiella ting och det måste vi förstå för att sluta frukta varandra. Vill avsluta detta med ett citat från Kapten Röd

"Världen är liten men klyftan är stor.
Ensamhället råder och tystnaden gror.
Så man känner en dystrare ton, ingen respekterar livet.
Ledarna dom kommer men dom går igen,
och någonstans förlorar människan mot stål och penna.
Men då väljer du en mision som börjar gå mot den
Sluta leta efter toppen för du står på den."

Idag tänkte jag ta upp det värsta man kan vara i det svenska samhälle, trevlig läsning!

Ranking 1-5 , ett är värst och fem mindre bra.

5

Anti Feminist:

I några år nu har medierna och regeringen försökt att få fram en bild av att vi svenskar och framför allt vi svenska män är grymma kvinnokränkare. Dom publicerar fakta såsom att kvinnor tjänar 80% mindre än vad männen gör och jag som alltid har varit kritiskt till sådana siffror som tidningen ljuger fram såg snabbt var bluffen låg. Idag så har många valt sig att inte kalla sig feminister och fler Anti-feminister för att motverka saker som feminism innebär dessa saker är :

• Könskvotering, det innebär att man väljer in kvinnor förre män just för att få en jämn majoritet i jobb och dylikt. Alltså man diskriminerar män med bättre kunskap och fler meriter till ett jobb som går till en kvinna istället, detta kan också skapa inkompetens på företag och dylikt även så kan detta kännas kränkande mot kompetensa kvinnor som inte får den bekräftning p.g.a kvotering.

• Diskriminering, feminism mål är på papper att man vill ha en diskriminering av kvinnor men istället så skapar feminism en diskriminering mot män.