Ett minne till Jussi Björling

Juss Björling föddes den femte februari 1911 men blev registrerad den andra februari av någon konstig anledning och firade sin födelsedag den andre. Han var en svensk tenor och en av de största om inte den största tenoren som svensk musik har producerat någonsin. Hans genombrott lovordades av alla kritiker och blev världskänd och än idag så är han känd inom de kretsar. Då av sin patriotiska natur som låg väldigt rätt i tiden gjorde så han idag inte har blivit så känd som han borde vara, många känner inte ens till Jussi och hans sång. Därför kommer detta inlägg att visa Sveriges störste tenor genom tiderna och minnas honom för hans sånger berör än folk och även jag får erkänna att tårar är inte långt borta. Jussi vila i frid.


 
Sverige,
Sverige,
Sverige fosterland, vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand och dåd blev saga,
men med hand vid hand svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden
Fall julesnö och susa djupa mo!
Brinn österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn än gång får bo
och våra fäder sova under kyrkohällen




Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
stigit till skuggorna neder,
stolt man må minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!




Nämner du Sverige, säg känner du ej då en doft utav gran och fur?
Nämner du Sverige, säg hör du ej då en låt från fäbodjäntans lur?
Hör du ej skogarnas nynnande sus, ser du ej norrskenets glammande ljus?
Och stugan i dalen vid älvans rand, det är Sverige, det är Sverige, vårt hem, vårt fosterland.
Det är Sverige, det är Sverige, vårt hem, vårt fosterland.

Nämner du Sverige, säg kommer du ihåg den bygd där som barn du lekt?
Grönskande hagar och blåking i råg, än syns dem åren aldrig blekt.
Stjärnsmyckade himmel i midvinterkväll, dånande forsar och blånande fjäll.
Ochblommande vide vid insjöns strand, det är Sverige, det är Sverige, vårt hem, vårt fosterland.
Det är Sverige, det är Sverige, vårt hem, vårt fosterland.

Min död är förutbestämd men mitt liv är icke det


Skänk mig modet att fortsätta slåss för kärlek.

mmm

Jag är en fattig man, jag äger inte mycket och inget värt att visa. jag har inga värdefulla saker och inte något stort banksaldo, jag kanske saknar det som man ska ha i en modern värld och kanske men bara kanske så saknar jag det som ska skapa lycka. Men istället för överflöd av just saker (för det är endast saker som kan ersättas) så har jag något annat, jag har en tro som genomsyrar hela min fysiska och psykiska kropp. Jag har ungdomens passionerade glöd i mina ord och jag har den naiva blicken av hopp och tanken att seger går alltid att nå. Jag har mina demoner som jag lär mig att leva med och trots att jag är fattig så känner jag mig rik av livet. Ett liv som kanske inte gör mig lycklig men ett liv som gör så att en dag, förhoppningsvis en dag långt bort så kan jag dö i frid med mig själv och mina ideal. Kanske ska man inte gå runt att tänka på döden, utan på livet men utan döden skulle det inte finnas något liv därför är döden en vital del i tänkandet om livet. För i denna tanke om just döden och slutet av sin värld här så skapas också tankar och begär om vad man ska göra i sitt liv och vad man måste göra under sitt liv.

Jag föddes inte som en misantrop, jag föddes inte som en dissident utan jag skapades till detta jag nu är och kanske borde jag tacka det jag kämpar emot som skapade mig tillräckligt klarsynt för att se dess ruttna fasad och pestsmittade ord. Men jag väljer att inte göra det för till min natur är jag inte en revolutionär utan jag blev tvingad till detta levandsöde att kämpa, leva och kanske dö för min tro om att detta land åter kan resa sig i de spillror som finns idag, likt en fågel Fenix födas ur sin aska och växa sig åter stor och mäktig för det folk som har en rättmätig plats här. Möjligtvis en vacker dröm och kanske någon gång en vacker fabel, men det är mitt liv, mitt hopp och min kamp. Min död, den kommer inte bli vacker, den kommer bli blodig och smärtsam, det är den väg jag har valt att gå.

Snart faller daggen utanför mitt fönster och fåglar flyger förföriskt över solskenet som sträcker sig över himlen men än är det långt dit och just nu är jag belägrad, omgiven av mörker och under min huva så ler jag mot livet och döden. Jag ler en döendes mans leende och inbjuder till en plågsam färd ty jag är smärtan personifierad och döden han skrämmer mig ej. Jag ska med mitt liv betala färjkarlen att föra mig till min rättmätiga plats och få min krona av taggar och min mantel av synd. I detta så ger jag upp det största av allt, jag har redan givit upp det och skänkt mitt liv till hennes förfogande och jag nu tillhör en annan. Trots att jag har vandrat på henne i tjugo år så kommer jag kanske aldrig få se hennes rätta ansikte utan endast en skugga av hennes forna jag men hon har snärt mig vid sitt folk och jag är hennes och mitt liv tillhör henne. Jag lever ej för mig själv, det har jag nog aldrig gjort. Mitt liv tillhör mitt folk, mitt land och ödet. Min död är förutbestämd men mitt liv är icke det.

Färjkarlen.
12. »Om än hämnd jag räddes,
jag mig reda skulle
mot en sådan, som du är,
om ej till döden jag bestämts.»

En fattig man och Hanna.

ababab


Månljus lös upp den kritvita kropp
den så naken och full av hungrande hopp
En fattig man såg hennes bleka bröst
Han log och tog till orda med en raspig röst
berättade om det vackraste en fattig man mött
Om elden som brinner i vårt känslofylla kött

Under vätters och älvors dramatiska dans
i hans darriga händer hon var helande hans
Njöt av sällskapet och månen som ljuvligt lös
gav värme och kärlek så ej heller Faunus frös
kärleken frodades till näckens själsliga sång
som spreds när de älskade vid bäckens grustäckta gång.

Inatt var natten då stjärnor sågs som gudars älskade ängar
och den mjuka daggen dög som syndiga sängar.
Dock är natten aldrig lång nog till längtande lekar
för när ljuset kommer, förnuftets ord elakt ekar
om tårar och en fattig mans verkliga värde
trots han henne kärlek och lust lärde.

Hur fångar man ett ögonblick.



Hur fångar man och beskriver ett ögonblick fyllt av känslor, tankar och sinnesfrid? Hur beskriver man de få sekunder som räddar en från dekadens och gör en fri från den ångest man har i sin kropp? Hur berättar man för andra så de förstår den upplevelsen man fick när själen i sin kropp åter fick hopp och frid i kanske bara för blott en sekund men fortvarande en sekund som gör så att man orkar längre och mer. Jag vet faktiskt inte, jag har inte en aning men det inträffade mig idag, inatt och gjorde mig lycklig..Men ändå i ett försök att berätta för eder vad det var som hände, för egentligen hände ingenting men ändå allt och i allt så försvann något som tyngde mig, min kropp och min själ. Därför en saga, en saga i natten och en saga för minnet.

Det var kyligt men ovanligt stjärnklart denna mörka februarinatt där en ung herre vandrade på en smal asfalterad väg som ledde egentligen mot ingenstans men ändå följde han den och vek av på en smal grusgång som gick mot havet och en plats där inga lampor nådde i denna mörka och stjärnklara timme. Han satte sig ned med en duns på gungan som var belägrad mitt i lekplatsen och började sakta svaja fram och bak medan han blickade upp mot himlen och dess stjärnfyllda scen. Han ökade sakta takten och hans tunga blåa blick suckade djupt i den kalla natten och han sänkte sitt huvud och blickade ut mot havet och det land som befann sig mitt emot. Han såg lampor av städer och av hus, han såg lampor av båtar och av någon ensam fyr som blinkade tappert och han kände sig lika ensam som den fyr som blinkade i grönt. Han hjärta var även fyllt av något annat som tyngde honom, ordet hopp var för för honom något främmande och en framtid i lycka var en saga som man endast berättade för barn. En dissident mot samhället och livet, en ensam och bitter cynisk ung man som kanske inte förtjänade det liv han hade men ändå fått det som en gåva och var dag tyckte han att gåvan var för honom allt för stor och han ej värdig dess skönhet och ära. Han ökade farten till takten av musik som spelades i örat och han blickade upp mot stjärnorna och ju snabbare han gungade desto närmre han kände sig till stjärnorna och dess vackra skådespel. Här i denna stund fylldes han av något, han fylldes av hopp, kärlek, bitterhet, ilska, lycka och hat. Han kände det inom sig hur det spreds och i någon sorts själslig extas började tårar falla och rann längs hans kind. Inte för att han var ledsen, nej, utan för att han var lycklig och fri för blott en sekund av den bördan som växte och grodde inom honom och tyngde hela hans öde på sina axlar. Men här, just nu var han fri och i friheten föddes även lusten att åter bli fri och en låga tändes i hans bröst och en vilja att aldrig ge upp, att aldrig vända kinden mot livet. Som en fattig man han insåg det största, han insåg det skönaste och tog det i tappra skakiga armar och fick en kyss så het och som varade i en själslig evighet.

västerländska meningslösheten

meningslöshet

Den meningslösa känslan, det typisk västerländska andefattiga känslan som figurerar likt pesten i vår nutida sfär. Likt dimman den ligger och skymmer sikten och vi kan inte riktigt se klart eller så vill vi inte riktigt se klart och upptäcka den sanning som omger oss. Möjligtvis kanske vi är förblindande av det substitut som vi har skapat för att uppfylla det begär och den tomhet som för fylldes av samhörighet och själslig gemenskap till något större än en själv. Istället så fylls nu detta tomrum av den västerländska meningslösheten och driver oss till undergång, låter oss sjunka längre ner i dyn som vi nu alla befinner oss i. Förgäves trampar några få  för att komma upp, för att bli fria från denna sjunkande förödelse som har oss alla i sina klor. Förgäves letar vi också efter andra saker nu i våra liv då vi känner oss frustrerade av det som erbjuds oss, vi fyller inte alla kvoter och söker efter medel att fylla dessa. 

Vid havet och dess kluckande vågor

Jag gick ut i den mörka natten, kunde inte sitta inne längre. Stod inte ut med tanken att spendera timmarna framför en burk som kändes just då lika tom som mörket i denna eviga natt. Mina vita skor bar mig till en väg jag har gått många gånger förr, jag mindes tider och såg bilder när jag var en liten pojke och lekte här med vänner jag nu har förlorat. Jag såg mig så liten, så glad och så levande som barn bara kan vara. Vägen tog mig vidare och molnen på den stora oändliga himlen skingrades och släppte fram stjärnorna och den stora månen som lös på mig där jag stod så ensam utanför ett hem jag hade besökt så många gånger i mitt liv. Det såg nu annorlunda ut och hade fått en ny prägel av den familj som lever där men ändå minns jag den lilla pojke som lekte här. Jag minns hans naiva lilla blick och de stora drömmar som han skulle förverkliga och de förhoppningar han hade på framtiden. Jag undrade vad som hände på vägen, vad hände igentligen på vägen till det då tänkta perfekta livet? Kanske var mina drömmar inte så perfekta som jag då tyckte eller förändrades dessa drömmar med tiden? Överhuvudtaget spelar det ingen roll, jag fortsatte min färd och började se havet torna upp sig. Det välkomnade mig med en bris som gick rakt igenom jackan och önskade att jag var på sydligare bredgrader men trots det fortsatte jag min melodilösa färd och snart nådde jag mitt mål. Jag såg lamporna från andra städer, jag såg lamporna från ett annat land det var vackert men jag fortsatte att gå mot hamnen av cement trots den vackra bild som jag fick här. När jag stod bredvid fyren längst ut på hamen och havet tornade upp framför mig så vände jag det ryggen, jag kollade hem och såg de ljus som min stad gav mig i den mörka natten. Jag såg var hus, vart ställe som lystes upp av de elektroniska ljusen som var placerade var nästan över allt. Snön började sakta falla och ditt ansikte och dina ord kom i mitt sinne. Jag undrade varför snön föll här, här på mig när det var du som ville ha den. Jag blundade och kände snöflingorna falla på mitt ansikte och hur kylan sped sig. Jag tänkte mig bort och såg dig stå där bland snön, du vinkade skrattade och försvann. Jag såg en sista gång mot skådespelet framför mig där snön sakta föll som en julfilm ifrån disney, det sista jag tänkte och frågade var är mitt lyckliga slut?


Vid havet och dess kluckande vågor
såg jag snön sakta falla
drömde mig långt bort
och såg dig, stående bland alla

En kula genom luften.

ja


Vädret är milt och vinden har tystnat, den isande kylan har släppt sitt grepp över världen och små gröna skott som för tidigt börjar leta sig fram genom asfaltens ruttna fasad klämtar för att överleva denna bittra tid. Jag ser småleende detta skådespel och stannar upp på vägen för att andas in det och förundras över världens gång som likt en cirkel rör sig med mitt liv. Jag sluter mina ögon, minns ögonblick av värme och speciellt ett när jag sittandes på en kamrats rum med två av de mest älskade vänner jag någonsin har haft ynnesten att känna. En man och hans flickvän, hon spelandes på en gitarr och sjöng blygt för mig medan han låg bredvid henne och tog in hennes rörelser med sina ögon som en pojke på julafton ser sina presenter. Stunden utstrålade värme och jag kände av den, framför mig låg två personer som symboliserade det jag tror på, det jag älskar och den framtid jag kämpar för. Jag ler mot dom utan att egentligen märka det och sluter mina ögon att rista in detta ögonblick i mitt minne. Jag har funnit en plats och ännu ett skäl att fortsätta min kamp.

Jag vaknar åter till liv och ser var jag är, ser det så kallade moderna huset som numera kallas musikens hus i Uppsala och kollar runt i dess omgivningen upptäcker till min förvåning ett tält på torget  men reflekterar inte nämnvärt över det utan går vidare in mot stan denna mörka kväll. Jag ser folk som skrattar ler och går hem från arbeten, skolor och vänner, jag ser duvor som lyfter för att undvika människans fötter och jag ser domkyrkan resa sig mäktig och mörk framför mig när jag beundra dess arkitektur och förundras över symmetrin och hur vacker den är i mörkret. Jag vet att den inte bara tar luften ur mig när jag står utanför utan även när jag är innanför dess sköna stenväggar och beundrar dess innanmäte och de gravplatser som ligger stilla och tyst. Jag ser gravplatsen för vår landsfader Gustaf Vasa, han ligger där stilla och tyst i denna kyrka och denna stad som har anor långt tillbaka i vår svenska historia och jag undrar om folket i Uppsala vet detta och känner någon sorts av stolthet över det. Jag undrar om de har besökt Uppsala gravhögar, har de sett de runstenar som finns i och runt om staden eller vet de vilka varelser som skall finnas enligt sägnerna i dessa skogar och lurar på dom? Nej Uppsala och dess befolkning är på nedgång i en söndertrasande virvel som dödar vad som jag ser som gott. Identitet, historia, sägner och minnen förlorar sina värden och allt vi kan göra är att hoppas att framtiden är barmhärtig mot oss.  En kula for genom luften, träffade mig och jag for snart hem till södra delarna av mitt land igen.



En bister Januari natt till fru Uppsala.

I en kall januari natt
låg dimman tung
täckte mera än sten
döljde en flicka så ung

Dansades i stjärnorsglans
med en flaska vin
hon fyllde på sitt rus
man såg männens elaka flin

Tog på henne med smutsiga fingrar
hennes vackra oskuldsfulla kropp
du förlorad i drömmens värld
jag förtvivlad och utan hopp

I en pöl av tårar låg du naken
oren, förtvivlad i nöd
du önskade sista timmen tillbaka
du önskade ond bråd död.

Mörket har fallit, leve mörket.

dfg


Mörket har fallit, leve mörket. Kylan har kommit och omslutit världen, den sjänker vila till naturen och gör marken hård att vandra på. Den gör så att det blir is på havet och att vinden känns genom både jacka och halsduk, den gör så att jag fortsätter vandra. Jag stannar ett tag, blickar ut över havet ser de små ljusen som omsluter min ögon och berättar för mig var städerna finns. Den berättar att här bor människor och jag undrar om dom tänker och vad dom tänker på, vad fyller deras sinnen och vad sjänker deras hjärtan sorg och glädje? Jag fortsätter att vandra och tänka fast på andra saker. Jag förundras över trädens hårda bark som står emot vindens tappra försök att riva den till spillror. Jag känner kraften i vinden och hör hur den ryter fastkedjad vid dess jordeliv i ivriga försök att komma loss och släppa lös dess frustration på oss dödliga. Ja vinden är odödlig men vi har fångat den i tron om att vi kan hantera den. Likt Fenrisulven kommer den att släppas fri och breda vägen för den domdedag som en dag kommer komma till jorden och göra slut på oss, människan. Dock är det vi själv som skördar dess väg, det är vi som öppnar för den dag då vi kommer att dö ut som art. Frågan är bara vilken generation som kommer få äran att leva under denna tid av kaos och krig, vilken generation som får den bördan att leva ut döden för att sedan se att vi aldrig mer kommer att existera och vår historia är slut. Kanske blir det våran, kanske blir det våra barnbarns men en sak är säker det blir vår avkommas. 

Tankar om utdöda Gudar

Fyll mig med visdom.


ds

 

Hur ska man tolka begreppet Gud?


 I alla tider har det alltid funnits något upphöjt, något att tillbe och dyrka.  Under århundrade har detta ändrats ibland marginellt och i andra tider ganska gravt. Vi i norden har själv fått varit med om ändringar i religionerna, vad vi vet så har vi haft asar att tillbe som sedan blev kristendomens Gud och dennes son Jesus. Vi har gått från katolicism till protestantisk kristendom och nu idag till att endast tro ”på något större”, allt under loppet av si så där tusen år.  Något som ändå har stannat kvar även i övergångarna är vår vilja att personifiera Gud och Gudar till något fysiskt trots att dessa beskrivs så abstrakt även i den forna seden (asatro). Vi, människan har en förmåga att vilja kunna ”ta” på saker och begripa dess essens trots att i vissa fall det är en omöjlig uppgift för att bibehålla den kärna och kunskap som sänds ut. I denna strävan så försvinner ofta vitala bitar i att förstå vad saker och ting egentligen betyder och att kunna greppa helheten.

 

Jag anser att begreppet Gud och Gudar har blivit allt mer personifierat från årtionde till årtionde med hjälp av dessa nya teknologiska ”underverk” och sökande efter det så kallade ultimata dvs. sanningen om de abrahamitiska religionernas Gud vara eller icke vara. Att försöka personifiera Gud och Gudar är en farlig väg att gå, för vi måste inse att Gud(ar) är inte något ensamt utan omger allting och var ting och bara genom denna insikt kan vi acceptera oss själva och den värld vi lever i. När man ber någon att tänka på Gud, då ser vi oftast en man framför oss som bor i himlen, samma sak om vi ber någon att tänka på Asagudarna. I detta ligger första felet, i denna betraktelse så förnimmer vi våran egen tro i förmån för just en personifiering och för att skapa något vi kan återknyta till. Vi glömmer bort en viktig del nämligen att Gudarna omger just allt och även en själv, vi människan är en manifestation på detta men som vi glömmer. Vi måste se Gudarna mer som arketyper i vår kropp och vårt innersta, Gudarna är vårt blod och vår själ. Vi är byggda på dessa krafter och lever med dessa runt oss, Gudarna är naturen och kosmos över oss. Vi är Gudarna och Gudarna är oss.

 

Gudarna inom den gamla seden, fiktiva?


I dagens moderna samhälle lär vi ut att Gudarna under den gamla seden var fysiska krafter och som den moderna människa vi är så kan vi inte riktigt förstå hur man kunde tro på något sådant då en fysisk kraft är för oss en annan människa. Därför avfärdar också gemene man denna religion som något nonsens och något ålderdomligt som inte passar in i dagens moderna samhälle. Här har man dock endast rätt i att den inte passar in i dagens egoistiska och matrealistiska samhälle, utan denna religion kräver något mer av var man och kvinna, denna religion kräver att du vill utveckla dig själv och din omgivning. Det är på grund av denna syn som man anser att Den gamla sedens Gudar är endast fiktiva.

 

Men den gamla sedens Gudar är inte fiktiva, de finns i ditt blod, i naturen och i kosmos. De finns inom dig och är det du är. De är kärleken du känner, modet du får och tankarna som kommer till dig. De är styrkan i dina slag och hatet som du omges av, du personifierar alla Gudar genom att leva och andas, du är en källa i vilket Gudarnas krafter forsar. Men glöm aldrig att det är du som måste låta kraften strömma genom dig så att den kan omvändas till känslor och handlingar. Det är endast du som kan tillåt deras krafter att forsa i dig och komma ut till jorden genom dina handlingar och din tro. Därför är Gudarna inte fiktiva utan är fult levande inom dig och är ärketyper av oss och vårt blod. De lever och frodas både som symboler och fysiska varelser!

 

De är fysiska krafter på så viss att de lever i naturen och är naturen och i kosmos, de är våra planeter och de mystiska krafter som finns. De är solen, månen och atmosfären som omger oss.  Ett exempel är Tor som är vårt folks beskyddare och hans styrka manifesteras i planeten Jupiter (romerska namnet för Tor, himlens gud) som skyddar vår planet genom sin dragningskraft så att vi inte krossas av meteoriter, låter inte detta väldigt likt det skyddet Tor gav mot jättar? Den gamla sedens Gudar fanns och finns runt om oss, vi måste bara försöka se bortom våra egna näsor för att upptäcka dem.

 

Varför blotar man?


Ordet blot menas i norden att ära, man ärar Gudarna genom offer. Genom att ära Gudarna så ärar man också sig själv, sina förfäder och sin avkomma för att i dessa rinner samma blod och det blod som symboliserar Gudarna. Man blotar för att stärka något inom sig, blotar du till Tyr så vill du starka den symbolik han har dvs. modet. Du blotar för att göra dig själv modigare och gör detta genom att koncentrera dig själv genom Tyr. Blotar man t.ex. Oden om råd med sin visdom så måste du våga lita på din kropp om att svaret kommer och svaret kommer inom dig, bara du kan känna svaret för svaret rinner med den vishet som årtusenden har gett dig genom det blod du har. Detta gäller för var och en till de du blotar och blotet i sig visar respekten mot tidigare generationer för att du ber om deras vishet och kraft men samtidigt även mot de framtida generationerna då du försöker hitta lösningar så att du själv kan växa och bringa visdomen vidare. 

 

Så blotet handlar inte egentligen om att vädja till Gudar, utan man kan även blota till framgångsrika medmänniskor som vi kanske ser som förebilder. Då blotar vi för den egenskap som vi anser att de symboliserar. Freja sade till Hyndla att hon kunde blota till Tor för att han ska vara uppriktigt mot Hyndla vilket visar att även Gudarna blotade till varandra för att starka de egenskaper de symboliserade och för att hjälpa någon annan med dessa egenskaper.

 

”Hyndlas sång


4. Till Tor skall jag blota

och bedja därom,

att han alltid mot dig vill

uppriktig vara;

dock ej gärna han har att göra

med jättars brudar.”


Så blotet i sig symbolisera vördnad och ära för dåtiden, nutiden och framtiden genom att hänge sig själv till något större och lyssna på de saker som finns inom en och man har fått med sig genom generationer av liv och död. Därför blotar man.


Döden och livet i samklang med Gudarna?


Livet idag figurerar ofta linjärt, det går alltid framåt kan man säga. Men i denna linje förlorar också det som hände förr sin titel och makt, denna linje skapar en ödesbestämd väg för alla att vandra då livet är rakt och förutbestämt. Man kan säga att livet är, men så anser man inte inom den gamla seden utan ”livet är icke utan bygges” (Vikingatidens Livssyn – Arne Waerlands) vilket menas att livet är nu och du skapar livet medans du lever. I vissa mån kan man tycka till en första anblick att livet är förbestämt i den gamla seden då berättelsen om när Oden rider ut mot sin död och Ragnarök trots att han visste han skulle just dö. I detta tillfälle glömmer vi ofta att Oden hade ett val, han hade valet att förändra denna syn men vägrade att göra det utan istället red han mot sin säkra död. Detta speglar egentligen den gamla sedens syn på döden att det är bara ett stadie som man passerar för att sedan komma vidare i världen. I motsats till nuet där vi ofta frågar varandra vad som kommer att ske framåt i tiden så avgjorde dessa människor själv den saken och skapade framtiden. Man frågar också ofta om man det finns något efter döden vilket i den gamla seden skulle vara en konstig fråga. Den rätta frågan att ställa borde istället vara ”vill vi leva efter döden?”. Man ifrågasatte aldrig själva livet efter döden utan man ifrågasatte sin egen vilja till liv efter döden, ty fanns det ingen vilja kom man till Hels rike, fanns det däremot en vilja så möttes man i Valhall eller i något av de andra rikena. Vilja på liv gav kraften till liv.

 

I detta Valhall kom man till Gudar och satt vid deras bord, drack av deras mjöd och åt av deras mat. Detta symboliserar också tänkandet på livet, det symboliserar den kraft som människorna såg hos sig själva. Man var medkämpar och medskapare till både döden och livet med Gudarna inte under dem och här i kom den positiva syn på livet och döden. Livet och döden är inte linjärt, utan en cirkel där dåtiden, nutiden och framtiden hör ihop och går runt med byggandet av själva världen och du står aldrig ensam så väl som i livet eller som i döden utan dina förfäder finns alltid med dig i ditt blod och din avkomma kommer att dela detta blod med dig. Man fruktade aldrig heller döden (vilket i sig kan vara ett bevis på att man aldrig fruktade livet) för man visste att det spelade ingen roll utan det som spelade roll var det man gjorde innan man dog, och i detta så kunde man också skapa sin egen odödlighet. Detta uttrycks bäst med två verser från den höges sång.

 

”76. Fä dör,

fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men eftermålet

aldrig dör

för envar, som ett gott har vunnit.

 

77. Fä dör,

fränder för

även själv skiljes du hädan,

men ett vet jag,

som aldrig dör,

domen över död man.”


Här visas det att man kanske fysiskt dör men man lever kvar i minnet av andra, minnet av sin ätt. Detta skapade en känsla av styrka i själva livet och man strävade att uppnå detta ”gott”, istället som idag där vi endast söker saker som inte tillfredställer den vi är eller det vi borde arbeta för, det långvariga i världen dvs. Gudarnas kosmiska värden. Men det handlar också om att acceptera att man ska ”vika hädan” och att alla kommer att göra det, din ätt, din vän, din fiende och även du ska dö. Detta är något vi aldrig kommer att kunna ändra på ty döden sluter cirkeln precis som midgårdsormen sluter världen. Genom att acceptera detta så kan vi lägga bort den rädsla över döden och inse att livet är icke det bygges.

 

Mvh


Fä dör, fränder dö,

Molnen flyger fram längs den gråa himlen och världen känns gråskalig, allt känns grått och inga färger finns att finna varken på träden eller gräset som inte för allt för länge sedan lyste i vackert grönt. Men när havet tornar upp sig vid horisonten tar molnen slut och ett rosaaktigt ljus lyser upp den vackra himlen och landet på motsatt sida. Ljuset leker med vattenytan och speglar den rosa färgen som ger energi i den gråa tristessen. Lampor börjar synas och det rosa skenet avtar för att mörkret gör sitt intåg medan solen sakta sänker sig över landet vid andra sidan. Detta land skulle lika gärna kunna vara en annan värld, eller just bara ett land. Det spelade ingen roll, inget spelade någon roll. Det kändes som tiden hade stannat, ingen vind som smekte trädens kronor och det enda som egentligen hördes var vågornas slag mot de blöta stenarna som skapade en rytm i detta tidslösa stadium. En fågel flög över himlen och störde den bisarra tystnaden och det verkade som mer än jag väcktes ur denna dvala då även andra ljud nådde mina öron som vittnade om en hund någonstans i närheten.

 

Nu lyste lamporna starkare än innan och jag såg de blinkande ljusen från andra städer, hur himlen sken av dessa städer och stjärnorna gömde sig mer i ljuset än att vissa sitt vackra jag i den mörka kvällen. Månen var där men gömdes i det berg av moln som sakta drog in över landet som lade sig likt ett stort täcke över himlen och natten var nu över jorden. I mitten av detta skådespeleri stod jag, en ung man med vidöppna ögon för att ta in alla intryck som världen gav mig. Jag kände en fulländning och en sinnesfrid, detta måste vara ragnarök. En strid av två sidor kämpande mot undergång, skapandet av en sorts sfär likt stormens öga där allt är i harmoni. Är jag på väg mot undergång där jag slukas av världen och försvinner, är detta nirvana som möter mig, är känslan inom mig sinnesfrid eller känslolös och vad är skillnaden?

 

Spelar det egentligen någon roll med vad som händer mig och vad som lever inom mig? Nej antagligen inte, spelar det någon roll hur jag dör och varför? Nej det gör det inte, det som spelar roll är hur jag lever och levde mitt liv ty döden är lika för alla men livet skiljer sig och handlingarna sätter värdet på dig och ditt liv. Det är som den vise trollkarlen en gång sade

 

” Fä dör, fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men eftermålet aldrig dör för envar,

som ett gott har vunnit.

 

Fä dör, fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men ett vet jag,

som aldrig dör,

domen över död man.”


Nej nu skiter jag i detta puss.

Krigaren putsar sitt svärd, bonden plöjer sin åker, handelsmannen köpslår med sina varor och konungen styr sitt land med diplomatiska beslut. Livet fortsätter sin väg vidare, för vissa så delar den sig för andra är den rak men den fortsätter sin vandring där den bär med sig både hjältar och vrak. Men någon gång tar den slut, vi går alla mot ett vankande stup. Kollar vi bakåt mot vår långa färd, är du då nöjd med vad du är?

Är de män och kvinnor i tingsrätten som frigav den gärningsman som våldtog en flicka genom våld fast hon sade nej och detta bekräftade även mannen, är dessa nöjda med sitt liv?

Eller är ca de 25 stycken invandrarungdomarna som misshandlade en 21åring kvinna så hon nästan dog nöjda med sitt liv, kan de leva med sitt val att misshandla en "svennehora"?

Antagligen inte, den nya värld som vi lever i struntar i den lilla människans heder, vi struntar i vedergällning för trots allt det är ju samhällets fel och inte människornas. Systematiken är enkel, vi har inget personligt ansvar för allt som händer runt omkring oss, vi har inte ett personligt val att råna banken, misshandla flickan eller våldta en okänd person. Det är samhället som tvingar oss till extrema handlingar, vi har ju ingen personligt ansvar för våra handlingar, eller?

Men vi är ju alla fria människor i demokratins namn. Tron på friheten, att få göra vad vi vill, när vi vill inom lagens gränser och allt för ofta även utanför dessa gränser är stark. Är jag då mot friheten, valmöjligheterna för oss? Nej det är jag inte men jag tycker det är beklagligt att ordet frihet egentligen är det ord som används då det tappar sin innebörd i dessa sammanhang. Frihet översätts bäst på ryska till privilegium, alltså det man har tillåtelse att göra och privilegiumet i detta fall ges av staten. Så då blir egentligen definitionen av frihet det staten tillåter en att göra och jag anser att denna stämmer mera in på det vi har idag och haft under flera år. Ni kankse undrar mitt förhållande till att detta privilegium ska ges ut av staten och hur det ska ges ut. Jag kan väl berätta att jag vill ha en stat, denna ska äga det väsentliga såsom polis,post et cetera men inte mera då man ska ha en främjande arbetspolitik för arbetarna och inte företagen och ett fritt samhälle så långt som är möjligt och betryggande enligt mig.

Nej nu skiter jag i detta puss.

Om man kunde vråla ut ljudlös smärta, skulle det bli bra sen?

Känslor, overkliga och helt bortom allt som egentligen borde vara verkliget. Sinnesintryck, hemligheter och paradiset har aldrig väntat runt hörnet. Guds heliga palats, du? Känslan av förnedring, rädslan av begären som skapar det heliga medlet, kontroll. Pengar...makt...död...frihet, solen och månen går alltid fram och bak jagar varandra i en ändlös jargong där ingen vinner, ying kontrar yang. Död mot liv, solen mot månen och vi står i mitten, vi blir mitten, är mitten. Höga berg och djupa sjöar, ändlösa skogar och självhatande människor som bugar. Spela spelet förlora i en sjukdom som ingen annan ser än du. Rotlöshet och avklippta blad bygger framtiden genom en ny era, din historia och ditt arv som bortblås äro dock finner du tryggheten i storebror som skyddar och bevakar. Vi äro tusende skrönar massan men vi är enbart själva, ingen att ty sig till och ingen som egentligen ser dina plågor eller bryr som om de lågor som svider din kropp till kol. Undrar vad man tror sitt liv är värt, undrar vad man tror att livet är, undran stannar och känslor går. Stannar jag här så kommer jag följa likt får. Om man  kunde vråla ut ljudlös smärta, skulle det bli bra sen?

Del 1, Kort om arbetarens status.

I Dagens samhälle finns det många saker som man inte ska vara, svensk och heterosexuell är en sak men en annan är arbetare. Den moderna trenden skapar och har skapat ett förakt mot arbetar statusen i sig, där ifall man är arbetare så associerar man detta med något dåligt. Arbetare är idag något att förakta, något som man ser som lägre stående och något man inte eftersträvar. I dag kan man bland annat se det genom de höga sjukskrivningarna som symboliserar förmågan och viljan att arbeta och tanken om arbetet. Man kan också se det genom det multikulturella samhället där dessa "nysvenskar" som det så fint heter växer upp till att romantisera bort sig som kriminella gangsters där man tjänar pengar på diverse brott.

Kanske borde jag redan nu att det är inte själva fackdefinitionen arbetare jag menar utan den tänkande definitionen således den definition som man själv sätter sig i när man tänker på vad man vill arbeta som. För att vara ärliga, hur många vill arbeta som städare, soppgubbe eller liknande arbeten? Inte många, utan våran stora dröm har blivit att göra karriär, att nå så högt upp i den arbetande hierarkin som möjligt för endast då når man fullständig lycka och får ett livskvalitativt liv. Det handlar ofta uteslutande om pengar i någon mening och den sociala status man får av själva arbetet, det handlar inte längre om att finna inre ro, bilda familj eller göra sig själv lycklig på sitt eget vis. Utan nu når man den lyckan genom pengar, man måste ha pengar för att bli lycklig, man måste "ha" allt handlar om ägandet.


Arbetes lycka


Man köper sig till allt, man köper sig till lycka, njutelse, miljömedvetenhet et cetera. Man förändrar inte livsstilar utan man skapar nya sätt att tro på den nuvarande masskonsumtionen genom att förmedla halvsanningar till folket. Miljömärkta storföretag som skapar nya massprodukter inom Sveriges gränser är inte lika miljömedvetna utanför, ej heller så väljer vi egentligen de bästa alternativen utan vi väljer det som etablissemanget säger åt oss och ger utrymme till. Där etablissemanget består av de multinationella företagen och dess styrande maktfaktorer såsom medier och andra samhällsordnande institut.

Men ej för längesedan så var det helt tvärtom, arbetare var det finaste man kunde vara och man ingav respekt bara ifall man arbetade och det kvittade vilket yrke man hade. Jag pratar om det nationalsocialistiska riket som under Adolf Hitlers ledning skapade en tro på arbetaren, att detta var det finaste man kunde vara, det stoltaste och ädlaste man kunde uppnå, arbeit macht frei var dess motto. Ej heller var svenska nationalsocialister mer instämmande om att det levande och arbetaren måste framskjutas mer än maskinernas kalla stål och tankelösa kraft. Per Dahlberg skrev 1934

"Den allmäna tendensen som härskar är utåtriktad, men denna ytliga mekaniseringssträvan kommer att utarma själslivet och uttorka dess källor. För livet är inte bara resonerande intellekt,
det är också och kanske ännu mer handlande vilja och inlevd känsla."

En annan ideologi som satte arbetaren i centrum var kommunismen, till en början så var arbetaren och arbetet målet för själva rörelsen och dess trosystem där tanken var att alla skulle vara arbetare. Visserligen låter det som en utopisk dröm och det vara inte så länge heller då när man nått dit man ville så ville man fortsätta att gå framåt Man nöjde sig inte med att göra arbetet och arbetaren till något ärofyllt utan istället så började man se arbete som ett medel och medel ska användas där i förlorar också det sin glans. När man tänker på något som ett medel och ej längre som något viktigt utan endast ett medel, delmål, så förlorar det också sin sociala status och till slut så blev en av kommunismens grundtanke och viktigaste kugge till något omedvetet skamlöst som vi har idag.

Möjligtvis kanske jag har fel angående allt, man kanske kan köpa sig till lycka och allt annat, men till vilket pris? Man kan sälja sin själ till djävulen vad är skillnaden att sälja den till konsumtionssamhället?

Reflektioner

Vandrar bland stigar genom natursköna områden, träden sträcker sig höga och jag kan känna vinden som fläktar mot min nacke. Jag ser människor som går och joggar runt mig, jag ser glada ansikten och sammanbittna, jag ser djuren som leker och skuttar runt. Jag ser fåglar som flyger och bygger sina bon. Jag ser livet framför mig och hur framtiden vävs med ögonblicken från nuet. Jag ser varje konsekvens en rörelse får och jag ser varje sekund som sakta går.

Min blick fastnar vid en äldre dam som sitter på en bänk. Hon blundar och låter solen lysa upp henne, hon njuter av värmen men när hon öppnar ögonen så verkar de tomma, dom drömmer sig bort. Jag undrar vad hon tänker på och drömmer om, är det en svunnen tid där allt inte var som nu, där människan fortvarande var fri inom själens mening och samhället inte förgörde sig själv. Känner hon smaken av bitterhet i sin mun och förstår att vad hon har varit med och skapat, förstår hon nu att chansen att påverka har försvunnit och hon givit sin levnadsrätt till andra människor.

Kanske förstår hon inte detta, kanske är det inte ens så, men livet fortsätter och döden kommer att spela sitt spel. Trots det kommer allt som är nu fortvarande att bestå genom lidandet fortsätter eller i böcker. Jag undrar ifall hon har stått med folket när de skrek almarna åt folket eller när de krävde jämlikhet och ifall hon var med under tältprojektet. Har hon stöttat demokratin utan att inse dess hycklande påverkan på samhället och hur det idiotisk det är både i praktiken och i teorin?

Tror hon fortvarande att jämlikhet yttrandefrihet och framför allt frihet är synonymt till demokrati? Har hon fortvarande tron på det styrelseskick som i detta nu skapar lagar för att kräva lydnad och ta bort den frihet som fanns för? Går hon fortvarande i herdens flock utan att oroa sig för framtiden och det analkande stup som ligger framför henne och ignorerar alla varningar som hennes sinne sänder ut som blivit förklenat av den propaganda som samhället har spytt ut i hela hennes liv?

Ankor

Antagligen så anar hon inget, men medan ledarna spelar Macbeth med samhället och dödar sina herrar (folket) genom deras blåögda trångsynhet så kan man bara hoppas att deras offer driver dom galna så att en dag detta skogars folk kan resa sig och marschera mot den fiende makt som sitter på tronen idag, man kan bara hoppas att tyranniet får ett slut och gemenskapens sötma åter rinner i detta land. Man kan bara hoppas att folket åter får känna den frihet som bestulits dom och framför allt så kan man bara hoppas att förrädarna ska ha sitt rättmättiga straff och försvinna från denna älskade jord.

Men idag så sitter de och skrattar åt oss, de sitter på sina feta bakdelar och skrattar åt dig och mig. De skapar regler men följer ej dessa utan istället med Macbeth fortvarande i åtanke så ställer de sig frågan "Why should I play the Roman fool and die on my own sword?". Ja varför ska de spela idioten och dö från något de har skapat själv? Varför ska de följa demokratin och förintas likt den förintar alla andra människor successivt och förstör det som våra förfäder en gång skapade?

Jag fortsätter att vandra och suger in mig naturen som omger mig, suger in mig själen som finns här och som berättar sin historia om vi bara lyssnar och ser dess tecken som den skänker oss. Jag fortsätter att gå, jag marscherar framåt och kommer aldrig att gå bakåt, jag undrar ifall andra kommer att ansluta sig till min vandring, jag undrar om jag någonsin kommer att segra, jag fortsätter att undra.....

....

image52



Liggandes i en säng där man delar värme med någon får en att tänka. När man sakta tar fingret mot någon annans hud och får denna person att rysa får mig att tänka, när jag i smyg beundrar hennes skönhet och när hon frågar vad det är vänder jag bort ansiktet och säger inget med ett fånigt leende så säger jag att du är vacker, så vacker. Sittandes nu i efterhand och tänker på vackra, sköna saker så är du ständigt vid min näthinna, sittandes här så kommer jag ihåg min eviga diskussion med mig själv om vad som var skönast, skogen vid solnedgång eller havet.

De återkommande argumenten om hur vacker lyster träden har efter regnet som övergick till solsken, de mörkgröna blandas med det bruna från träden. Så inbjudande skogen ser ut med solen i bakgrunden där färgerna leker med varandra och bildar nyanser av liv. Livet bland träden, livet bland skogen, djurens rike utan människan och solen ger dessa sin välsignelse på en ödslig väg mellan skog och hav.

På andra sidan, havet, dess blåa färg som påminner mig om hennes ögon dess vackra lyster som gör så jag glömmer ifall jag beskriver havet eller dina ögon. Solen som begravs i det och vågorna som sakta slår mot stranden likt i ett försök att klättra upp mot land och komma till mig. Doften som sprider glädje och styrka, havet som tar och ger eller är det hennes ögon?. Havet likt mig, likt människan, lugn ibland men vildsint när det behövs.

Men ändå så har jag något skönare, jag har något skönare än havet och skogen. Jag har något skönare än Isolde och Helena. För jag har dig, min nordiska sköldmö, för mig är du vackrast.

En timme känns som en minut, en minut blir en sekund och hela kosmos står still när du rör mig.
Jag säger det igen, du är vacker.

Skål

Rummet är dunkelt och den ända ljuskälla kommer från ljusstakarna på bordet varvid tre män sitter och samtalar med låg bakgrundsmusik. Ämnen som livet, döden och kärlek tas upp och sjunks ner med klunkar av rött vin som finns i deras glas. Den mellersta mannen tar till orda och håller ett kort tal i det dunkla sken som lyser upp deras ansikten.

Mina fränder, vi tre här vet att vi lever i en tid av oro och kaos. Där världen omvärderas och får en ny betydelse som dock i vetenskaplig mening är direkt felaktig. Men trots det hyckleri som sker framför ögonen på massan där man först hyllar vetenskapen och försöker ta reda på allt men sedan allt blir något felaktig då alltets normer inte passar in i samhällets uppbyggnad så låter vi det vara i skuggan av livet. Visserligen är inte detta något nytt där de rådande alltid har strävat att slå fast sin makt och stärka denna samt att alltid ha rätt i sina uttalande trots bristfallande och lättöverkompliga argument. Således ber jag er två nu, mina bröder att skåla med mig om att aldrig igen låta dessa saker falla i vår glömska och ej heller aldrig vägra att ta tillfället i akt att påpeka dessa fel för massan. Således mina herrar, skål!

Väl talat broder! Den skålen kan jag gå god för, men även jag vill tillägga något som vi borde ha med i skålen.  Som du nämnde min käre broder så lever vi i en värld i kaos eller kanske av borde man säga, trots det så fortsätter våra liv och vi förundras inte över den domedag vi närmar oss. Istället för att här fortsätta och tala om vad som är fel och varför kommer jag gå in på vad som måste göras och varför det måste göras. Som ni vet bröder lever vi idag i en så kallad demokrati där man tror på allvar att folket styr, över allt på stan och i klassrum prentas massan in att dom faktiskt styr. Detta skrattretande skämt är lika idiotiskt som genialiskt då de faktiskt går på det, dom slutar tänka så fort de styr och dom ifrågasätter inte hur de blev de styrande. Men med några enkla frågor i ren Sokrates anda där man först fråga vilka som förmedla folkets syn på livet och om dessa skapar tankegångar och "styr" folket. Här svarar de flesta fortståndiga människor media och då har man de på en gaffel, man låter folket komma fram till svaret själva och således kan dom inte säga emot en mera. Således anser jag att de som tycker som oss ska försöka nessla sig in i mediemarknaden och ta kontrollen, trots att detta ses som en dröm tror jag att den kan förverkligas frågan är bara om tiden räcker till.

Sista skålen kommer en annan gång

hippieflum

image40

The last samurai visas på TV och jag förundras egentligen över den kultur som ligger begravd i det land som var rikt på stolthet men ej längre. Jag förundras över hur detta också har hänt mot mitt land ju längre vi har levt och den stolthet över sitt ursprung, sin tro och den historia man tar del av när man födds sakta tynar bort och kanske redan idag ligger döende. Jag förundras också över den vanmakt som vi människor har uppvisat sen vi förlorar de äldre idealen och skapar oss nya för att anpassas till ett samhälle där väldigt få finner en lycka (true happiness) eller kanske inga alls. Istället vältrar vi oss i materialist och saker som en kompensation för den känslan som vi borde känna i en själslig lycka eller en gemenskap med folket. Denna kompensation har på senare tid blivit en livsstil, men jag frågar borde en livsstil baseras på något man kan köpa sig till? Borde inte en livsstil var något med sitt inre där den kommer ifrån och utvecklas med. Borde inte en livsstil stå över saker som människan i sig och pengar, borde inte en livsstil vara något onåbart för det yttre utan endast nåbart genom det inre och dess handlingar?

Kanske är jag för filosofisk i min livsstil syn eller rent ut sagt pratar en massa "hippieflum". Men det spelar  ingen roll för min ensamma säng väntr och jag vet att min sömn inatt ej kommer vara länge eller vara bra.

Han lade sig och log för att sedan somna.

image50

Regnet droppade från himlen och träffade hans jässa när han sakta gick hem från ännu en avslutad dag. Han hade ett leende runt sig och utstrålade en kraft, han fick folk att vända på sig och se på honom ett extra ögonblick. Man kunde fråga sig varför denna unge man var ute och gick i regnet med ett leende på läpparna, sanningen var nog något man inte kunde vänta sig. Han gick i regnet som piskade hans ansikte för att känna det, för att känna den levande naturen i ansiktet och smärtan som den orsakde. Han gick i regnet för att utsätta sig själv för naturens våld då allt för ofta så märker man aldrig av detta våld i vardagens tristess. Dock så kände han smärtan i kinderna men hans tankar var på andra ställen och värmde hans kropp, hans hjärta och han själ, det var därför han log. Han var i ett av de få lyckliga stunderna i hans svarta liv och han njöt av den naiva lyckan som omslöt honom och han ville inte lämna dess gudomliga sida. Han mindes natten och morgonen som sade till honom att han bara ville ligga där känna varmen och ge den värme som han kunde, han ville inte gå upp och möta dagen han vill bara ligga där och hålla om henne. Men även denna gång fick han se sig besegrad av saker som inte i sig hade ett större värde än personen bredvid honom utan endast var saker som måstes göra, de gick upp och skildes åt och han visste att det skulle plåga honom tills nästa gång de sågs då han ville vara med henne så fort hon gick. Men nu var livet som det var och han fick begrava sin längtan för att endast minnas hennes doft och hennes utseende i en dag av tristes genom att göra något han varken ville eller skulle få ut något njutning av. Han visste vad han ville och vad han skulle få njutning av, vad hon skulle vilja, han saknade henne. I denna värld där kärlek, innerlig lycka förkastas av det rådande så hade han en nyckel till dessa två saker och han visste att denna nyckel skulle han inte kasta iväg ej heller så skulle han vilja släppa denna nyckel utan bevara den som sin egen. Han kom fram till sitt mål och såg sängen, den väckte minnen, han lade sig och log för att sedan somna.

Humanisten: Du lever i en fantasi värld

image49

Dagen är mörk och vädret har fortvarande vintern i sig, ensam är han på väg hem från det vackra som han lämnade bakom sig för att endast drömma om att åter se det. På vägen så går hans tankar till fantasier och han drömmer om storartade tider där han själv spelar huvudrollen i fantastiska saker, drömmar om krig, drömmar om död och drömmar om återfödelse i en ny stjärnglans där allt det han har kärt kan åter blomstra i en ny era av frigörelse från det sjuka som lever kvar idag. Han stannar mitt på gångbanan och kollar runt sig och sveper lik en falk över naturen och känner de små implulser de skapar inom honom, han känner det himlalika som han ser och förundras över hur skönheten kan vara instängd i en sådan liten yta, hur vi människan kan förvägra dess rätt att resa sig ur askan från samhället.

Hans ögon stannar vid en en skogsdunge och sorgen börjar växa i hans hjärta, hans ögon stannar på ett fåtal männniskor som har flaskan som sitt liv fast livet är för dessa redan över så fort flaskan når deras torrdruckna strupar och rastlösa själar. Han kollar på folket runt omkring sig som går förbi i en total ignorans mot dessa själar som sitter på den bänk och dricker sin billiga importsprit. Han ser på dessa människor som kollar mot alla håll utom det där de sitter och undrar över hur påverkade de skulla bli av att se på dessa. Stundtals så dras deras blickar dit då deras kråksång når även dessa öron och deras ansikten blir till avsky och man kan känna hatet mot människorna som dränker sitt liv i billiga rus.

Fortvarande stående mitt på vägen känner han längtan av att skrika till dessa människor för att visa de som lider i deras utopi, för att visa att även i deras värld så lider människor trots att samhället förvägrar dess existens och blundar för deras samlevnad med de "vanliga" människorna så finns de och de kommer alltid att finnas så länge vi blundar. Han vill bara skrika ut den sorg han har inom sig och berätta för dessa människor som går förbi utan att reagera och agera utan bara låter allting vara. Han har slutat att förundras över hur resistens folket har blivit mot de svagare i samhället. Han har slutat att förvånas över hur människor har slutat att känna den samhörighet som borde finnas både kulturelt och etniskt. Han har slutat att hoppas på att solen ska åter resa sig över de snötäckta bergen, de gröna dalarna och de gula åkrarna som omger och omgav honom, han släcker hoppets låga för att åter få den tänd när tiden är inne och Anduril åter finns i hans fränders händer.

Igen så öppnar han ögonen från den korta stund han blundade för att åter se världen i den indelning om goda och onda som var rådande. Han föraktade den men förstod den så väl för i den indelning kunde man låta de onda försvinna och försumma dessa och förneka deras existens. Han förstod den så väl och trots att han föraktade det så kunde han romantisera sig bort med den inställning att världen kan defineras i den svart vita indelning "goda och onda". Han visste att det inte ville vara något att uppnå men ibland så ville han tillhöra den goda sidan, men ha förtröstan brukar han tänka för även om allt blir ett helvete så ska helvetet komma ifrån hans händer.

Don´t grief those who´s time has come. Heil the victorius dead!

Genomgång av mina favoriter

Jag listar mina mest älskvärda inlägg.

Kärlek
Vad är kälek?
Samvetets strid i en Stäppvargs kropp ( Rekommenderar)
En ny stil ( 18 års gräns )


Reflektioner
Albus Dumbledore smygnazist?
Omoraliskt sex
Mörkret är totalt
Jag vänder mig inte om
Den långa vägen tillbaka till min brinnande stad
Människan med rätt att konsumera

Filosofi
Tankar om livet
Konversation
Tankarna
Kvinnosyn (Rekommenderar)
Drick aldrig mer vin med leverpastej i en kall decemberkväll
Andligheten är död

Noveller
I nöden är lyckan finns
Början?
Pappa berätta en saga (Rekommenderar)
När de träffades del 1 (Rekommenderar)
Novel del 1


Stäppvarg
Misantrop
Misantrop 2
En Stäppvargs promenad
Den finske skolmördaren
Det var en lång väg hem för vår Stäppvarg
Sov nu drömmarnas prins


Tal
Det du ser är det sant?
Lyssna till en varning från en dåre utan identiet

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0