...

Ofta när man pratar om kvinnosyn så är det negativa titlar och krönikor om hur illa män är, om hur förtryckta kvinnor kan vara. Vi pratar om gärna om vi och dem som om det är okej att dela in könen när man smutskastar det ena. Missförstå mig inte då jag är väldigt för "vi och dem" men med denna liberala och snedrivna demokrati vi har idag så är detta "anti-feministiskt" när man antyder att män och kvinnor har skillnader. Den vetenskapliga forskningen har slagit fast att vi har fysiska och mentala skillnader, vi är bra på olika saker generellt sätt men det gör inte att vi är mindre värda. Nu har ni direkt två val, tro på vad jag säger eller förneka det i ren Gudrun Schyman anda där ni följer henne med minsta vink i hennes uttalande som "Det finns inga biologiska skillnader mellan könen" och detta bevisar bara min tes om att det inte behövs droger för att leva i en fantasi värld.

Men nu vidare mot andra platser. Som jag skrev precis så pratar vi gärna om vi och dem när vi pratar om förtryck mot kvinnor men vi gillar också att dra in Islam i dessa sammanhang där kvinnor går i burka och männen vägrar att skaka hand med kvinnor och andra saker som vi ser som kvinnofientliga. Men det vi inte vill se är att detta enligt deras kultur är väldigt sexuellt laddat. Ta handskakningen som ett exempel , den kan symbolisera något sexuellt för muslimerna men för oss symboliserar den en hälsning. Jag minns när Irans statsminister(ej säker på titeln) var här i Sverige och vägrade att ta i hand med Maud Olofsson, jag minns dessa ramaskri från media som skrek ut sina synpunkter utan att ta i tanke vad deras kultur säger i detta. Men ni förstår nog inte den situation där i hans kultur så skulle det ses som en förolämpning ifall han tog i hand med henne, han gjorde det han anser är rätt och för det skall han straffas enligt vårt etablissemang. Men vidare om Islams kvinnoförtryck, jag anser också som de flesta här att stänga in kvinnor i hus, slöjor och i roller är ett sorts kvinnoförtryck och detta får man gärna påpeka men då ska man inte tro att vi är så jävla mycket bättre.

Vi i väst har också kvinnoförtryck och nu tänker jag inte på de fåtal som låser in sina fruar eller döttrar i hus och likande utan jag tänker på det vulgära avslitande av kläder som vi så gärna gör och exponerar deras nakna kroppar till smygrunkande män i olika åldrar. Denna västländska "frihet" är en över exponering av kvinnokroppen där den förlorar sin status som helig och som sexig enligt mig, där kvinnan förlorar den respekt som vi alla ska ha för henne. Misstolka mig inte då jag inte påstår det är fel att slita av en kvinnas kläder om hon vill detta men det hör hemma i sovrummer eller på enskilda privata platser där ingen annan kan komma. Detta problem har blivit ett samhällsprobem enligt mig där våra yngre tjejer bär allt mer utamanande kläder då deras idoler gör detta. Där deras idoler "tappar" bort sina hemmagjorda pornografiband och visar sig nakna på bilder och liknande saker. Argument som "Jag är stolt över min kropp då vill jag visa den" är för mig väldigt sårande då om du verkligen är stolt över din kropp vill du då inte låta den vara något speciellt och endast visa för de personer som du tycker om?

Om man kollar på sidor som snyggast.se eller liknande där man rankar "skönhet" i olika listor så ser man uteslutande utmanande flickor som lämnar väldigt lite till fantasin och detta gör mig upprörd då de inte förstår värdet av själrespekt. Personligen anser jag att kvinnor med kläder på och en självrespekt för sitt kön är mer sexuellt tändande än den första idioten som kastar av sig kläderna efter tio minuter. Och förstår vi inte att vi är på fel väg när tio-tolvåringar går runt i urringade tröjor och liknande utamanade kläder? Dessa är barn! Låt dom vara barn!

I dagens samhälle är det så lät att få en kvinnofientlig bild då överallt vi så är vi sexobjekt och genom denna skändning av våra kön så förlorar vi också respekten och det speicella med själva sexet. Förr var det något speciellt att ha samlag men nu, ja nu är det inte lika fullt specielt. Nu kan till och med folk ha samlag med någon på grund av andra saker än kärlek, begär et cetera. Men vems fel är detta? Jag anser att det är samhällets och vårt egna fel där vi uppmuntrar folk att vara lite "slampiga", se på våra porrfilmer t.ex där de flesta unga killar skaffar sig sina bilder av sex. Vem av tjejerna tycker om att bli nedsprutade av liter med spermier, bli slagna under sexakten, förolämpade, knullade analt eller inte ha något att säga till om? Inte många och det är redan här vi skickar fel signaler till våra unga då trots vi har ett öppet samhälle där vi kan tala om allt och detta är bra så är vi fortvarande för blyga för att tala om sex och porrfilmer. Det är något moraliskt över detta där det är bäst att dom lär sig av erfarenheter istället för att någon talar om för dom att det är inte så här.
Och jag kan lova er här och nu att jag ska tala om för mina barn kvittar hur pinsammt det blir hur sex är i verkligt istället för att de ska få en snedriven bild av det på filmer och olika bilder.

/ Mediadrev

I den svarta skuggan av månen sover jag på alla barns drömmar, i hoppets månglans lyser jag av era rädslor. Ni kallar er människor men jag skrattar åt er, ni är svaga. Era svagheter ger mig min styrka och era dumdristigheter får mig att växa. Ni påstår att ni hatar onda saker men ni vet inte vad som är onda ting, ni hyllar det så kallade goda men förnekar dess existens. Ni ljuger, mördar och skändar era egna samtidigt som ni förnekar att det har hänt och vägrar att göra något åt händelserna. Ni är som vilsna får som styrs av det blåljus från TV-apparaternas himmel och det svart vita tryck på tidningarnas omslag. Ni röstar i så kallade fria val om saker ni inte har någon kunskap om, ni röstar på personer som ni tror är grupper men dessa personer ljuger och mördar större ting än människor. Ni vet alla om detta men sover ändå gott om natten, ni äcklar mig.

Men min enda önskan är att jag ska vara mänsklig.....

Det är med stor vemod och sorg jag skriver detta inlägg för nu har även ännu ett parti förespråkat kvotering för kvinnor och invandrare. Det är med sorgsna ögon och tungt hjärta jag ser på mitt land där kunskap kommer i andra eller tredjehand efter etnicitet och kön. Idagens sydsvenska så kan man läsa om det nya moderatpartiet som börjar likna mer och mer ett Mona Sahlin inspirerat socialdemokraterna. Deras första meningar börjar bra där dom skriver;


Men efter detta så slutar det ifall man kan läsa mellan raderna.  De nästföljande styckena svider likt frätande syra mot min själ och min livsglöd. Där jag nu kommer förstå att jag kommer försummas av två saker, den första för att jag är man och den andra för att jag är svensk. Dessa folk, svenska folkets ledare som ska göra det bästa för Sverige och det svenska folket vill att vi, svenskar ska stå tillbaka för två saker vi inte kan hjälpa. Det moderaterna säger är detta;

Kylan slog emot mitt ansikte när jag klev ut genom dörren. Jag satte i mina hörlurar och på med vantarna, nu var det dags för ännu en färd genom prövningar för att sedan sätta sig flåsande som efter en misslyckad sexakt. Lars Winnerbäck inleder min ensamma färd med låten Du gamla fria nord. Jag håller takten till hans toner och blir frustrerad över att det går så sakta, jag ökar takten för att både plåga mig själv och pressa mig själv. För jag vet att smärta är verkligt men resultat är självförverkligande. När jag ser den gråsvarta asfalten under mina fötter och kollar framåt för att i min skalle räkna ner och intala mig själv att det är inte långt kvar tills jag kan stanna, tills jag kan andas och få känna den frihet som man bara känner efter en lång stund smärta. Jag ser småhus vid vägarna ner mot havet och gamla minnen väcks till livet, jag ser grusplanen till höger om mig och i mitt huvud så kommer det upp bilder på mig och mitt gamla fotbollslag som tränar för att åter vara "fit" till säsongen. Jag kollar till vänster och det svider till lite extra i bröstet då det var här, min första "kärlek" levde innan hon flyttade till en annan stad. Hon krossade mitt förtroende för lycka under en lång tid då den dagen då hon lekte med en annan. Minnen i mitt huvud, i mitt bröst blandas med andra tankar med framtidstankar om livet och mig. Jag kollar uppåt och ser månen det är fullmåne, det får mig att öka takten då i mitt sinne får jag för mig att gudarna kollar mig. Även om gudarna kollar eller inte kollar när jag plågar mig själv i syfte att bli mer mänsklig så kommer den andra sidan, den andra själen i mig fram. Vargen är nu framme och han får mig att öka takten ännu mer, han får mig att inse för mig själv att i allt mitt grubbleri så är det till ingen nytta då jag är dömd. Efter min död kommer ingen att minnas mig, och de få som minns kommer också att dö och således så minns vi inte varandra. Allt jag har kämpa för och alla mina ideal kommer att försvinna med mig, jag vet detta, vargen vet detta och nu vet ni detta.

Framför mig nu ser jag en lång och väldigt oändlig grässplan där jag har tillbringat en stor del av mitt liv, för att spela fotboll och inse en dag att jag aldrig kommer bli den spelare som jag ville när jag var liten. Jag kollar längre bort med blicken och ser en träläktare, den väcker starka minnen då här delade jag en stund i lycka och exstas med min andra kärlek i livet. Men nu har jag också lämnat henne och det smärtar mig lite att förlora den förståelse och närhet vi hade. Men jag vet att jag gjorde rätt för att hon en dag ska bli lycklig så måste hon lösgöra sig från mig. Och det verkar redan har visat sig effektivt men jag vet att hon återigen kommer hoppa i något som är en lögn ty det hon älskar mer än kärleken till en människa är närheten till en vän. Hon kommer aldrig att kunna leva själv då ensamheten skrämmer henne, hon kommer att sätta förstora krav på honom och alltid att försöka vara vid hans sida då hon inte förstå det behov efter ensamhet som vissa människor har.

Havet och där borta ett annat land men mitt imellan en ö som tonar upp sig omgiven av hav som är lik blå som den vackra sommarhimlen i en kort tids skugga. Solen som tonar ner sig bakom det okända landet och himlen som visar upp oanade färger i regnbågens alla kombinationer påminner mig om hur vackert livet kan vara. Jag är nu framme vid mitt mål och flåsande pustar jag ut på knä men påminner mig om att jag är långt ifrån klar för idag och går mot lekplatsen för att sitta där i gungan och bara ta in ögonblicket när solens sista strålar lämna vårt land och mig för att sedan omslutas av ett mörker som är så fatalt att den lockar ut de mest äcklande parasiter vi har i vårt samhälle. När jag sitter där och funderar och imponerars av naturens kraft över mitt konstnärliga sinne så ser jag en man med en valp som går förbi och leker. Jag ler och skrattar för mig själv men just i det ögonblicket händer något fantastiskt, valpen springer fram till mig och börjar nafsa mig i bena. Jag klappar den och sätter mig på huk för att leka lite med den då börjar den slicka mig i hela ansiktet och mannen kommer fram Han skrattar åt oss och säger att valpen verkar gilla mig. Jag instämmer och skrattar själv, en liten stund senare så springer valpen ifrån oss och mannen säger hejdå. Tänk om vårt samhälle hade varit så här, där man kunde hälsa på vem som helst i en vänskaplig ton och där ingen är rädd för någon annan. Jag inser att jag drömmer för detta kommer inte ske under humanisternas tid ej heller under min.

Jag ser två unga tjejer fotografera sig själva med havet som bakgrund det får mig att åter titta mot solens nedgång som är på sina sista minuter. Jag ser hur färgerna leker som dom hade ett eget liv och jag ser hur mitt land verkar vara helt ovetande vad som händer mot det och dess folk. Jag ser på havet med samma färg som mina sorgsna ögon och jag ser knappt några vågor på dess blanka yta. Jag känner bitterheten inom mig och hatet som väller upp mot alla dem som kämpar för att förnedra vårt land och dess folk. Jag vänder mig mot månen för tröst men allt som hörs är låten från min MP3,

Usch vad jag hatar världen, allt känns bara så hopplöst och löjligt. Alla dessa regler över allt, alla dessa krav på oss. Vi ska anpassa oss vart vi än går, vi ska vara på ett speciellt sätt kvittar vem eller vad vi är. Varför kan vi aldrig få göra exakt det man känner för, ibland vill jag barar rasera allt och få en sorts anarki men jag vet att detta inte är hålbart i längden och således orealistiskt. Jag vill låsa in mig i ett rum där jag bara kan skrika ut allt jag har inom mig, all min bitterhet, ängsla, rädsla och besvikelse. Jag lever i en värld där ära och heder är bortglömda ord, jag lever i ett land där jag är en andrahandsmedborgare.

Jag lever i en värld där mina ideal stängs inne och min intelligens försöker folket att släcka. Jag lever i en värld där man hatar mig och alla som delar mina åsikter, jag lever i en värld som ej är fylld av kärlek till människor, länder eller något annat organiskt utan den kärlek som finns i denna värld är till pengar och berömmelse.

Jag lever i en värld som äcklar mig, snälla låt mig få skrika.

Jag ligger i min säng allt är mörkt runt mig förutom min dators blåvita ljus som strålar mot mig likt en dold strålkastare, just här försöker jag att få fram något att skriva om, att publicera. Samtidigt så lyssnar jag på en internet radiokanal där en amerikan beskriver sina åsikter om frihet, hon påstår att frihet finns inte ingen kan ha en total frihet men hon säger också att frihet måste ha några kvalikationer för på något sätt få veta vad frihet innebär. För att ingen kan ha friheten att t.ex flyga till månen då fysikens lagar gör detta omöjligt.

Ryska språkets ord för frihet som bättre översätts till license och således tar bort allt ansvar och allt som man vill göra då återstår bara det du kan göra alltså det du har "license" att göra. Och således så blir begreppet frihet på ryska något som man bara har rätten att göra alltså en indelning av rätt och fel och fysiskt möjligt är frihet.

Men samtidigt om man förespråkar total frihet så krossas detta av de människor som mördar, misshandlar och våldtar andra då dessa kränker deras frihet och således deras totala frihet. För de människor som blir utsatta av detta har inte friheten att säga nej och bli åtlyda och således är den totala friheten en myt.

Men nu kanske det kommer någon kapitalist eller borgare på påpekar den personliga friheten är den totala friheten där alla kan göra egentligen var dom vill. En liberalfrihet där alla har val och att kunna ha valen är den totala friheten. Men lik så håller inte detta argument heller för brottslighet och deras syn på den saken är lik kommunisternas klassargument, hopplösa och icke genomtänkta.
Då även här har den utsatta ingen chans att välja det att stoppa det som den kommer att drabbas av. Valet finns där men frågan är ifall valet egentligen finns där ifall man inte kan nyttja detta val? För den utsatta kan gör ändå allt för att förhindra detta brott som drabbar den och således har den gjort ett val men den kan inte göra valet att avbryta allt och få bort förövaren då ofta så genomför förövaren brottet fast offret kämpar emot. Och således så är den personliga friheten inte heller den totala friheten.

Idag så pratar olika politiker om frihet som den skulle vara självklar för oss, dom påstår också att dom vill bevara friheten och för att bevara friheten så ska man enligt politiker inkapsla den genom lagar. Här ställer man sig själv för en paradox där man hyllar friheten med ena handen men gör lagar för att bevara den med andra, detta leder till en minskad frihet och den frihet som är kvar ses som den totala friheten. Och som så ofta så lever politikerna i en dubbelmoral där dom utnyttjar folket och händelserna i världen till att göra vad dom behagar.

Så slutsats det finns ingen frihet.

Midnattens slag ekar mot mannens öra, vindarna tar med sig ljudet från kyrktornet i öst. Mörkret är totalt inget ljus så långt hans öga kan nå ej heller något ljud när klockorna tystnade. Allt är stilla, allt är tyst det ända han uppfattar är hans egen andning och det mörker som omger honom. Han sitter där på gräset vid havet och tar in vindarnas doft och allt som omges av mörker. Han borde frysa men vindarna har ingen makt över vår gestalt ej heller har kyla något grepp om mannen. Man kunde tro att han lever på andra vilkor än någon annan människa och så kanske är fallet. För denna man har som vana att ignorera moral och etik istället så uppmuntrar han till en djurisk instinkt som talar om för en hur man ska handla och agera. För denna man följer inte politikernas hycklande vilkor skapta med krokodiltårar utan han går sin egen väg som är skapad för honom. Mannen är lika okänd som den luffare som drar omkring på gatorna, för mannen ser ingen ära eller mening med att vara känd i ett samhälle som hyllar egoism, dualism och som vill suga ut så mycket profit från själen som möjligt. Mannen ser längre än så, han uppskattar sitt liv och har accepterat sitt öde, han inser också felet med invånarna i samhället. Felet är simpelt sagt i ord, Livet. Dessa invånar i samhället följer inte livet, utan dessa invånare i samhället tycker synd om sig själv, förkastar reglerna som livet ger dom, men de glömmer allt för ofta att livet tycker aldrig synd om någon och dess regler kommer aldrig gå att styra.
För efter var dag så kommer de hem och ser sitt åldrande ansikte i speglen som kollar tillbaka med sina kalla ögon som visar tecken på en kamp mot något som aldrig kommer fungera. Ingen kan fly från livet för livet tar oss dit vi vill och inte vill. Inte ens döden är en flykt från livet utan detta är också en av livets regler som den har skapat för oss. För om du väljer döden så är det livet som ger dig döden genom att ta dit liv. Mannen visste detta och har accepterat dessa regler som livet gav honom det var också därför som kyla eller vind ej berörde honom. Mannen hade gjort som så många ej har gjort utan att både acceptera livet och döden för om det är något som skrämmer människorna i samhället mer än livet så är det döden. För döden påminner dessa människor att allt de har kämpat för så att dessa ska få det bra kommer att bli förlorat i döden och detta skrämmer dom. Deras personliga och egoistiska strävan efter makt, rikedom och ett odöligt liv kommer bli förgäves när döden tar vid och dom vet det. Men genom att acceptera detta och fokusera på de saker som är viktiga och då talar man inte om sig själv utan om det som kommer att vara kvar efter din och din nästas död. När du har inritktat ditt liv på detta så får du också en ny syn på allting som kan beskrivas så här:

I ensamheten lever jag och frodas, där i mörkret i hörnet brevid möglet jag växer. Jag delar ej ljuset som ni människor gör utan jag delar mörkret med de varelser som ni aldrig ser. Utanför mitt fönster ser jag en grupp ungdomar på cycklar, de är högljudda och jag blir mer och mer irriterrade Stäppvargen i mig kräver att jag ska gå fram och ryta till för att försvara mitt terretorium. Men människan försöker lugna mig och påpeka att detta är bara tillfället att dom försvinner snart. En hård kamp bryter ut i min kropp där vargen och människan mötts vem som går segrande ut vet jag inte själv då den fortsätter. Jag vill ha smärtan då smärtan är verklig, jag vill känna den smärta som jag kan utsätta mig för , bara för att jag vill känna mig verklig. Det är därför jag gör mig klar för än en gång en runda på 8km, det är därför jag gör mig klar för en smärta som ska gäcka mig och till slut besegra mig. Jag ber dig Hel, vänd inte ditt ansikte bort från mig utan kom till mig och ge mig smärta men ack den slutgiltiga smärtan utan en plåga som är värre! Jag ber dig låt mig leva men ge mig en smärta som är så stor att kroppen känns manglad och att kroppen säger ifrån. Hel jag ber dig vid havet, jag ber dig vid land och jag ber dig i min själv. Smärtan ska jag få känna!

Underskatta aldrig värdet av irländsk, skottsk och fornnordisk folkmusik. Detta är en gåva som till oss har skänks via röster som är bortom vackert och fult, med texter som berättar vår historia och våra arv. Underskatta aldrig skönheten i en sång som handlar om olycka, underskatta ej heller hoppet i sången om lycka. Men framför allt underskatta aldrig värdet av vår folkmusik. För ty när vi glömmer våra arv och vår historia vad har vi då att minnas och bevara? När vi glömmer det som har skapats för oss hur ska vi då skapa något för vår framtida avkomma? För att kunna skapa vår framtid måste vi alltid minnas vår dåtid och när vi ej längre minns så rasar paradiset som våra förfäder har byggt upp enbart för oss. Vi raserar det tusenåriga arv som vi har fått till skänkes och har födds till att bevara, vi sviker vår historia genom att försöka ersätten den med något som ej är sant. Ej heller kan vi någonsin ersätta vår historia då vi kommer att känna en saknad som är så står att vi kommer kännas som vilsna får där vi ej heller kan stanna och försöka återuppta vår historia för det som vi en gång förlorar vi aldrig kan få igen.
    Så jag ber er se omkring er men se längre än alla hus, se skogarna,åkrarna,ängarna och havet se det sköna som byggs upp framför er. Se det som vi alltför ofta tar för givet och aldrig tillräckligt uppskattar, se nu naturen som omger dig och mig. För denna skapelse har vår historia vandrat med och detta är vårt arv, denna jord och detta folk är vårt arv att föra vidare. Så rasera inte det som vi måste bygga upp utan med hjälp av kärlek till folket och jorden så kan vi göra vad som helst. Ingenting kan stå i vår väg, inte ens kapitalismens profitgiriga fingrar eller kommunisternas folkfientlighet. Vi är ett folk och detta är vårt land, detta är vårt arv och detta är vår historia.
Du har nu allt i din hand, vad du gör med detta är upp till dig men jag ber dig att ta dig i akt och förstå konsekventerna av vart vi är på väg mot idag. För en väg mot förintelse av allt som gör så att kärlek gror är inte en väg mot fred, sammhörighet eller lycka.

Ett högt och väldigt jobbigt ljud från telefonen väcker mig och jag känner mig lika levande som om jag var fast i en buttplugg samtidigt som en stor dildo var uppkörd i näsan på mig. Jag undrar hur länge jag har sovit och mina blickar dras mot klockan på sterion och dess gröna digitala siffror visar 18:03 och jag grymtar till då jag bara ha kunnat njuta i en timme av min skönhetssömn. Jag får en impulsiv attack och tar på mig ett par träningsbyxor och en relativt tun  långarmad tröja. Snörar mina gamla lacoste skor och sätter på mig ett par vantar, nycklar i ena fickan och mp3 i andra. Nu är jag redo för smärtan som jag kommer känna, nu är jag redo för lidelsen som gudarna ska skänka mig i min bitterhet. Musiken pumpar i mina öronen när jag tar de första travande stegen ut mot vad som kommer bli en lång plåga, jag börjar ganska avslappnad och joggar ganska snabbt jag överraskar mig själv med att det går så lätt. Jag känner att jag vill plågas och således så väljer jag den väg där vinden är emot mig. Vägen leder mot havet och det är inte med sorgsamma ögon jag följer siluetten av danmark som jag ser på andra sidan. Jag blir snarare lycklig, men ganska snart blir jag nedstämd  då ljudet i min mp3 påminner mig om min uppväxt om många andras uppväxt och det är nu med sorgsna ögon jag ser allt som är så vacker runt mig.

Det hemska lätet från väckarklockan som påminner mig om att jag har vaknat ännu en dag, snabbt stäng av oljudet så jag kan lägga kudden över huvudet och förbanna att morgon fanns. Men mina tankar går som missiler genom kudden och träffar min förnuvarande tomma hjärna. Livet är som en repris av en dålig såpa, allt skit upplever man gång på gång men det som är bra vara aldrig länge, kanske beror detta på att jag är som jag är eller på att världen snurrar i motsatt håll mot mitt. Var dag ska man gå upp och var dag ska man lägga sig, detta kan man aldrig strunta i för att för eller senare måste du göra detta för att orka med ännu en dag fylld av klichér och tristess. Kanske lika bra att bara somna om och glömma alla plikter man har, tanken är lika lockande var gång man vaknar fast man skjuter bort den för att på något moralisk plan så måste man gå upp och utföra sitt "liv". Fan vad jag hatar moral, allt blir bara mer komplicerat på grund av detta jävla snack om moral hit och moral dit. Om man ända ska leva för att dö varför då inte försöka strunta i detta hittepå som kallas moral och verkligen leva, att verkligen göra det du vill göra och skita i allt annat. Men likt förbannat så lyssnar jag själv inte på den rösten inom mig som skriker ut "DU VILL INTE DETTA, SKIT I DET DIN JÄVLA IDIOT!" utan jag strävar mot den, varför? Det har jag frågat mig själv många gånger, och svaren ligger lika öde som en sönderknullad kondom i öknen. Att leva som du lär är det svåraste har jag hört, men om man lär att leva för att dö hur lever man själv då? Lever man för att bevara saker till eftermälet? Hur gör man det var dag? Eller är den livslång process som påskyndas av din eget dödsdatum. Va fan, nu skiter jag i det här in i duschen för att rensa bort alla tankar, försöka i alla fall.

I mitt huvud ekar nu att första intrycket är allt, så ett par jeans en röd t-shirt och en fin tröja för att göra ett så gott intryck som möjligt på den nya mannen i mitt liv, min chef. På med musiken för att egentligen kunna orka med sig själv i denna helvetesfärd mot förödmjukelsen och människans sida som verkar allt för ofta gå hand i hand. Framme med cyckeln nu ska man bara vänta på bussen och dessa få minuter som känns som timmar när pulsen ligger i 180 och musiken som skrånar soundtracks från Moulin Rouge trycker upp stämningen likt ett stolpiller i super size som trycks upp lika varsamt som en gammal rostig SAAB rullar i uppförsbacke. Bussen är här och snabbt på för att kunna sitta ned och få i alla falll tio minuter i ro, men likt förbannat är bussen full och jag får klämma mig in bredvid en tjock tant som skulle ha sprungit för att göra både samhället och henne själv en tjänst istället för att ta bussen. Men nu är läget som det är och jag räknar hållplatserna tills jag ska gå av, tryck på den röda slitna knappen och bussen saktar ned för att släppa av mig. Jag känner alla blickar mot mig när jag går av då jag är den ände, jag vänder mig om och ler för att säga SO LONG SUCKERS eller något liknande för att visa att jag är fri och ni måste sitta där och lukta på odören den tjocka tanten ger ifrån sig. Jahapp då är det bara en liten promenad som skiljer mig från allvaret och när jag går där så ser jag och känner verkligen hur lång raksträckan är innan jag ska svänga in till huset där min mänsklighet ska slå nya rekord. Det känns som på film, en fängelsefilm och just denna scen är en "dead man walking" scen och jag är således på väg mot min spruta som ska släcka livet lika snabbt som jag uppfattade det.

Ett djupt andetag sen två hårda knackar på dörren, tro det eller ej men jag är en av de få som tror att man kan avgöra en människa på knackningen och varför skulle det vara mer fel än annat? Jag hör fotstogen från huset och backar för att ta in hela denna ny värld i ett andetag, dörren öppnas och jag kollar på en man, handen åker fram lik en reflex och jag presenterar mig. Jag vet inte varför jag ler, jag vet inte varför jag låter så självsäker, mannen drar iväg ett ganska lamt skämt och jag känner att jag drar på munnen och avger ett skratt. Vem är jag? Vad händer med mig, varför håller jag på och tar på en mask för att ställa mig in och rent ut sagt "asslicka" så otroligt mycket att jag skulle kunna spegla mig i hans röv? Jag har inte en aning men det jag vet är att min mänskliga sida leder mig just nu i livet och vargen i mig skriker och ylar, aldrig att den accepterar detta. När Stäppvargen väll kommer fram så borde jag frukta mig då den kommer att ta hämnd från detta svek och förödmjukelse som drabbar mina sinnen. Jag får en plats och uppgifter, jag arbetar och säger inte mycket timmarna går och mina tankar drar iväg mest av allt tänker jag på en person och detta gör att timmarna går lite fortare. När jag sitter där och dagdrömmer så kommer en hund som tydligen heter Ludde och rafsar mig i benet, han verkar tycka om mig eller mina skinkmackor i ryggsäcken i vilket fall som helst så bryr jag mig inte för lite sällskap är alltid trevligt. Äntligen är det dags att sluta och jag packar ihop mina saker och åker hem.

Äntligen hemma och jag lägger mig ner i sängen tar av mina byxor och mina tröjor för att ta täcket över mig och bara somna in och försöka glömma mänskligheten. Jag vaknar och blir glad då jag har samtalar med rätt person, men senare så är jag lika frustrerad som jag är galen och det vill säga mycket. Jag glor mer på telefonen och undrar ifall jag ska ringa än vad jag tittar på TV:n och undrar hur dessa såpor hänger ihop. Till slut blir min rastlöshet allt för stor och jag vankar av och fram i rummet för att endast komma fram till att jag inte ringer då det är fortvarande mänskligheten som styr mig istället för Stäppvargen och således är feghet ett av mina epitet. Jag lägger istället min tillit i hoppet och senare så förbannar jag denna fälla som jag alltid går i då jag vill få någonting för min egen vinning. Självklart så sviker hoppet mig och jag blir besviken på min egen mänsklighet och känner ett stort moln av vemod över mig då i denna timma jag är trött och jag har varit trött länge men har väntat. Hoppet är det sista som överger än sägs det men enligt mig så borde det vara det första för då skulle allt vara så mycket lättare. Oftast så lever jag faktiskt som jag lär i detta fall då jag alltid förväntar mig det värsta förutom i de tillfällen då jag låter mig själv dras iväg och låter mig känna någon form av lycka och en kanske något mer. Jag förbannar mina svagheter men jag acceptera dom och klagar inte då jag försöker strunta i dom och växa, men som vanligt så växer jag inte lika så bra att stänger ner skiten och somna för att snart igen vakna av väckarklockan som ringer sina förbannade toner. Men ändå är jag glad då något i mig värms av någon.

Livet i ett nötskal.

Talang eller talanglös?

Snart en liten bit till bara, snart så är jag hemma tänkte mannen som plöjde vägen för all snö. Den stora porten restes framför honom och med ett enkelt leende tog han fram nycklarna som skulle innebära frihet och värme. Dessa enkla behov som var nu framför honom kändes som himlen. Han tänkte att det krävdes så lite för att tillfredställa honom att det nästan var löjligt. Allt han krävde var tak och lite värme i denna kalla november kyla som hade drabbat staden. Snabbt av med skorna, hänga jackan och lägga nycklarna på den plats där dom alltid skulle ligga, denna inövade rutin hade blivit livsviktig och ifall han bröt mönstret skulle det kännas som något saknades inom honom. Han såg sig själv i spegeln och skrattade åt sig själv, han hade blivit det han fruktade mest, en människa. Inte bara vilken människa som helst utan en människa med rutiner, det var inte länge sedan han hade hånat dessa människor med deras liv inövade i minsta detalj aldrig något annorlunda förutom något nytt TV-program eller liknande. Det var inte längesedan han svor att aldrig han skulle bli likadan att glömma sin egen självständighet i detta samhälle där profit och makt spelade större roll än lycka och människans innanmäte. Men detta var innan allt hände, innan hon kom och sedan försvann igen. Han bollade med tanken att bara för skoj skull lägga nycklarna på golvet eller kasta iväg dom någonstans för att sedan i all hast hitta dom när han skulle stressa till sitt jobb. Allt detta skulle plåga honom i flera nätter ifall han utförde dessa handlingar men det skulle han bara tycka var skönt då smärta kan vara så mycket mer än just smärta, det kan vara en befrielse, en självförvekligande handling som säger

- Du borde ha lidit mer.

Men han lät nycklarna vara och gick till sitt kylskåp för att med hungrande mage se dess tomma innanmäte kolla tillbaka likt ett hånflin mot honom. Förbaskat tänkte han och slog knogen allt vad han kunde i frysen, smärtan berörde honom inte då han hade lärt sig att koppla bort denna del av sin kropp. Skulle han återigen trotsa denna hemska kyla och frysa för att endast kunna mätta sig själv? Hade det varit innan allt det som förändrade honom hade han låtit det vara för att endast se det som hans lott att svälta denna dag och genom det acceptera sin glömskhet för inköp av mat. Det var också detta som gjorde hans val, han skulle inte gå till affären utan att stå ut och acceptera sin dumdristighet och kanske lära sig något av den. Han straffade sig själv för att känna denna underbara smärta som han tyckte att han förtjänade, fast i sanningens namn så förtjänande han nog smärtan inte för att han hade gjort något dumt utan snarare för att han förtjänade att få som han ville. Han insåg också att detta skulle bli svårt, redan nu ville magen trotsa hans beslut och skrek efter sin rätt till mat men han ignorerade och gick till sin skivsamling för att leta upp det ända som han tyckte hjälpte i dessa stunder. Jazz och gärna av Tommy Smith, det fanns inget bättre som kunde vara i samma våglängd som hans tankar och det fanns inget bättre som kunde få han lugn och saklig igen. Han drog på en skiva och satte sig i sin läderfåtölj där han började se sig runt och tänka. Han var inte rik, men hade det ändå ganska bra. Två rum och kök var allt han behövde. Han såg sig runt på sina gamla tavlor eller på bokhyllorna som var fyllda med böcker av alla genre. Han hade inga gränser han sög i sig allt, han följde efter ordspråket ?Kunskap är makt?. Han öppnade skåpet som var till höger om honom och tog fram en flaska whiskey, det var cirka halva flaskan kvar och han tog några klunkar medan han sjönk djupare i stolen. Detta var livet, detta var paradiset, fri från alla bekymmer och fri från alla begär som stod honom nära. Han var ensam och på vandring i livet, likt Oden så vandrade han ensamt, likt Oden så strävade han också efter kunskap. Han skulle med lätthet offra sitt ena öga för att dricka ur Mimers brunn, ingen tvekan om saken. Men nu var läget annorlunda och han slängde iväg flaskan rakt in i vägen då en impuls spreds genom hans kropp. Livet på jorden var likt en plåga, man levde för att sedan dö och vad skulle man göra där i mellan? Livet var en överdrift, livet var ett helvete och det finns bara små stunder som kan väga upp den lycka som man kan känna. Men lycka måste man känna ifall man ska känna olycka aldrig skulle man skilja på sakerna.

 

Ljuset från skärmen mötte de blåa trötta ögonen från mannen som försökte skriva något impulsivt och intressant. Men han kände inom sig att han hade misslyckats, för lite känslor och för lite filosofiska tankar. Han skulle aldrig bli en bra författare, han skulle aldrig kunna locka folk att läsa eller bli upprörda och reagera. Han insåg hur svårt han skulle få det att skriva vidare på detta stycke så han helt enkelt sket i det och publicerade det på sin blogg. Han var ingen märkvärdig person som man först kunde se, fast de som kände honom nära insåg hans mörka sida den sida han kallade Stäppvargen inom honom.

Detta kan vara början på den bok som kan komma. Säkerligen kommer jag ändra denna text många gåner men ni har nu läst den första sidan.

I mitt politiska parti så ska;

Man ska döpa om våldtäkt till överraskningssex.

Man ska skapa fler organisationer som bygger på våld och mitt parti ska ha en egen, Regeringen Kickers.

Man ska begränsa yttrandefriheten ännu mer, det är ju farligt ifall folk får för sig att börja tänka självständigt och yttra detta.

Polisen få mindre befogenheter och ej slå eller gripa någon så denna kan uppfatta att den blir kränkt.

Man ska införa mer bidrag till de som inte jobbar på grund av lathet, vill man inte jobba ska man kunna lev rikt ändå!

Vi ska öppna gränserna ännu mer och ta bort alla befintliga krav på de som kommer hit.

Efter att ha levt i Sverige ett dygn ska man kunna bli svensk medborgare då vi har ju ingen historia eller kultur och alltså inget att ta in.

Vi sak försöka globalisera mera och explotera kapitalismens vingar.

Homosexuella ska få mer rättigheter än vanliga människor.

Vi ska aldrig lämna EU det är ju kul att betala in flera miljarder som vi aldrig får tillbaka.

Vi ska inte ha någon utrikespolitik då vi kan stötta oss i andra ländra.

Vi ska avveckla försvaret ännu mer då vi ska inte behöva försvara oss utan de som vill ta över oss ska få göra de för då kanske vi får en kultur.

Vi ska privatisera allt som vi ser då personer kan få högre vinst för mindre arbete.

Vår kung ska få mer makt, vem vill inte att en idiotisk person ska styra?

Svenskarna ska inte få ha någon röst inom demokrati då vi är hin håle själv.

Mindre pengar till skola, polis och sjukvård. Sånt är överskattat.

Inga betyg eller fasta lektioner i skolan, man ska kunna få komma som man vill.

Vi ska ta bort de brottsliga straff som väntar kriminella och det ända straff dom ska få är en smäll i baken.

Ta bort alla former av skatter då vi är fria individer som kan bestämma själv vad vi ska göra med pengarna.

När man ligger här själv så börjar man fundera och det man egentligen funderar över är döden och livet. Det är så sant som dom sade i serien Millennium att människan ser livet och döden i allt vi gör, så detta är inget undantag. Men det mellan livet och döden, alltså själva "livet" ( nu räknar jag livet som början och dödet som slutet). Mina tankar vandrar runt till saker som jag vill få gjort i livet så som att resa och vidare men även att skaffa barn. Tankarna stannar ganska länge vid tanken på att skaffa barn, för när man vill skaffa barn så vill man oftast göra det men någon man är kär i och älskar. Men hur vet man när man älskar någon?

Hur vet man när man älskar någon?
Frågan är lika djup som den kanske är korkad. Är det pirret i magen som gör att man vet man älskar någon? Eller är det mer? Är det hela att man tänker på person jämnt och man blir glad av det? Själv har jag inte en aning, mer än att man har kännt båda saker jag har nämnt. Men vad betyder dom? Så många frågor och så lite svar, kanske är det så att den bästa filosofen ställer frågorna men ger inte svarna? Ännu en fråga att besvara.

Men om man nu älskar någon hur vet man då när man ska uttrycka själva kärleken? Jag menar självklart oralt (ord) som "Jag älskar dig" eller någon annan klyscha, nu kanske de flesta tänker att detta kommer av sig själv men gör det verkligen det? Är det kanske inte avsaknaden av det själva ordet som tvingar fram en sådan mening. Och där partnern känner pressen att något måste sägas tillbaka och nämner samma mening fast man kanske inte menar det? För mig är "Jag älskar dig" en väldigt laddad och känslig mening, där den kan betyda så mycket och på senare tid har den blivit överanvänd och därför något man tar lätt på. Men för mig är det inte så, för mig betyder detta något. Så hur vet man när det är rätt tillfälle att säga "Jag älskar dig"? Och hur vet man när man älskar någon?

Så full av frågor men inga svar, jag är som ett vandrande jeopardy, där jag ställer frågorna och ni svaren?

Någon gång under våra liv brukar vi alltid ifrågasättande det vi har fått till skänks och nu har även en av mina vänner gjort detta. Dessa frågor är sådana frågor oftast utan svar, dessa frågor brukar alltid innefatta "varför jag?"  eller "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?". Som sagt det finns inga lätta svar på dessa frågor och det finns nog kanske inga svar alls. Utan detta handlar mer om ett accepterande av livet, av det man har fått till skänks.

Men om man nu ska få fram några svar så anser jag att man måste gå djupt i vår historia för att se hur våra grunder för hur vi ser världen och de värderingar vi har idag. Sedan urminnes tider när den gamla sejden var i vårt land och där i en virvel av urtidens nihilism och en syn på livet som nästan kan beskrivas av detta citat;

Det är längesedan jag minns att mina fingrar var så svaga eller min hjärna så tom på idéer som är värda att kallas idéer. Något nytt att skriva kan jag inte komma på men att citera ett gammal inlägg som passar perfekt in på det som känns blir så här.

"Jag var glad och kände mig som ett barn igår, men nu. Ja nu känner jag mig lika vuxen som jag är, nu känner jag mig lika arg på mig själv för att jag övergav mina ideal och hoppades, hoppades på något bättre. Hoppades på något jag inte tror på. Men likt den oskrivna regel som gäller för stäppvargar så misslyckas vi fatalt när vi försöker vara mänskliga, sociala.

Alltid när vi försöker vara som alla andra så misslyckas vi för vi är inte som alla andra. Men varje chans vi får att vara som alla andra tar vi och tror i vår blåögdhet att vi kan leva annorlunda än för, men likt förbannat så misslyckas vi var jävla gång. Detta är en förbannelse som vi aldrig kommer ifrån kvittar hur medvetna vi är. Det är också därför som jag sitter här och väntar, men vad väntar jag på? Hoppet! Att kunna känna de saker alla andra känner, det hopp som jag tror att denna person kan frälsa mig från. Men ack vad gör denna person för skillnad på den innan? Eller den som kommer att komma sen?

Detta är som en ond spiral detta är min last som gör så att jag förstör mig själv genom mig själv. Att alltid tro att jag kommer kunna vara någon annan, kunna tillhöra de skrattande skara som står och samtalar vid skenet av en gatlykta. Men jag kommer aldrig att vara dom, jag kommer alltid att vara dömd till ensamhet. Men hyckleriets skådespel är att jag vill det, jag vill vara själv men jag vill också känna det ni känner. Dessa saker som kärlek , rädsla eller något annat underbart som jag så ofta aldrig kommer känna, utan bara längta efter."

När skymningen har nått topparna på träden utanför och mörker skänker fristad åt de som ej vill synas så ser man ibland dessa två människor, den ena är en man och den andre är en kvinna. I skydd av mörker och udda stigar så slipper de bli upptäckta, dessa spelar ett spel inte bara mot sig själva utan mot världen där dom delar en hemlighet som kan så lätt släppas ut och göra förödelse vart de drar fram.

Och vi är i denna stund nu när denna man och kvinna går vid de udda vägarna och samtalar i mörkret för att slippa bli upptäckta. De håller varandra i handen och man kan tro att det är förälskade men de vet de ej själva förutom i djupet av deras hjärtan där de tystar detta för att slippa bli sårade, kanske inte av varandra utan av de själva. De går på vägen och låter inget komma förbi deras tankar eller samtal för detta är deras tid, deras ensamma tid med varandra mot alla andra. Som åskådare jag är så skulle jag säga att båda är blyga men kvinnan kanske lite mer blyg, mannen vet vad han vill ha men även fast han inte säger det i ord så känns det som kvinnan vet vad han vill ha, fast vad hon själv vill ha verkar svårare då hon är smått förvirrad i hennes känslor för allt just nu och låter sig kanske bara ryckas med eller vill bara ryckas med ett tag för att sedan återgå till det "normala" livet.

Dom går på vägen och samtalar, ämnena har ingen gräns mannen ler och skrattar ofta fast han inte alltid är så lycklig utan han försöker ta vara på tiden med henne, hon är mer sammanbiten och han når inte riktigt in i hennes känslor men det kvittar för stunden då han vill bara vara med henne nu, sen kan resten komma vid ett senare tillfälle. Fast han kan inte låta bli att släppa tanken om vad hon tänker, han är kanske ett kontrollgalning men han vill bara väll, han vill bara att hon ska vara lycklig i första hand då han tycker om henne men han vet också att hon låter mer ofta än honom andras lycka gå före sin egen. Han vill säga så många saker till henne men han har inte modet han vågar inte ta risken att kunna såra henne och sig själv på samma gång.

Han ser på henne, han tycker hon är vacker. Hennes bruna hår glänser i månens och gatlampornas sken, hennes ögon lyser upp hans ansikte och han kan inte låta bli att le var gång han ser på henne. Hennes hand känns så rätt i hans och han växer med henne, han vågar berätta saker ingen annan vet om honom. Mitt där ute i nattens mörka vrå går dessa två människor som håller en hemlighet som kan vara vacker ifall dessa moraliska och etiska hinder inte fanns ivägen. Där ute går två människor som inte kan tillåtas att vara tillsammans öppet utan måste smyga med sin hemlighet och utforska varandra i smyg. Detta är inte en ärlig chans men dock en chans som mannen är villig att ta. Vad kvinnan vill vet varken jag eller mannen då hon är en person som är svår att avläsa och om hon verkligen vill ha sina tankar för sig själv så kommer ingen åt dom.

De kommer fram till en park, mannen lägger ut sin jacka och dom sätter sig. De håller om varandra och fortsätter sina samtal, kvinnan lägger sin tyngd mot mannens bröst och lyssnar på hans hjärtslag, mannen tysnar direkt då han blev lite överraskad men glad av detta. Det är ingen pinsam tysnad som drabbar dom utan en gemensam tystnad, en tystnad i samförstånd och i harmoni.

- Jag letar inte efter ett fast förhållande säger kvinnan och kollar på mannen i ögonen.
- Det är inte något jag kan påverka nu men jag kommer alltid att vara där kvittar vad vi väljer, säger mannen.

Kvinnan nickar och återigen lägger sig mot hans bröst, tankarna far iväg i honom och drar iväg honom till kvalets stad där ångesten byggs upp inom honom men ack en blick mot denna kvinna som ligger vid hans bröst får honom att glömma allt som har med kval och ångest att göra. Han ler och de går hem, deras hemlighe väll bevarad och en ny upplevelse att minnas.

Vid nästa mörker så håll utkik efter dessa två, fråga dom inte vart de är på väg utan du vet att dom vill inte låta sig förstöras i denna stund. Håll utkik min vän och försök att förmå dom att lyssna på deras hjärtan.

I natt skulle jag kunna skriva hur länge som helst känns det som, men jag skiter i det och lägger ut en dikt från ett arbete. Dock är jag inte nöjd men den funkar :)

Han tog sin morgonrock och gick mot duschen, förbi TV-rummet där de satt och umgicks. Ingen såg, ingen visste utan det vara bara han som kände och såg. Han hängde upp morgonrocken och ställde sig på den plats där vattnet snart skulle rena hans kropp, och släppa ut den smärta han har inom sig. De första stänken kom och kändes som en befrielse, handen gick genom håret och han log lite snett. Tankarna for runt och han började öka värmen gradvis för att få känna smärtan som gjorde så att allting runt honom försvann för några sekunder. När kroppen långsamt började tolera en ännu högre smärttröskel var det dags att höja temperaturen ytterligare och detta pågick under en väldigt lång stund. Hans hud började bli röd och han kliade hela kroppen för att öka smärtan bara lite ytterligare. När han hade duschat i femton minuter och kände att han inte kunde få ut mera av detta satte han sig ner och bara lät allt komma. Alla känslor kom och det var en skön känsla, en känsla där han var helt utlämnad till livet och allt omrking honom där han inte påverkade något. Där allt var lika hemskt som i den tristes han lever i. Men det fanns ett hopp.
En stjärna som han längtade och längtar efter. Ska stjärnar slockna?

Regnets små droppar låter nästintill inget mot fönstret, men vår Stäppvarg uppfattar varenda ljud och tar omsorgsfullt in det och gör det till hans eget. Gråheten i vår gode vän Stäppvargens sinne släpper ej sitt grepp och ljuset som han för såg så nära börjar sakta tyna bort. Men han vet , ja ack han vet att detta är livets gång, nej inte livets utan hans gång. Att i denna gråhet kunna få fram sitt liv, ett liv där han ska kunna vara någorlunda lycklig. Han ler bittert för sig själv och det ser ut som han är glad, men år av händelser som har härdat honom som människa som har tvingat honom att vara med om saker ingen skall behöva bli utsatt för. Att han i denna gång definerade sig själv som människa är på grund av att han är delvis detta men också en stäppvarg. Två i en men bara en som kan vinna, hans lott och öde. Men det är också i detta hans glädje kan komma, för att vänner får han lätt då de blir fascinerade av honom. Men ack så stötts dom bort när Stäppvargen eller människan kommer fram och visar den sida dom för ej såg.

Regnet har upphört och Stäppvargen lämnar sitt hem bakom sig, när han går mot ytterdörren vänder han sig om vid varje dörr och tänker de saker som han vill ge var och en av de han kallar vänner. De liv som de så förtjänar, de saker som han inte kan ge. Likt en ylning inom honom som smärtar i bröstet av denna plötsliga känsla som kommer mot honom då han inser sin betydelselöshet i denna tid som kallas nu. Han tar ett djupt andetag och går nu bort från korridoren ut mot ytterdörren men först stannar han en stund för att se de tecken som kan finnas på den andra sidan.  Men likt musiken i hans öra som spelar upp låten "Nothing else matter" så inser han också sin blåögdhet och därför fortsätter sin färd mot de gränsland där han möter is,eld och vatten i en och samma stund. Men ack dessa prövningar som man kan kalla livets prövningar har ingen inverkan på vår Stäppvarg då det var sekel sedan han insåg sina begränsningar inom livet och således hittade de prövningar som var menade för honom.

Hans tankar följer med på färden och berätta om främmande tider och tider som kommer att hända. Han stannar vid vissa ord och meningar som kommer upp men inget som är värt att nämna här då han kringgår de saker som han verkligen vill veta. Varför? Vissa skulle säga feghet andra kanske dumhet men båda stämmer. Då han är för en av de få första gångerna rädd men vad har han att frukta? Denna man, denna Stäppvarg har inget liv, har inga ägodelar han är en skuggbild inom samhället där hans riktiga jag lever utanför det. Men ändå fruktar han saker, det är inte ensamheten för den är hans vän utan för lyckan som han så ofta inte råkar ut för men när det händer drar med honom i höga doser och gör honom till en komplet människa där Stäppvargen är bortom skuggornas rike. Men så ofta så faller han när han når den punkt som är så hög att månen känns inom armslångt avstånd och fallet i sig brukar medföra svåra fall av nostalgiska tankar, romantiska strofer och förskönade känslor. Han känner att detta fall är nära men så många gånger för så ler han och visar sina känslor inåt där hans två själar får slåss om att ta över men ty utåt så ler han och försöker intala sin omgivning att han ej är i förödelsens sår.

Kanske dags för något mer specifikt från mitt privatliv än psykologiska och filosofiska tankar. Det mest drastiska jag har ändrat är att jag har gjort slut med min flickvän då jag har under en längre period tänkt på detta och endast på grund av detta kval så valde jag att igår (lördag) bryta vårt förhållande. Annars har det bara rullat på och jag har mått bra, ska även börja göra lite träningsaker här hemma med min kamrat S varje kväll. Men nu till något annat.

Moral, rätt eller fel?

I alla tider har man försökt att dela upp vår värld i den goda och onda sidan eller rätt och fel. Men det de flesta inte tänker på är att rätt och fel är en tolkningsfråga, en definition av vad man har för normer eller och moral i sig själv. Då alla säkert inom sig "vet" vad som är rätt och fel så måste man ha i åtanke att detta är endast deras egna definiton, deras egna bild av samhället och världen. När man försöker diskutera dessa saker så kommer ofta exempel på vad dom anser som är rätt och fel utan hänsyn till mina ord. Jag möter ofta på exempel om nationalsocialister eller barnmördare som t.ex


För att gå djupare i samhällets uppbyggnader så har det nästintill inte existerat ett samhälle utan moral där rätt och fel inte är så tydligt indelat. Ett exempel är Tyskland under 1936-1939 då man strävade efter det bästa för det tyska folket genom en mängd saker och lyckades. Här brydde man sig inte om de normer som styr andra människor utan här satte man människan på sin rättmättiga plats, djurets plats. Här såg man människan som ett djur och därför också kunde agera som ett för att uppnå det bästa för sig själv eller flocken (samhället). Detta får nog de flesta människor i dagens samhälle att tänka tankar som att det tyskarna gjorde är fel och så vidare men detta tyckte inte tyskarna och därför var det inte några felaktiga eller onda handlingar enligt tyskarna. Detta kan ses som en paralell till sanning där "Sanning existerar inte. Sanning är vår uppfattning om vad som existerar; vår uppskattning av det" . Att alltså det som man ser som sant är din uppfattning om vad som är sant .

[Exempel]